Maggan mellan isbjörnar och pingviner

och ett och annat lejon. Mina resor i isbjörnarnas och pingvinernas land och alla ställen jag kommer att besöka mellan dessa utposter också. Inte bara bilder utan även lite berättelser och äventyr. Blogglista.se

Blev ingen soluppgång.

Visserligen var jag vaken och uppe när det var dags för promenaden till platsen för soluppgången, men kände att det var nog säkrast att spara knät till förmiddagens promenad norrut och även den tillbaka till liftstationen.

Det var ganska kallt på morgonen, inte vinterkyla precis, men hotellet här hade tänkt till ordentligt för i garderoben fanns det förutom de obligatoriska gasmaskerna även två rejäla och orangeröda vinterjackor. Så inte hade jag behövt frysa. Maken gick iväg för att se soluppgången och han tyckte nog att det största skådespelet var att titta på folk. Han var liksom inte där ensam och nästan alla andra hade den tjocka orangeröda jackan på sig. Jackorna syns kanske inte så mycket på hans bild men trängseln syns, jublet när solen visade sig får ni tänka er. Jag fick höra det i hans film.

Efter frukost drog vi istället iväg på vandringen till den norra sidan av berget. Den är lite mer spektakulär och är det man oftast hittar bilder av på nätet. Här var det inte mindre med trappor, snarare tvärtom och det mesta hänger på klippväggarna.  Nu märktes det dessutom att nationaldagsfirarna hade börjat anlända, det var mycket mer folk nu. Alla glada och på festhumör och stämningen var på topp och ingen knuffades eller trängdes.

Gångvägarna var smalare här och trapporna brantare, dessutom verkade många vara lite höjdrädda och ville bara gå på bergssidan.

Som tur var så var det inte så här trångt hela tiden. Det gick bra att både stanna och komma fram till kanten och beundra utsikten.

Här har vi gått mest uppför och uppför när jag får syn på lite räcken högt uppe på klippan. Jag frågar April om det är dit vi ska. Ja, till en början svarar hon. Dessa räcken syns i grönskan ovanför berget i dagern.

Så vi traskar vidare. Trappor uppför och trappor nedför.

Vi ska till området där de byggt gångvägarna så att de hänger direkt på bergväggen. Går man på dessa så ser de inte så läskiga eller märkvärdiga ut, utan man får kika och fotografera dem lite på håll för att se hur de är uppbyggda.

Det är märkligt hur tallarna klarar av att växa här och klamra sig fast på bergsväggarna.

De är rädda om sina träd här, vi träffar på en biolog som är ute och inspekterar hur tallarna mår. De har upptäckt att de fått något skadedjur och kommer att bespruta träden.

Tycker man att det är för jobbigt att gå i alla trappor, kan man hyra bärare som bär runt en i en bärstol. Betalas efter vikt på lasten.

Så här ser bärstolarna ut. De hade laddat upp med många sådana i dag eftersom de väntade en del prominenta personer upp till nationaldagsfirandet.

Vi träffade på många bärare den här dagen. De flesta bar tvätt och förnödenheter. Starka seniga äldre män. Vi noterade att det inte var några yngre killar som var bärare och fick veta att de är inte tillräckligt starka för att klara av det jobbet och att det inte finns nästan någon som helst nyrekrytering. Därför vet de inte hur de ska klara av transporterna hit upp när de äldre lägger av.

Bärarna kämpar på och vi går vidare. Här stängs vandringsvägen av under vintersäsongen, längre bort är det för farligt då snön kommer och det blir halt.

Ganska förståeligt för på vissa ställen såg gångvägen ganska enkel ut.

Vissa passager kan vara ganska trånga också.

Ibland måste man stanna upp för att hinna beundra utsikten också, inte bara för att återhämta andan.

För oss är det nu dags att återvända och börja ta oss tillbaka till linbanan, så vi vänder och påbörjar återmarschen.

Inget större fel på utsikten där heller.

Höstfärgerna blir mer påtagliga.

År 2006 var Förenta nationernas generalsekreterare Kofi Annan på besök här, han tyckte att den här tallen såg ut som ett paraply och gav det namnet "Umbrella pine". Han tyckte att tallen påminde om FN, en symbol för skydd av människan och dess överlevnadsmiljö.

Så efter en lång vandring är vi äntligen framme vid linbanestationen och kan slå oss ner i en kabinkorg och åka ner.

Där nere väntar det lunch och sedan färd till järnvägsstationen för färd mot nya mål. På vägen dit hittar April en kryddhandel. Här torkas det kryddor och säljs till detaljhandeln men även privatpersoner får handla där..

