Maggan mellan isbjörnar och pingviner

Den stora dagen, då drömmen går i uppfyllelse.

Idag ska vi iväg på äventyr, det äventyret som lockade med mig på den här resan. Något som jag önskat göra i många år och så här i efterhand önskar jag att jag också gjort det för många år sedan, då när jag var ung, pigg och frisk. 

Främst var det Alicia Lundberg som väckte min lust att få se bergsgoillorna på riktigt, då när jag såg hennes dokumentär så trodde jag nog aldrig att den önskan skulle införlivas. Kommer inte ihåg vilket år det var jag såg hennes dokumentär, men gissar på början av 80-talet och tänk, nu äntligen kan det bli verklighet. Fast helt säkert är det inte, för det finns inget löfte om att man ska hitta gorillorna. De har inget fast boende utan förflyttar sig hela tiden.  Direkt efter frukost tar vi oss upp till nationalparken Bwindi Impenetrable Forest för en genomgång. Och så klart, vi är i Afrika så allra först blir det dansuppvisning.

Sedan får vi veta vad vi får göra och inte får göra och att det tidigt i morse skickats iväg några så kallade scouter för att försöka hitta var gorillorna befinner sig just i dag.  Varje gorillafamilj får bara ett besök per dag. Vi blir indelade i grupper på åtta och hyr oss en varsin porter för hjälp att bära ryggsäcken och framförallt hjälpa till i de besvärliga partierna, för det här är ingen enkel promenad vi ska iväg på. Det är bergigt och det är ju klart det är bergsgorillor vi ska till och de lever just i bergen. 

Har vi otur så kan vår vandring uppför bli på tre timmar eller mer, så vi ger oss iväg.

Det går uppför och det går uppför och i fortsättningen går det bara uppför. Dessutom är vi hög höjd så det blir några stopp för att hämta andan och titta på utsikten.

Eller bara för att återfå lite krafter för den fortsatt vandringen.

När vi klättrat uppför i flera timmar så kommenderas det stopp, vi sätter oss och vilar och väntar på besked om vad som ska hända.

Det verkar som om spanarna har kommit några gorillor på spåren och efter ett tag så är det bara att hoppa upp igen och gå vidare, fast nu ska vi ut i helt obanad terräng och brant nedför. Växtligheten är så tät så man ser inte var man sätter fötterna och ibland finns det bara inget under foten och jag kasar ner i det okända. Trots att guiden gått före och huggit väg med sin machete så är det tät växtlighet. Tur vi hade handskar med för det är en hel del taggiga buskar också.

Men hur trött jag nu än är så piggnar jag till lite då guiden och alla vakter börjar viska, vi är nära. Mycket nära. Träffar på spanarna och de pekar till höger.

Där framme är de, pekar de och jag kollar in bland buskarna men ser först inget. Vår guide tar mig i handen och leder mig fram in bland buskarna och där är de. Först får jag bara ur mig ett WOW! Vilken känsla att stå där så nära dessa giganter.

Här är de, hela familjen. De verkar lite morgontrötta och ligger mest i en stor hög och slappar.

De som inte bara ligger och slappar är de små bebisgorillorna, de är inte stora och kravlar mest runt ovanpå de stora. Gorillor lär sig gå vid sex månaders ålder så de här är tydligen yngre.

En liten bit ifrån de andra sitter en ensam gorilla och filosoferar.

I en buske alldeles bredvid mig ligger en till gorilla och kikar fram då och då.

Fast den verkar vilja ha lite avskildhet, för plötsligt river den ner en hel buske och täcker över sig. Men det var visst inte så skönt där inne i lövhyddan för den kommer ut igen och då ser jag att den är skadad i foten. Har kanske ont.

Plötsligt prasslar det till i buskarna och en liten filur och busfrö dyker upp.

Han klättrar runt och spelar apa och busar i största allmänhet.

Han sprallar runt i träden och lillebror blir helt klart intresserad.

Och vill gärna vara med och leka.

Även om storebror är en sprallig liten kille så verkar han vara omtänksam, för plötslig hissar han upp lillen i trädet. Efteråt släpper han ner honom igen, väldigt försiktigt.

