Maggan mellan isbjörnar och pingviner

och ett och annat lejon. Mina resor i isbjörnarnas och pingvinernas land och alla ställen jag kommer att besöka mellan dessa utposter också. Inte bara bilder utan även lite berättelser och äventyr. Blogglista.se

Lekande barn och handtvätt.

Återvänder i tankarna till Uganda, det blev ett litet avbrott i bloggandet men tar det sista inlägget nu. Sista dagen där tog jag en kort promenad, var ganska trött efter alla vandringar så det blev bara en kort promenad, men träffade lite folk på den också.

Den här bonden skulle föra sina djur ut på bete.

Träffade på två små killar som höll på att bygga sig ett par styltor med hjälp av pinnar och rep. På återvägen var den här kille klar med sin och testade hållbarheten. Jag försökte visa honom att det var lättare att hålla balansen på styltorna om han höll dem på ett annat sätt. Han provade och det fungerade bättre.

En vanlig leksak i Uganda var att rulla däck.

Vi ska vidare och  det är intressant att se alla små byar vi åker igenom.

Vi kommer till gränsen mot Rwanda och nu ska det bli spännande att se hur det går till där med gränsövergången och pass och tullkontroll. Första kollen sker i ett litet tält, där vill de se våra pass och veta vad vi jobbar med. Pensionär räcker inte utan de vill veta vad vi jobbade med innan.

Sedan är det dags för handtvättning, visserligen kallt vatten och utan tvål, efter det feberkontroll. Jag hade bara 35,6 så anses vara frisk. Här var de inte oroliga för coronaviruset utan det är spridningen av EBOLA som oroar.

Sedan får vi tillåtelse att komma över till pass och inresekontroll. Mitt visa är redan klart så det går ganska fort.

Alla hade sina papper i ordning så vår färd fortsätter nu i Rwanda.

Till Rwanda får man inte ha några plastpåsar med sig, redan 2008 förbjöds de. Många försöker smuggla in plastpåsar i landet, kommer de på en så kan man få  upp till ett halvårs fängelse. Trots att de är totalförbjudna så var det ingen som gick igenom vårt bagage.

I Uganda var det bilisterna som ägde vägen, fotgängarna flyttade sig och gick i vägkanten. I Rwanda har presidenten bestämt att vägen tillhör fotgängarna och det syns för det är många som går på vägarna. Det tar lite tid för oss att köra från gränsen till Kigali för topphastigheten på landsbygden är 60 km/h och i tätorter 40 km/h.

Till slut når vi Kigali och där är trafiken tät.

Fast mest är det motorcyklar och vanliga cyklar. De med grön hjälm är taximotorcyklar.

Vi har gott om tid innan vårt flyg ska gå så vi slinker in på  det klassiska Hôtel des Mille Collines för att fukta struparna. Det är mest känt för att ha fungerat som flyktingläger under folkmorden i Rwanda för mer än 1.200 personer. Hotellchefen Paul Rusesabaginas historia har filmatiserats i Hotel Rwanda.

Sedan har vi bara att köra till flygplatsen, där har de en stor modern röntgen som hela bilen körs igenom.Vi passagerare fick gå vid sidan om.



Postat 2020-03-12 10:47 | Permalink | Kommentarer (5) | Kommentera

Att bli berörd av en bergsgoilla.

Vi har förflyttat oss till ett annat berg än där vi vandrade upp till bergsgorillorna för två dagar sedan. Under natten har jag gruvat mig för hur jag ska göra i dag, om mitt knä ska hålla och kom på att eftersom jag inte har något bandage med mig för att stötta upp knät så tar jag en tröja och klipper den i remsor som jag kan linda knät med. Har dessutom inget ont då jag vaknar så med lindat knä bestämmer jag mig för att åka med på dagens vandring. Hoppas på en lättare vandring och inte fullt så brant för nu är det tredje dagens vandring och det var inga finpromenader de två tidigare.

En typisk vandringsdag, för att se bergsgorillorna, börjar med en stor frukost innan man går till rangers och guiders huvudkontor tidigt på morgonen. Här är det endast vår lilla grupp på sex personer som ska vandra iväg. Första lilla delen av vandringen, den som går upp till huvudkontoret är ganska knaglig av kantiga lavastenar. Ganska backing, men inte så den avskräcker i alla fall. 