Vår guide April är väldigt intresserad av växter och då hon får höra att jag har en reumatisk sjukdom så kollar hon runt på alla kinesiska sidor om hjälp och lindring för den. Hon kommer fram till fotbad med den här torkade svampen i vattnet är bra, men så bör jag bo i ett område där det är 37 grader varmt och dricka alkohol. Jo, hon är helt seriös med sina råd. Vet inte riktigt om jag kommer att följa dem.

April köper i alla fall lite svamp som hon ska ha till sina fotbad.



Postat 2019-10-18 11:14 | Permalink | Kommentarer (12) | Kommentera

Yellow Mountains

Gula bergen är ett av de mest berömda och vackraste bergsområdena i Kina. Det togs upp som världsarv av UNESCO 1990. 

Jag som alltid trott att Yellow Montains var gula. Om man bortser från att höstfärgerna började infinna sig med lite nyanser i gult och rött så var det inte speciellt gula dessa berg.

Fast det är förstås inte så konstigt eftersom de inte fått sitt namn av färgen på bergen utan efter den Gula kejsaren, Huang-Di (747 e.Kr). Han anses vara stamfader till Han-kineserna. Det sägs att han bodde i området och samlade och förädlade växter till värdefulla mediciner och blev där en övernaturlig varelse. Han ska ha hittat hemligheten med att bli odödlig och därefter steg upp till himmelen. Legend säger att han finns kvar uppe i dessa berg. Kan så vara för nog känns det lite som om man är nära himmlen här.

Fast nu går jag händelserna i förväg. Vi ska övernatta uppe i Gula bergen och eftersom det inte finns bilväg dit upp och ingen har vare dig lust eller ork att släpa runt på resväskor där uppe så får vi mot en liten avgift lämna vårt bagage på ett hotell nere i stan. Det vi behöver för natten packas i en liten ryggsäck. Några privatbilar får inte köra upp till linbanan eftersom där inte finns några parkeringsmöjligheter. Men kineserena är välorganiserade,  det finns skyttelbussar som går med jämna mellanrum upp till berget. Vi får en vindlande och svindlande busstur upp till linbanan och en bra bit upp på bergen.

Där har vi tur för det är nästan ingen kö, kan bero på att det stora nationaldagsfirandet och folks ledighet börjar först nästa dag. Linbanan tar 10 minuter och den är 2 km lång.

Kineserna har två veckors ledighet per år, en vecka vid deras nyår och en vecka på hösten då det är nationaldag. Dessa två veckor kallas för "De gyllene veckorna". Problemet är att då är nästan alla lediga samtidig och passar på att resa.

Området här uppe är enormt stort och på de två dagarna vi har på oss så får man välja ut vilka sträckor man vill gå, för allt hinner och orkar man inte se. Det finns uppskattningsvis 60 000 trappsteg och en hel del iordninggjorda gångvägar.

Dessutom så byggs det ständigt nya gångvägar. Långt borta på bergväggen syns några gröna linjer.

När jag zoomar in så syns det att det är nya gångvägar som byggs på bergssidorna.

Att det fanns massor av trappor fick jag smärtsam uppleva. Vi var ju uppe på ett berg och det här berget är inten platt. Det var trappor uppför och trappor nedför hela tiden. Jag opererade menisken i knät i januari och trodde att jag tränat upp knät tillräckligt för trappgående. Trapporna uppför var mest jobbiga för flåset, men nedför tog rejält på knät. Fast nu efter den här intensivträningen borde jag ha fått mer muskler i det knät också. Vandringen från linbanan till hotelet var på tre timmar, så innan vi var där hade jag ganska ont.

Ibland är trappstegen nästan obefintliga och bara uthuggna som spår i berget. Säkrast då att ta till alla fyra. Strax bakom tjejens fötter ser man de uthuggna stegen. Var lite svårt att fota här, var tvungen  att hålla fast mig med minst en hand.

Gångvägarna slingrar sig fram bland olika formationer.

Högt uppe på en klippa sitter en apa och spanar. "Monkey Watching the Sea" kallas den. Det finns en legend eller berättelse om de flesta formationer, den om den här lyder så här: Det var en gång en apa och en vacker flicka, flickan var mycket vacker och naturligtvis blev apan förälskad i henne. Apan hade bott uppe i bergen i tusentals år och övat upp sina övernaturliga färdigheter och kunde förvandla sig till olika skepnader. Nu förvandlade apan sig till en stilig och rik ung man och bad flickans föräldrar om att få stanna över natten i deras hem.