Klättra är tydligen väldigt kul, men då han utmanar ödet och tar sig längst upp i toppen på sitt träd, då brakar hela trädet ner med en skräll. Rakt över gruppen som ligger under.

Till en början ligger kvar under trädet och verkar inte bry sig. Men silverryggen piggnar plötsligt till och ser sig omkring. Lite trött, tydligen, för han verkar behöva stötta upp ögon en aning.

Men till slut får han nog och flyttar sig från lövhögen och den andra gruppen och det är signalen för oss att nu är vår timme över.

Dags att förbereda oss på nedstigningen från berget. Det har regnat och fortsätter regna så vår väg ner är väldigt lerig. Halt, slipprigt och lerigt är bara förnamnet. Jag ramlade bara fyra gånger totalt under vandringen och jag var inte ensam om att rasa omkull. Min porter ska ha en enormt stort tack för all hjälp han bistod med. Inte bara med att bära ryggsäcken utan att se till att jag kom helskinnad fram och fram överhuvudtaget. Tre timmar uppför, en timme hos gorillorna och två och en hal timme ner. Tur att vi hade tvätt och skorengöring på lodgen sedan.

Tämligen trött, lerig, blöt och ont lite här och där kommer vi till slut ner till platsen där vår vandring startade. Efter lite pustande och prat blir det certifikatutdelning.

Vi uppmanas att rama in våra dipolm och sätta upp dem på väl synliga platser där hemma. Göm inte undan dem, utan visa upp dem för alla, för de vill att turisterna ska komma dit för vandringar till gorillorna. Efter att dessa turer börjat har antalet bergsgoillor stadigt ökat. När lokalbefolkningen får inkomster från den turismen så får gorillorna leva ifred och ingen jakt på dem förekommer. Så de uppmanade oss att berätta om våra upplevelser.

Flyga lågt.

Dags för oss att flyga vidare. Ett litet inrikesflygplan ska ta oss till nästa destination på vår resa.

Säkerhetskontrollerna är många och rigorösa innan vi ens kommer in på flygplatsområdet. Stora vägen in till flygplatsen är avspärrad med en chikan där polisen står och kontrollerar varje bil och varje passagerare. Vi i vår bil klarar kontrollen och får fortsätta in. Parkering och avgångshall ligger på olika nivåer och upp till vår avgångshall är det trappor utan hiss. Det har man löst på så sätt att det står personal och väntar som bär våra väskor upp. Nästa säkerhetskontroll och så incheckning. Lite nervöst då bagaget bara får väga 15 kg inklusive kamerautrustning. Inte klarade jag det, men de var snälla och släppte igenom mig ändå. Kan bero på att planet inte var fullsatt. Men innan  vi får borda planet så är det ytterligare en säkerhetskontroll.

Men nu är vi äntligen på väg. 

Känns lite som att flyga drönare, bara lite högre upp. 

Efter en timme har vi en mellanlandning, där två personer ska gå av.

Vi landar på något som mest ser ut som en gräsmatta. Deras jeep är redan framkörd, bara att hoppa över till nästa fordon.

Kvar har vi en flygtur på 40 minuter.

Landskapet förändras och det blir mer och mer berg.

Så är vi framme i Kisoro.

Ingen stor flygplats, men säkerhetskontroll har de. Ingen röntgen utan allt sköts manuellt. 

Även gräsmattan slås med handkraft. 

Vår jeep kommer och hämtar upp oss och vi har nu en biltur på två timmar framför oss. Vår chaufför är en utmärkt guide för han berättar om allt vi ser och även om sitt land.

Det är mycket folk ute på vägarna för i Afrika går man oftast då man ska någonstans. Bilar väcker en del uppmärksamhet.

I ett stort stenbrott är arbetet i full gång. Inga maskiner utan allt bryts med hackor och släggor.

De här ugnarna används till att bränna handslaget tegel i.

Vacker natur.

Efter en underhållande biltur så är vi framme vid vår lodge.

Vi får en mysig liten stuga.