Huvudkontoret är mer en liten stuga en bit upp på berget, där får vi fylla i en del formulär innan vandringen kan starta. Vincent ser ut att förbereda sig ordentligt.

Den första delen av vandring känns inte så jobbig, den följer stigar som visserligen går uppför och det enda vi får springa för är myrorna. De är av en aggressiv art som gärna ger sig på oss människor. Min porter tar mig i handen och ropar ANTS och rusar iväg då vi kommer till någon myrstig. Kontrollerar mig noga efter och när det sitter någon myra på mig plockar han bort dem. Bra att ha byxorna instoppad i strumporna då.

Men det dröjer inte så länge innan stigen försvinner och vår väg framåt måste röjas med machete och det blir brantare och brantare.

Två dagars tuff vandring börjar kännas i mitt knä, vi är på hög höjd ungefär 2.800 m.ö.h så även det ger sig till känna på flåset.

Bra att stanna och beundra utsikten då och då och samtidigt få hämta andan lite. Terrängen blir nu också brantare, så brant emellanåt så att mina ben är för korta för att nå upp till nästa plats som det finns fotfäste för. Det är så brant och högt att min porter faktiskt får dra upp mig i visa passager.

Vi ser lite fåglar och djur på vägen upp som guiderna pekar ut. Min porter är lite kul, han pekar uppåt och säger något som jag först inte hör. Jag letar efter någon fågel i träden, men han pekar högre upp och säger "airplane". Jo, där är ett flygplan. Troligtvis lite ovanliga att se här.

Jag som hade hoppats på en kort och lätt vandring, nu blev det en betydligt tuffare och brantare vandring än de två tidigare. Mer som en klättring. I dag hade vi inget regn utan strålande solsken. Efter tre timmar uppför så säger någon, gorillorna är hittade, bara en kvart kvar. Ny energi strömmar genom kroppen med de orden, jag kommer få träffa på bergsgoillorna även i dag. Vi vandrar på, fast kvarten var lite glädjebesked, det tar ungefär en halvtimme innan vi är framme. 

Rejält trött, men att åter få komma så nära dessa stora gorillor är så fantastiskt. Här ligger de inte i någon stor hög, men en stor vacker silverback ligger väldigt nära mig och slappar.

En liten bit bort sitter en ung gorilla och kikar på mig.

Om gorillorna på förra stället var lite trötta av sig så är det mer aktion på det här sällskapet. Här finns 8 stycken bergsgoillor och de är lite utspridda. Den stora silverryggen som låg och vilade reser sig plötsligt upp i sin fulla längd, ungefär 180 cm. Banar sig väg fram emot där jag står. Vi som står där backar lite förskräckta in i buskarna, men han ska inte så långt. Har sett ett träd där han vill åt det goda i toppen och är man en stor gorilla, då bryter man bara av trädet för att komma år godsakerna i toppen.

Här ser det nästan ut som om han vill erbjuda mig ett smakprov. Men det var förvånansvärt så oberörda dessa gorillor var av vår närhet.

Ibland grymtade de till, som en harkling och vi fick veta innan att det är deras sätt att hälsa och då bör vi hälsa tillbaka på samma sätt. Så det blev lite harklingar då och då.

För att vi turister ska få komma upp och möta dessa bergsgoillor är det en lång tids arbete innan. När rangers har hittat en gorillafamilj, närmar de sig dem väldigt försiktig. Bryter lite grenar som de slår i marken, låtsats äta lite blad och om gorillorna äter så gör även de det. Kliar sig gorillan så kliar sig även människorna, harklar sig gorillorna så gör även de det. Så håller de på i två år innan någon turist släpps upp. 

Mums så gott!

Ser ut att ha varit riktigt gott det som fanns i toppen på det trädet.

När det är färdigätet från det trädet ställer sig den här killen rakt upp, jag har precis plockat upp min mobiltelefon för att ta några bilder. Den har lite svårt med sol och skugga i samma motiv.

Men tur ändå att mobilen var framme för den här gorillan har fått för sig att gå mot det håll där jag sitter ner. För nu är han innanför närgränsen för mitt kameraobjektiv. Jag sitter alltså ner och ingen ber mig att flytta på mig när gorillan kommer närmare. Jag hinner kasta en blick mot vår guide och han nickar att jag kan sitta kvar. Gorillan kommer närmare och närmare går förbi mig på bara en cm avstånd. Han snuddar min hand med pälsen, klart det rycker i handen för att sträcka ut och klappa lite mer. Men jag har hört vad gorillorna kan göra om de blir retade så jag avstår. 

