Maggan mellan isbjörnar och pingviner

och ett och annat lejon. Mina resor i isbjörnarnas och pingvinernas land och alla ställen jag kommer att besöka mellan dessa utposter också. Inte bara bilder utan även lite berättelser och äventyr.

09.55 från Tallinn

Det är något särskilt med morgnar som börjar med en biljett i handen. Stationen vaknar långsamt, kaffedoften blandas med ljudet av rullväskor och metallhjul mot perrongen. Himlen är klar, men luften bär fortfarande spår av havet.
Vi står där med kameran redo, reskläderna på och en känsla av att något nytt väntar bakom nästa kurva.
Tåget står redan inne, blänkande och stilla, som om det vet mer än vi gör om vart dagen ska ta vägen.

Vi hittar våra platser och strax efter start så ser jag att min man har fått hedersplatsen.

Ovanför honom sitter en liten guldglänsande skylt. För nästan exakt tre år sedan satt vår kung just här – bara en dags skillnad, eftersom vi reser den 5 maj.

Tycker det är lite kul och tar en till bild. Eftersom jag inte har tillgång till Photoshop men har AI i mobilen, ber jag den sätta en krona på min man. Svaret kommer snabbt: “Jag förändrar inte offentliga eller kungliga personer.” AI är alltså helt övertygad om att det är kungen som sitter där. När jag förklarar att det inte är någon offentlig person utan min make, då går det plötsligt bra – och jag får en riktigt fin krona på honom.

Så nu kan han få vara kung för en dag.

Efter ungefär två timmar rullar vi äntligen in i Tartu. Resan har varit lugn, utsikten fin och allt känns väldigt civiliserat – fram tills dörrarna öppnas. Där väntar nämligen resans första riktiga utmaning: att ta sig av tåget.

Jag är van vid att man först släpper av dem som ska av innan de som ska på kliver in. Men här? Nej då. Utanför står en kompakt mur av människor som inte visar minsta tecken på att vänta på sin tur. Så fort dörrarna glider upp kastar de sig fram som om det vore en rea på första parkett.

Jag försöker tränga mig ut, men det är som att simma mot en mänsklig flodvåg jag får mer eller mindre slå mig ut. Jag får en ryggsäck rakt i ansiktet, armbågar lite här och där för att inte bli tillbakaknuffad in i vagnen igen, och lyckas till slut pressa mig genom folkhopen med en lätt känsla av seger.

Allt detta medan tåget egentligen bara gör ett kort stopp här – det ska vidare hela vägen mot ryska gränsen. Och vi? Vi står äntligen på perrongen, lite omskakade men framme.

----------

Bland det första jag ser på väg in mot centrum är den här oväntat vemodiga väggmålningen. Den estniska texten är ett citat av poeten Juhan Viiding och betyder: ”Och det som jag inte orkar ge bort, har tyst rymts i min påse.”

Bredvid står Snusmumriken och blir visiterad av en polis – en stark kontrast, eftersom han i Tove Janssons värld bär allt han äger i sin ryggsäck och värnar sin frihet mer än något annat. Kombinationen av den poetiska raden och den hårda kontrollen gör verket både berörande och tankeväckande.

Vår promenad in mot staden går under Djävulens bro. Namnet låter dramatiskt, men har flera möjliga förklaringar. Den ena är att bron fick sitt namn som en kontrast till Änglabron som ligger på andra sidan kullen. En annan förklaring till namnet Djävulens bro är mer lekfull än dramatisk. Den kopplas ibland till kirurgen Werner Zoege von Manteuffel, en av Tartus mest kända läkare. Han arbetade vid universitetet här på kullen, och eftersom hans efternamn liknar det tyska ordet Teufel – djävul – blev det en ordlek som fastnade bland studenter och akademiker.

Den första bron här byggdes redan 1809, men den eleganta betongbron vi ser i dag kom till 1913, som ett minnesmärke över Romanov‑dynastins 300‑årsjubileum. Tillsammans med Änglabron är den ett av Tartus mest kända landmärken.

Namnet på nästa bro låter mycket trevligare.

Änglabron är en av de mest kända broarna i Tartu och ligger i Toomemägi‑området, precis vid universitetsparken. Den byggdes 1814 under den klassicistiska perioden och var en del av ett större projekt för att göra universitetsområdet mer representativt.

Namnet kommer från den latinska inskriptionen ovanför valvet: “Respice finem” – Tänk på slutet / Tänk på vart du är på väg. Det var en sorts moralisk påminnelse till studenterna om att hålla fokus på sina mål.

Bron fick senare smeknamnet Änglabron, troligen för sin ljusa färg och sitt lite högtidliga uttryck. 