Flickans föräldrar tyckte att han var snäll och trevlig och sa ja. Efter middagen förklarade han sin kärlek och friade,  han fick ja. Men efter bröllopet drack han sig berusad och hans verkliga jag avslöjades för flickan, hon blev rädd och lämnade honom. Det tog apan så hårt att han satte sig på en klippa i Gula bergen med blicken mot flickans hem. Där satt han tills han förstenades och där sitter han än.

Det växer många vackra tallar uppe i bergen, många av dem har fått namn också. Den här tallen som är ungefär 700 år gammal kallas för Black Tiger Pine. Någon lär ha sett en svart tiger i tallens topp och därför fick den det namnet.

En det tallar klamrar sig fast i berget och ser ut att ha rötterna inkilade i en spricka i berget.

Nyfiken som jag är så tar jag mig till högsta utkiksplatsen för att få se hur utsikten är därifrån.

Och nog var det mödan värd, svindlande utsikt.

Vi hade strålande solsken och vackert väder, lite synd egentligen för lite dimma och moln som omslutit och svävat omkring bergstopparna hade varit fint att få.

Gudinnans finger.

Som jag redan sagt så är det nationaldagsfirande på gång och i år är det extra speciellt med 70 års firande av maoismen.

Det övas för fullt inför firandet, tror att vissa är statister för de verkliga artisterna eftersom de låtsas hålla en mikrofon i handen. Men det spelas en hel del musik.

Magic Brush with a flower on the tip så kallas den här klippan som syns i framkanten, den med en liten tall på toppen.

Hittade även en gubbe med keps.

Unity pine som är 15,5 meter hög.

Vi traskar vidare och beundrar landskapet och alla dessa stenfornationer.

Så är vi äntligen vid hotellet.

Här skriver vi våra namn i "gästboken".

Problemet med att bygga här uppe är att allt måste bäras hit upp, och då menar jag ALLT. Små saker går att få upp till linbanestationern, men även det måste bäras därifrån. Såg hur dörrar och liknande kom med bärare. All mat som äts här uppe bärs, all tvätt bärs ner igen och allt bärs av små seniga och starka  äldre män.

En del har valt ett lågprisalternativ och tältar, hoppas de har varna sovsäckar för det blir ganska kallt på natten här uppe. 

Vill man lyxa till tältandet lite kan man hyra ett familjetält och ligga och titta på stjärnorna.

Efter lite vila drog vi iväg för att se solnedgången,  mer trappor för atg komma till bästa utsiktspunkten.

Och solnedgång fick vi.

Dags att krypa till kojs för väckarklockan ringer före fem, det är en bra bit att gå till platsen där man ser solen gå upp. Ska försöka gå dit även om det är en massa trappor. 



Postat 2019-10-16 22:10 | Permalink | Kommentarer (9) | Kommentera

Murun en stad i Mongoliet.

Dags att åka vidare och nu ska vi till Murun eller Mörön som den också skrivs ibland. Inte så lätt att översätta det kyrilliska alfabetet där den skrivs så här, Мөрөн.

Vi är nu ganska långt norrut i Mongoliet, mer grönska och skog i landskapet.

Några timmar senare och med en fin tur genom landskapet är vi i provinshuvudstaden Murun med invånare 27 690.

En ståtlig ryttarstaty tronar på stora torget.

Stan är inte så stor och bebyggelsen känns mer som en liten by på landet.

Vi går bort till "The Black market", tar några bilder men de är inte så villiga att vara med på bild här. 

Inne i stora saluhallen är det ganska mörkt och trots att det ser öde ut så är komersen i full gång.

Lite annorlunda sortiment i glassfrysen.

Fotografering var inte populärt här så det blev bara ett kort besök.

Samlingspunkt för motordriven ungdom.

Jag undrade först var alla affärer var.

Upptäckte sedan att bilderna på husväggarna är istället för skyltfönster.

Efter ett kort besök i stan så tar vi vägen mot Khovsgul Lake, den sjön är ett mycket populärt turistmål och farbror polisen uppmanar oss att köra försiktigt.

Träffar på en holländare med en lite speciell campingbil.

Så är vi framme vid Khuvsgol Sant Ger camp, fint snidad portal har de här.

Dags att installera oss i vår elfte Ger.

Riktigt lyxigt, med både vattenkokare och TV. El har vi också.

Här vid Khovsgul Lake ska vi bo två nätter.

                                                          föregående



Postat 2018-08-23 10:05 | Permalink | Kommentarer (8) | Kommentera

Tejp fungerar bra.