Men känslan att få vara så otroligt nära en bergsgorilla, en silverback dessutom, den känslan är obeskrivlig. Fota just då känns överflödigt, det är ett ögonblick att njuta av och bevara i minnet. 

Min man stod bakom mig och försökte fota det hela, men gorillan var så nära att det blev bara päls på bilden. Dessutom tyckte han att gorillan var lite för närgången, då han med sina närmare 200kg, klev en cm från min fot. Turligt nog såg jag inte det utan satt bara lungt kvar.

Men den här bilden hann jag ta innan jag förstod att jag skulle få sådan närkontakt med honom. Foten som syns där är Karine som är med i vårt sällskap hon stod bredvid mig.

Gorillan satt en stund och åt intill mig, men gick sedan vidare och jag förflyttade mig också för att få se fler av de gorillor som höll till här. Fast känslan av det jag nyss fått uppleva var svår att släppa.

Den här gorillan hade just plockat en vacker blomma, slängde bort själva blomman och kalasade på stjälken.

Han såg nästan ut att säga att den var god då han slängde iväg ett öga mot mig. Vi fick inte titta gorillorna rakt i ögonen, det kunde de uppfatta som ett hot och provokation, men genom kameralinsen kunde man få ögonkontakt.

Sedan fortsatte han äta i godan ro.

Dessa gorillor äter bara växter så det går åt en hel del för att de ska få i sig tillräckligt med näring.

Den blicken gillar jag!

Min man passar på att ta en bild, där man ser hur nära var när vi fotograferade dessa stora gorillor utan att de brydde sig speciellt mycket om vår närvaro. Fast då han gick förbi mig visste han väl inte om att det skulle vara sjumeters gräns.

En timme fick vi umgås med de här vackra gorillorna, sedan var det bara att vandra ner igen. 

Fast bara och bara nu protesterade mitt knä ganska högljutt. Men ner kom jag och trött var jag. 

Äntligen nere. 



Postat 2020-02-28 14:14 | Permalink | Kommentarer (7) | Kommentera

Har du hört talas om “people of the forest”?

I de täta skogar vid foten av Virungavulkanerna, där bodde förr Batwafolket.
De var jägare, samlare och hårda krigare som var beroende av skogen för skydd, mat och medicin och tack vare forntida kunskaper som de förde vidare under generationer kunde de överleva i skogen. När Mgahinga Gorilla National Park inrättades, kastades Batwa plötsligt ut ur skogen och tvingades att överge sin lågpåverkade, nomadiska livsstil. Nu är de marklösa, de arbetar när de kan för lokala jordbrukare, och den enda gången de får ta sig in i deras omhuldade skog är som reseguider på Batwa Trail, där de bjuder besökare att upptäcka magin i deras gamla hem.
Dessa vandringar är en viktig inkomstkälla för Batwafolket. 
Idag har vi förmånen att få vandra med Batwamän och få ta del av
hur de levde och höra deras historia.


Batwafolket är pygméer och tillhör en grupp av folkslag där männens
medellängd understiger 155 cm.
Vi ska vandra med dem i ungefär tre timmar och det sägs innan att det är i platt terräng.
Så här efteråt så undrar jag vad de kallar för backig terräng,
för den här vandringen gick i backe upp och backe ner.
Ganska branta backar emellanåt och lika branta ner.
Fast det var ju klart, det var inte uppför hela tiden.
Vi startar vandringen i solsken, hyr porters även i dag,
förutom fyra män från Batwastammen
så har vi även fyra beväpnade vakter med oss.
De behövs för på vägen kan vi träffa på både elefanter och bufflar.


Nu drar vi ut på jakt.

Efter en stunds vandring så visar våra män hur de brukade jaga, med spjut och...

...Pilbåge. De skjuter även prick på en liten trähjort för att visa hur träffsäkra de är.

De här bären är en slags kaffe, men inte samma slags kaffe som det vi dricker.

De har en mycket beskare smak än "vårt" kaffe. 

Vatten är livsnödvändigt och lever man i skogen är det bäckar och vattendrag som man hämtar sitt vatten ifrån. En bambustam med lite gräs och mossa som lock är bra att hämta vatten med.