Mitt i Tartus gamla stadskärna finns ett litet torg som livas upp av en stor väggmålning. Den föreställer en historisk scen från Tartu: en klassicistisk byggnad med kolonner, människor i tidstypiska kläder och hästdragna vagnar. Motivet är en hyllning till stadens akademiska och kulturella historia,  byggnaden är en stiliserad version av Tartu universitets huvudbyggnad, målad som om man blickade tillbaka i tiden.

Torget framför målningen är en populär mötesplats. Här sitter folk och fikar, väntar på vänner eller bara njuter av solen. Kombinationen av den stora muralen, de gamla husen runt omkring och de små blomsterlådorna gör att platsen känns både hemtrevlig och lite teatralisk – som en kuliss där Tartu visar upp sin historia.

Tartu har en oväntat stark koppling till Sverige. Mitt i staden ligger det mäktiga universitetet, grundat 1632 av Gustav II Adolf, under den tid då Estland ingick i det svenska riket. Det gör universitetet äldre än de flesta svenska lärosäten – men eftersom det ligger utanför dagens Sverige räknas det inte som vårt näst äldsta, även om det faktiskt var en del av det svenska riket när det skapades.

Byggnaden är dessutom så stor och stram i sin klassicistiska elegans att den nästan trotsar kameran. Oavsett var man står känns det som om den fortsätter utanför bildens kanter, som om den kräver mer utrymme än vad en enda bildruta kan ge. Kanske är det också en del av dess charm: att man måste vara där, på plats, för att riktigt förstå dess tyngd och närvaro.

Inte ens om jag backar ända in till husväggen på andra sidan gatan får jag med hela byggnaden.

Får ta bilden från sidan för att hela huset ska synas.

När vi kom gående genom universitetskvarteren i Tartu fastnade jag direkt för det här huset. Det stod där i solskenet och såg nästan lite för levande ut, med alla ansikten som kikade ut genom fönstren. Jag gissade först att det kanske var gamla professorer eller lärare från universitetet som fått hedersplats i fasaden – det hade ju passat bra i en stad där akademin är själva hjärtat.

Men sanningen visade sig vara ännu mer charmig.

Huset kallas Otto Wagner‑huset, inte för att den berömde österrikiske arkitekten faktiskt ritat det, utan som en lekfull blinkning till hans jugendstil. Fasaden är en konstinstallation, där svartvita porträtt av människor från olika tider och sammanhang placerats i fönstren för att ge byggnaden ett mer “befolkat” uttryck. Ett sätt att låta huset delta i stadslivet, nästan som om det själv stod och småpratade med förbipasserande.

Fast jag tycker nog att det hade varit lite roligt om det faktiskt varit lärare, studenter och andra universitetsfigurer som tittade ut. Det hade passat Tartus själ – den där blandningen av bildning, humor och mänsklig värme. Men kanske är det just ovissheten som gör huset så tilltalande. Ett hus som ser ut att vilja prata med en, och som gärna låter oss gissa lite innan vi får veta hur det egentligen ligger till.

Några fönster i närbild.

Vi fortsätter till Raekoja plats, torget inte så långt från universitetet. Här pågår någon form av ombyggnad, och avspärrningarna är dekorerade på ett sätt som får mig att misstänka att det är konststudenter som varit framme. Tartu låter ofta unga kreatörer sätta sin prägel på tillfälliga byggytor – ett av många sätt som stadens kulturarv och lekfullhet märks i vardagen.

Vi fortsätter fram till fontänen, och på Rådhustorget, precis framför det rosa rådhuset, står Tartus mest berömda skulptur: ”Kissing Students” – de kyssande studenterna. Det är nästan omöjligt att besöka Tartu utan att hamna här, för fontänen har blivit något av stadens inofficiella emblem.

Statyn föreställer två unga studenter som kysser varandra under ett paraply, och den har blivit en symbol för allt det som Tartu gärna vill vara: ungdomligt, romantiskt, lekfullt och lite akademiskt drömskt. Här möts studenter, turister och lokalbor, och oavsett årstid är det alltid någon som stannar till för att fotografera eller bara le åt motivet.

På Rådhustorget står också den här enorma boken – en offentlig konstinstallation som dyker upp i Tartu med jämna mellanrum. Den är skapad som en hyllning till stadens litterära och akademiska traditioner, och det känns nästan självklart att just Tartu skulle ha en jättelik bok mitt i centrum. Ingen skylt berättar mer om den, men kanske är det också poängen: att låta fantasin fylla sidorna själv.