Vägarna här i Mongoliet går hårt åt bilarna, vi har lite problem med vår bil.

Men är man i ett land där det är långt mellan verkstäderna så får man vara uppfinningsrik. Fram med tejprullen...

Så är det fixat i ett kick...och den omplåstringen klarade sig för resten av vår resa. Fast det var lite kallt om fingrarna där med bara +5°C.

Går inte bakdörren att stänga, lätt fixat. Fast det där är inte vår bil.

En ovoo (stupa) byggd av pinnar.

Den hade vi behövt gå många varv runt för att få välsignelse av vår färd. För lite längre fram såg vägen ut så här.

Rena rama lervällingen. bilen där framme har just klarat sig igenom leran och väntar för att se hur det går för oss, ifall vi skulle behöva hjälp.

Vi körde om några personbilar på väg hit och jag undrar hur de ska kunna ta sig igenom den här geggan. För vi får kämpa rejält för att inte fasta och ändå har vi fyrhjulsdrift och en hög bil.

Det här är inte floden utan vägen.

Här ska vi över, undrar hur djup det är.

Bättre färdmedel i den här terrängen är nog häst.

Även om jag tvivlade och trodde att vi skulle bli tvungna att gå ut för att skjuta på, så kom vi igenom lervällingen till slut och kunde njuta av vacker natur.

Inget dramatiskt väder utan bara vackra landskap.

I skydd av berget ligger ett vinterviste.

Här är ju vägen riktigt bra.

Varning för slirig väg, som om det inte varit det tidigare. Eller så varnas det för att det kan gå blixtrande fort.

Det var inte bilkö där, utan flera som stannat för att beundra utsikten.

Om det inte vore för att där står en Ger, så skulle det här nästan kunna vara en svensk liten by.

                                                              föregående --- nästa



Postat 2018-08-18 08:00 | Permalink | Kommentarer (4) | Kommentera

Besök hos nomadfamiljen

Vi ska iväg och hälsa på en nomadfamilj och få vara med om när det är mjölkningsdags, solen skiner nu...

...men vädret ser lite oroande ut.

Mörka moln och där borta över bergen regnar det, vi får hoppas på att regnet stannar där.

Innan vi åker ska vi äta middag och nu får vi testa den traditionella rätten där man kokar fåret med stenar. Man stoppade glödande stenar i magen på fåret och knyter ihop vid halsen. Traditionellt  lägger man fåret eller geten  på elden för att få bort håren. När köttet är färdigkokt tar de ur stenarna och värmer händerna på dem. Hur de tillagade det här fåret såg jag inte, men stenarna var med vid serveringen. Jag lät dem ligga kvar eftersom jag inte frös om händerna. Stenarna ska också ha en medicinsk bruk, berättade Solongo, har man ont i magen så värmer de gott om de läggs på magen.

Efter middagen ger vi oss iväg, det har inte börjat regna men nog ser det lite oroande ut.

Fast åt det hållet vi ska så skiner solen och regnbågen inramar landskapet

Nomadfamiljens hem består av tre Ger

De välkomnar oss in.

Fint porträtt på familjen, fast det har nog några år på nacken för barnen där på bilden är nu vuxna med egna barn.

På typiskt mongolvis så bjuds det på mat. I skålen  finns det jakost (den vita), koost och de små bitarna underst är torkad yoghurt gjord på jakmjölk.

Vi får också en god yoghurt som beströs rikligt med socker. Den var riktigt god. 

Något som liknade smör, men som jag inte riktigt fick grepp om vad det var, det bredde vi på brödet. Gott var det och Amdraa bredde på riktigt rikligt. Kommer inte ihåg det mongoliska namnet, men det var krämigt och gott.

Barnen kom också in och ville vara med, men de tyckte det var godare med Fanta.

Går man på visit så bör man ha lite gåbortspresenter med sig, så istället för den traditionella vinflaskan eller blomman som det är här hos oss, hade jag med lite leksaker och stickade grejer. Mamman här är den lilla flickan på tavlan.

När alla artighetsfraser är avklarade så är det dags för mjölkning. Får och getter är redan hemkomna, nu väntar vi bara på jakarna.

Under tiden vi väntar så underhåller oss de fyraåriga tvillingarna med en liten modeuppvisning i sina nya mössor.

Så där, då är det dags för oss att gå iväg till djuren.

Själva mjölkningen kommer i nästa inlägg.

                                                                  föregående --- nästa



Postat 2018-08-13 09:08 | Permalink | Kommentarer (13) | Kommentera
1 2 3 ... 34 Nästa 

Tidigare blogginlägg