Med en tunnare bit bambu kan man ösa upp vatten och även ha att dricka ur.

Frukterna som syns på buskarna bakom vattenhämtaren, de ser ut som citroner och är visst lika sura som de, men de äter dem inte, även om vår guide tar ett bett bara för att visa hur de ser ut inuti. Den frukten använde de till att tvätta kläder med.

De här växterna som ser ut som meloner, är också en slags meloner men inte goda att äta och innehållet är lite jäst. Elefanterna tycker om det och de kallas för elefantöl eller elefantalkohol, när elefanterna haft kalas på dessa frukter bör man inte vara i närheten av dem.

Mörka moln tornar upp sig och regnet hotar i bakgrunden.

Plötsligt när vi vandrar i godan ro, så stannar vakterna och står på helspänn och spanar in bland buskarna. Det prasslar där inne och vi ser något som rör sig. Försiktigt smyger sig de beväpnade vakterna en bit in i buskaget. Står där med geväret i beredskap, visar till oss att vi ska stå stilla. Spänningen stiger och Batwamännen ser ut att vara på helspänn. Då ser jag vad de spanar på, det är en buffel och bufflar ska man inte störa. De kan bli rejält arga och farliga. Men vi har tur, kanske även buffeln med tanke på vakternas vapen, den väljer att gå åt ett annat håll än vad vi ska gå.

Vi vandrar vidare och kommer till byn.

I sådan här hyddor bodde de och det finns fortfarande några få stammar som bor kvar i skogen, de  bor fortfarande så.

Spjutet ställs i dörröppningen, med spetsen uppåt och lutat utåt. För kommer det djur och anfaller blir de spetsade.

Spanaren sitter i en spaningshydda högt uppe i trädet.

I utkanten av byn står en liten hydda, dit går man och offrar något för god jakt, bra hälsa eller vad man vill ha hjälp med.

Vi fick även se hur fällor tillverkades.

Våra små gubbar är roliga och riktiga skådespelare, de spelar ut hela registret av talang då de illustrerar hur jakten går till vid fällan.

När jakten är lyckad så behöv det eld för att tillaga bytet. Göra upp eld på gammaldags vis tar tid och är jobbigt. Före den här filmsnutten så förbrukade de en pinne och var tvungna att tälja en ny, men trägen vinner och trots att det regnade så fick de eld. Titta gärna på den här filmen

Eld fick de efter mycket slit.

Efter många timmars vandring, mest uppför , har vi kommit till Ngarama Batwa Cave.  Blöta och trötta för regnet ökade och allt var blött, jag hade en regnponcho som jag upptäckte att den inte var så praktisk om det inte bara gällde att ha kameran i skydd, men då man gick i mer eller mindre obanad terrängoch då min porter tog min hand och hjälpte mig upp vid svåra partier följde ponchon med och dolde marken där jag skulle sätta mina fötter. Eftersom jag var ganska blöt på resten av kroppen så åkte den av också, det var ju inte kallt bara blött. När jag kom till lodgen så upptäckte jag att det fanns faktiskt en liten, liten fläck på en tröja som inte var blöt. Resten var genomblöta.

Vi inbjuds inbjuds till att besöka den heliga Ngaramagrottan, en gång hem till Batwakungen, där får vi gå ner om vi vill, men mitt ena knä som meniskopererades förra året har inte gillat alla nedförsbackar och gör rejält ont nu, det gör att jag avstår från att gå alla trappor ner. Två i vårt sällskap går ner och få höra sång av kvinnor som framför en sorglig sång som ekar otäckt runt djupet i den mörka grottan.

Vi andra väntar under taket som byggt upp runt grottöppningen, även Indiana Jones tar en paus.

Vakterna står kvar ute i regnet.

Det här är ingen sjö, nej det är vår stig. Här ser det inte så brant ut, för nu är vi nästan nere vid bilen. Men den sista biten av vandringen var så här blöt.

När vi kommit ner till vår nya lodge så var det extra skönt med ett glas vin framför brasan.



Postat 2020-02-26 11:00 | Permalink | Kommentarer (7) | Kommentera

Den stora dagen, då drömmen går i uppfyllelse.

Idag ska vi iväg på äventyr, det äventyret som lockade med mig på den här resan. Något som jag önskat göra i många år och så här i efterhand önskar jag att jag också gjort det för många år sedan, då när jag var ung, pigg och frisk. 