Med egen varmvattenberedare. Får nästan lite lägerkänsla när röken sprider sig över området.

Före middagen tar vi en liten promenad ner till byn, fast vi besöker inte den lokala puben.

Trappen upp ser välgjord ut, men kanske inte så beständig då regnet kommer.

Byn är inte så stor...

...men souvenirbutik har de.

Byn tar slut där nationalparken börjar och vakterna säger att vi får bara gå en liten bit in i den.

Vi är lydiga och vänder tillbaka mot vår lodge.

Känns säkrast att lyda när man ser hur beväpnade vakterna är.

Gå på lokal marknad

En dag ute i träsket och den häftiga fågeln tyckte jag räckte för mig, så nästa dag då de andra återvände dit valde vi tre svenskar att gå på marknad och utforska Entebbe lite. Det var inget dumt val, för tydligen kommer det inte så mycket turister ner på stan, för lokalbefolkningen var så glada och trevliga och verkligen bjöd på sig själva. För att inte sticka ut för mycket, mer än att vara de enda vita människorna, så tog jag inte med kameran. Utan på Herman inrådan fotade jag med mobilen.

Vi traskade runt med vår chaufför Herman som visade och berättade om vad vi såg.

En del kände jag igen, men en hel del grönsaker var nytt.

Som de här gröna bladen som var vanliga i matlagningen. 

Många trevliga personer träffade vi, de ville gärna få en pratstund och veta var vi kom ifrån.

Potatis är basföda här och odlades nästan överallt. Tre skördar blev det per år, fast i år var skörden lite hotad på grund av allt regn. 

Som vanligt i vissa länder så hängde och låg köttet helt öppet och utomhus. 

Slaktaren högg och styckade köttet med en stor maschete så att benflisorna flög vida omkring.

Bäst att gå vidare innan vi blir helt nedstänkta.

Vi går inomhus, där är det lite för mörkt för att fota, men försöker med några bilder då vi träffar på några glada barn.

När vi kom till fiskhandlarna trugade de på att vi skulle smaka på de små, små torkade fiskarna. Kan inte vara mycket mer än skinn och ben på dem, fast lite protein ändå. Men fiskhandlardamen bakom de stora fiskarna tog mig till sitt hjärta. Hon fick syn på mitt rödbrända och lite svullna ansikte och skrattade hjärtligt och sa att vi var så lika. Du är min syster, sa hon.

Efter den glädjebomben visade Herman på några knyten på en stolpe, exakt vad dessa knyten innehöll kom jag inte helt underfund med. Det kanske var lite hemligt, för det skulle ha samma effekt som Viagra.

Ut i ljuset igen, där står de lokala taxiåkarna. Cykel och motorcykel är det gängse färdmedled. Har man ingen egen cykel kan man ta en cykeltaxi. 

Mycket transporteras på just cykel och ofta har de väldigt stora och tunga lass.

Oftast går det bra, men ibland blir det till att plocka lök mitt i gatan.

När vi kommer tillbaka till vår bil, står den lilla flickan från början på promenaden kvar. Hon vinkar glatt nu och storebror som är upptagen med att diska vågar också vinka till oss. 

Vi fortsätter till hantverksmarknaden, vid parkeringen träffar vi den här parkeringsvakten. Han vill också veta var vi kommer ifrån. När får veta det så vill han att vi ska ta med hans barn hem, så de får utbildning. Det knep lite i hjärtetrakten då han sa det. 

Den marknaden var inte så stor, men gott om lokala produkter. 

Det började regna ganska kraftigt, så vi tog vår tillflykt in på köpcentrat för en fika. 

Herman, en upptagen affärsman 😊

Hur var det nu det där med att fotografera fåglar.

Ja, som sagt så är fåglar inte min första prioritet vid fotografering, klart jag tycker om fåglar och gärna tittar på dem och även matar dem här hemma men jag har ju inte de där monsterobjektiven som de riktiga entusiasterna har. Men då det lockas med en riktig raritet i fågelvärlden så är jag så klart med på noterna och med mitt 400 och extender så kommer jag ändå upp i 560 mm.