Precis intill fontänen står ett av Tartus mest fotograferade hus: Det lutande huset. Det ser nästan ut som om det håller på att glida av torget, och det är inte bara en synvilla. Huset byggdes 1793, och problemet började redan då. Den ena delen av byggnaden står på den gamla stadsmuren – stabil som berg – medan den andra vilar på betydligt mjukare mark.

Med åren började huset därför luta mer och mer, tills det blev så snett att det nästan blev en sevärdhet i sig. Många kallar det Estlands eget lutande torn, och det är lätt att förstå varför när man står framför det.

Lutningen stoppades först efter en omfattande restaurering, men man valde klokt nog att behålla själva snedheten. Det är ju den som gör huset så charmigt. I dag rymmer byggnaden Tartu konstmuseum, och den sneda fasaden har blivit en symbol för hur staden bär sin historia med både humor och stolthet.

Det går förstås inte att stå framför det lutande huset utan att tänka på Pisa. Skillnaden är bara att här i Tartu såg jag inte en enda turist som försökte ställa sig i den klassiska posen och “stötta upp” byggnaden. Kanske beror det på att Tartu inte har samma turistströmmar – eller så är det helt enkelt en stad där man inte behöver konkurrera om utrymmet för att ta en bild.

Det var faktiskt något befriande med det. Inga köer, inga selfie‑stavar, bara ett charmigt snett hus som fick stå där och luta sig i fred. Och vi kunde njuta av det utan att trängas.

--------

Framför det lutande huset står ännu ett av Tartus små charmiga inslag: statyn “Women from the Countryside”. Den föreställer två kvinnor – en stående och en sittande – och är skapad av den estniske skulptören Ülo Õun, en av landets mest särpräglade konstnärer under 1900‑talet. Verket är typiskt för honom: varmt, mänskligt och lite vardagspoetiskt.

Statyn är tänkt som en hyllning till de kvinnor som i generationer burit upp landsbygden, ofta osynligt och utan stora gester. Här får de ta plats mitt på torget, i stadens hjärta, som en påminnelse om att Tartu inte bara är akademi och kultur – utan också rötter, arbete och liv utanför universitetsmurarna.

När jag kom fram hit kände jag hur ryggen började protestera efter allt promenerande. En liten stund funderade jag faktiskt på att slå mig ner bredvid den sittande kvinnan och vila. 

Men jag valde ändå att sjunka ner på en av serveringarna på torget i stället. Det kändes som att både jag och Tartu behövde en paus just där, mitt bland fontänen, det lutande huset och de två kvinnorna som stilla betraktar allt som passerar.

Sedan kan vi fortsätta vår promenad i Tartu i nästa inlägg. Jag vill ju gå upp på Domberget med både pigga ben och en pigg rygg – och det känns som att den stigningen förtjänar ett eget kapitel.

2026-05-28 15:50   Carina H. Jacobsson

Vilken fantastisk reseberättelse Margareta, jag har supit in andan i varenda bild och njutit av att få vara med på er resa. Kungakronan på maken blev ju himla kul och här kan man väl få tycka att AI är helt ok att använda. Jag ska läsa berättelsen en eller två gånger till, jag lever med hjärndimma och har därför svårt att koncentrera mig och ta in mycket text men du ska veta att jag läser och fröjdas./Carina

2026-05-28 16:00   Vibybo

Kunskap och kultur, det är dina bloggar illustrerat med fyndiga bilder. Kulturkrock när du skulle av tåget. Intressant med att AI betecknas som "jag" - det ställer en del frågor.

2026-05-28 17:41   Erik Madsen

Hej Margareta.
Vilka ouppfostrade tågresenärer. Jag är förvånad över att läsa detta.
Du skriver: Kung för en dag, men jag skulle vilja påstå att han är kung för resten av internets historia :-)
Det var en rolig idé med bilderna i fönstren. Är det inte kungen till höger på bild nummer 16?
Det är ännu en bra reserapport - gillade den verkligen.
Med många vänliga hälsningar från Erik.

2026-05-28 19:55   pdahlen

Intressant och lärorikt med fina bilder. Extra kul tycker jag boken och lutande huset är. Man undrar ju om man inne i huset och justerat golven så att de iaf ligger i våg. Kul också att det t.o.m fanns konstverk på skynket som döljer byggnation

2026-05-28 21:16   Lena Holm

Det blev ju rätt kul med kronan på bilden och att AI inte skulle sätta dit den först. Vet du varför det står Uppsala på skylten vid Änglabron? Det ser väldigt fint ut i denna stad och universitetsbyggnaden är imponerande. Gillar också huset med alla människor i fönstren och givetvis det lutande huset. Det ser rejält snett ut.
Hälsningar Lena

2026-05-28 21:38   Monsunmannen

Ett riktigt fint resereportage! Estland har mer att visa än Tallin.