Främst var det Alicia Lundberg som väckte min lust att få se bergsgoillorna på riktigt, då när jag såg hennes dokumentär så trodde jag nog aldrig att den önskan skulle införlivas. Kommer inte ihåg vilket år det var jag såg hennes dokumentär, men gissar på början av 80-talet och tänk, nu äntligen kan det bli verklighet. Fast helt säkert är det inte, för det finns inget löfte om att man ska hitta gorillorna. De har inget fast boende utan förflyttar sig hela tiden.  Direkt efter frukost tar vi oss upp till nationalparken Bwindi Impenetrable Forest för en genomgång. Och så klart, vi är i Afrika så allra först blir det dansuppvisning.

Sedan får vi veta vad vi får göra och inte får göra och att det tidigt i morse skickats iväg några så kallade scouter för att försöka hitta var gorillorna befinner sig just i dag.  Varje gorillafamilj får bara ett besök per dag. Vi blir indelade i grupper på åtta och hyr oss en varsin porter för hjälp att bära ryggsäcken och framförallt hjälpa till i de besvärliga partierna, för det här är ingen enkel promenad vi ska iväg på. Det är bergigt och det är ju klart det är bergsgorillor vi ska till och de lever just i bergen. 

Har vi otur så kan vår vandring uppför bli på tre timmar eller mer, så vi ger oss iväg.

Det går uppför och det går uppför och i fortsättningen går det bara uppför. Dessutom är vi hög höjd så det blir några stopp för att hämta andan och titta på utsikten.

Eller bara för att återfå lite krafter för den fortsatt vandringen.

När vi klättrat uppför i flera timmar så kommenderas det stopp, vi sätter oss och vilar och väntar på besked om vad som ska hända.

Det verkar som om spanarna har kommit några gorillor på spåren och efter ett tag så är det bara att hoppa upp igen och gå vidare, fast nu ska vi ut i helt obanad terräng och brant nedför. Växtligheten är så tät så man ser inte var man sätter fötterna och ibland finns det bara inget under foten och jag kasar ner i det okända. Trots att guiden gått före och huggit väg med sin machete så är det tät växtlighet. Tur vi hade handskar med för det är en hel del taggiga buskar också.

Men hur trött jag nu än är så piggnar jag till lite då guiden och alla vakter börjar viska, vi är nära. Mycket nära. Träffar på spanarna och de pekar till höger.

Där framme är de, pekar de och jag kollar in bland buskarna men ser först inget. Vår guide tar mig i handen och leder mig fram in bland buskarna och där är de. Först får jag bara ur mig ett WOW! Vilken känsla att stå där så nära dessa giganter.

Här är de, hela familjen. De verkar lite morgontrötta och ligger mest i en stor hög och slappar.

De som inte bara ligger och slappar är de små bebisgorillorna, de är inte stora och kravlar mest runt ovanpå de stora. Gorillor lär sig gå vid sex månaders ålder så de här är tydligen yngre.

En liten bit ifrån de andra sitter en ensam gorilla och filosoferar.

I en buske alldeles bredvid mig ligger en till gorilla och kikar fram då och då.

Fast den verkar vilja ha lite avskildhet, för plötsligt river den ner en hel buske och täcker över sig. Men det var visst inte så skönt där inne i lövhyddan för den kommer ut igen och då ser jag att den är skadad i foten. Har kanske ont.

Plötsligt prasslar det till i buskarna och en liten filur och busfrö dyker upp.

Han klättrar runt och spelar apa och busar i största allmänhet.

Han sprallar runt i träden och lillebror blir helt klart intresserad.

Och vill gärna vara med och leka.

Även om storebror är en sprallig liten kille så verkar han vara omtänksam, för plötslig hissar han upp lillen i trädet. Efteråt släpper han ner honom igen, väldigt försiktigt.

Klättra är tydligen väldigt kul, men då han utmanar ödet och tar sig längst upp i toppen på sitt träd, då brakar hela trädet ner med en skräll. Rakt över gruppen som ligger under.

Till en början ligger kvar under trädet och verkar inte bry sig. Men silverryggen piggnar plötsligt till och ser sig omkring. Lite trött, tydligen, för han verkar behöva stötta upp ögon en aning.

Men till slut får han nog och flyttar sig från lövhögen och den andra gruppen och det är signalen för oss att nu är vår timme över.