Vi ska ut på en båttur på Victoriasjön igen, det var tänkt att vi skulle åka bilfärja och sedan Jeep på en skumpig väg, för övrigt så var nog alla vägar där i Uganda skumpiga, så det hade varit intressant att se hur den här vägen var i för skick. Men den färja vi skulle ta var inställd så nu beställdes det en båt som skulle ta oss ut till träskmarkerna.

Vi kommer ner till Ssehab Marina och där är det full fart på folklivet.

Det sorteras grönsaker.

Kommersen i butikerna är i full gång.

Vi skämtade lite om att det är nog en sådan där träbåt vi ska åka med i en timme.

Nu var det inget att skämta om, för det var just en sådan som kom och hämtade upp oss. Sitta på en smal träplanka i stekande sol och utan tak, var liksom ingen höjdare. På vägen ut till träskmarken var det ingen större fara för träsmak i baken, men innan vi var tillbaka i hamn så var den ganska påtaglig för att inte tala om hur solen stekt oss.

Mabamba Wetlands är ett av Ugandas viktiga fågelområden och då vi kommer fram till träskområdet så byter vi till lite mindre kanoter och åker in i vegetationen. Till en början med motorkraft.

Det sades innan att vi skulle paddla genom kanalerna med kanot, fast när det börjat gå trögt att komma fram så hoppar vår skeppar ner i vattnet och DRAR fram båten.

Rejält slitsamt och jag är tacksam för att inte behöva hoppa i och hjälpa till. Vi kommer längre och längre in och plötsligt börjar alla guider och båtförare peka åt ett och samma håll och se där framme finns skönheten. Fast skönhet kan kanske diskuteras, den är nog mera fulsnygg den här stora fågeln med sin gigantiska näbb.

Hur som helst så är det enda gången jag sett en träskostork (shoebill). Här får jag dessutom se två, lite till höger sitter även en hona.

Kollade på Wikipedia och även där sägs det att det är en unik fågel och i det här träsket ska det finnas ungefär åtta stycken. Klart att min kamera smattrar en hel del även om min utrustning inte kan mäta sig med vår fågelfantast Beats.

Med en så ovanlig fågel framför sökaren så blir det en hel del bilder.

Från alla vinklar.

Men vad är det som kommer smygandes där i vassen.

Jo inte mindre än en African Jacana.

Den promenerar stolt förbi mig.

Då får plötsligt storken med den stora näbben för sig att flyga över till honan.

Honan var inte så tillfredsställd över att få sällskap, även om det var en stilig hane som kom så var han antagligen lite för ung eller något annat som inte passade henne, för hon muttrade lite hela tiden som han satt där.

Till slut gav han upp och flög iväg.

Honan fick då bli min fotomodell.

Hon till och med ställde sig upp så jag fick se benen.

Men sedan var uppvisningen över och hon kröp ner i sitt bo.

Dags för oss att återvända och på tillbakavägen träffade vi på en fiskande utter.

Någon fågelfotograf är jag inte.

Nä, jag har nog sagt det förut att jag inte brukar fotografera fåglar så ofta även om det händer ibland då tillfälle ges. Så när jag ramlar på ett helt träd med färggranna vävare så kan inte jag inte låta bli att få lite bilder. Plötsligt damp en hel flock ner framför mina fötter och lika fort var de uppe i trädet igen och kämpade med sina bobyggen. De bon som ligger där på marken, ligger inte där av en slump utan det är de bon som inte fått godkänt av honan. Duger de inte så bara ner med dem, honorna är kräsna när det gäller heminredning.

Hanarna är de som bygger och det var kul att iaktta hur de de flätar fast sina strån.

De kämpar på ordentligt för att få fast dem i trädets grenar.

Det var ett riktigt pillerjobb att få fast stråna.

Sedan ska man hinna med och fria också och få en dam som godkänner bygget.

Puss på dig, älskling!

-Kom och titta nu om mina byggen duger.

Öppningen och ingången till bona är på undersidan, bra så att det inte regnar in.

Alla är nu inte lika duktiga bobyggar, undrar hur det går för den här killen då boet ska godkännas.