Dags att förbereda oss på nedstigningen från berget. Det har regnat och fortsätter regna så vår väg ner är väldigt lerig. Halt, slipprigt och lerigt är bara förnamnet. Jag ramlade bara fyra gånger totalt under vandringen och jag var inte ensam om att rasa omkull. Min porter ska ha en enormt stort tack för all hjälp han bistod med. Inte bara med att bära ryggsäcken utan att se till att jag kom helskinnad fram och fram överhuvudtaget. Tre timmar uppför, en timme hos gorillorna och två och en hal timme ner. Tur att vi hade tvätt och skorengöring på lodgen sedan.

Tämligen trött, lerig, blöt och ont lite här och där kommer vi till slut ner till platsen där vår vandring startade. Efter lite pustande och prat blir det certifikatutdelning.

Vi uppmanas att rama in våra dipolm och sätta upp dem på väl synliga platser där hemma. Göm inte undan dem, utan visa upp dem för alla, för de vill att turisterna ska komma dit för vandringar till gorillorna. Efter att dessa turer börjat har antalet bergsgoillor stadigt ökat. När lokalbefolkningen får inkomster från den turismen så får gorillorna leva ifred och ingen jakt på dem förekommer. Så de uppmanade oss att berätta om våra upplevelser.

 



Postat 2020-02-23 08:47 | Permalink | Kommentarer (11) | Kommentera

Flyga lågt.

Dags för oss att flyga vidare. Ett litet inrikesflygplan ska ta oss till nästa destination på vår resa.

Säkerhetskontrollerna är många och rigorösa innan vi ens kommer in på flygplatsområdet. Stora vägen in till flygplatsen är avspärrad med en chikan där polisen står och kontrollerar varje bil och varje passagerare. Vi i vår bil klarar kontrollen och får fortsätta in. Parkering och avgångshall ligger på olika nivåer och upp till vår avgångshall är det trappor utan hiss. Det har man löst på så sätt att det står personal och väntar som bär våra väskor upp. Nästa säkerhetskontroll och så incheckning. Lite nervöst då bagaget bara får väga 15 kg inklusive kamerautrustning. Inte klarade jag det, men de var snälla och släppte igenom mig ändå. Kan bero på att planet inte var fullsatt. Men innan  vi får borda planet så är det ytterligare en säkerhetskontroll.

Men nu är vi äntligen på väg. 

Känns lite som att flyga drönare, bara lite högre upp. 

Efter en timme har vi en mellanlandning, där två personer ska gå av.

Vi landar på något som mest ser ut som en gräsmatta. Deras jeep är redan framkörd, bara att hoppa över till nästa fordon.

Kvar har vi en flygtur på 40 minuter.

Landskapet förändras och det blir mer och mer berg.

Så är vi framme i Kisoro.

Ingen stor flygplats, men säkerhetskontroll har de. Ingen röntgen utan allt sköts manuellt. 

Även gräsmattan slås med handkraft. 

Vår jeep kommer och hämtar upp oss och vi har nu en biltur på två timmar framför oss. Vår chaufför är en utmärkt guide för han berättar om allt vi ser och även om sitt land.

Det är mycket folk ute på vägarna för i Afrika går man oftast då man ska någonstans. Bilar väcker en del uppmärksamhet.

I ett stort stenbrott är arbetet i full gång. Inga maskiner utan allt bryts med hackor och släggor.

De här ugnarna används till att bränna handslaget tegel i.

Vacker natur.

Efter en underhållande biltur så är vi framme vid vår lodge.

Vi får en mysig liten stuga.

Med egen varmvattenberedare. Får nästan lite lägerkänsla när röken sprider sig över området.

Före middagen tar vi en liten promenad ner till byn, fast vi besöker inte den lokala puben.

Trappen upp ser välgjord ut, men kanske inte så beständig då regnet kommer.

Byn är inte så stor...

...men souvenirbutik har de.

Byn tar slut där nationalparken börjar och vakterna säger att vi får bara gå en liten bit in i den.

Vi är lydiga och vänder tillbaka mot vår lodge.

Känns säkrast att lyda när man ser hur beväpnade vakterna är.



Postat 2020-02-22 09:23 | Permalink | Kommentarer (3) | Kommentera
1 2 3 ... 280 Nästa 

Tidigare blogginlägg