Maggan mellan isbjörnar och pingviner

och ett och annat lejon. Mina resor i isbjörnarnas och pingvinernas land och alla ställen jag kommer att besöka mellan dessa utposter också. Inte bara bilder utan även lite berättelser och äventyr. Blogglista.se

Nästa fas på min annorlunda resa.

Hinner inte vara hemma så många dagar innan det är dags för nästa operation. Tre dagar efter att jag kommit hem är det dags att ta bort den grå starren på första ögat. Det jobbigaste då är att hoppa på ett ben nedför trappen här hemma och till bilen. Har inte riktigt hunnit hämta krafterna.

Men är det någon som ska göra den operationen och är orolig så är det absolut inget att oroa sig för. Det gör inte ont och är inte obehagligt, dessutom går det så fort. Var på väg hem igen efter en och en halv timme och då hann personalen med en kaffepaus också. 

Jag ser lite suddig i några dagar och första dagen är pupillen ganska stor.

Njuter av att vara hemma fast jag kan inte göra så mycket eftersom jag ska ha foten i högläge mest hela tiden. Jag kan i alla fall se femmilen på TV.

Dagarna går och jag behöver inte så mycket piller längre, vilket är skönt. För många kan det säkert låta som en toppentillvaro att få ligga och vila så mycket, kan säkert kännas så ett tag, men inte hela dagen och framför allt inte alla dagar i veckan...det blir ganska enformigt och långtråkigt. Tur att jag har goda vänner som hälsar på då och då så vi kan prata bort en stund.

Efter tre veckor ska jag  på återbesök, ta bort både gips och stygn.  Har lite otur att det är just den dagen som de har drabbats av datahaveri på sjukhuset. Väntetiden för att komma in är en timme, men jag är inte ensam om att drabbas och fördelen är att folk börjar prata med varandra i väntrummet.

När det så är min tur kommer motorsågen fram, tur att det inte är så stor klinga på den. Lite läskigt är det ändå för tänk om den skulle nå ända in till foten... ;)

 Å så fram med det stora verktyget och bända isär gipset.

Foten är fri. Ser att tiden tickat iväg, jag hade tid kl. 14:20.

Så är det dags att börja ta stygnen. Om du är lite känsligt lagd så hoppa över de följande bilderna.

Jag tittar något förundrat på min egen fot. Den ser mer att höra hemma på en utomjording och jag undrar om det kommer att bli en riktig fot av det där.

Efter att stygnen är tagna får jag ett nytt bandage. Det är stort och är i plast ser mer ut som om jag fått en robotfot nu.Jag tar min konstiga fot och hoppar iväg till sjukgymnastiken där personalen jobbar på övertid p.g.a datathaveriet. Jag får ett, i mina ögon, mycket avancerat gymnastikprogram, som mest går ut på att vifta på tårna och vicka på vristen. Nu ska jag hem och vifta på tårna och böja på fotleden. Mer än så klarar jag inte. Har nu tre veckor på mig till nästa återbesök och då får jag kanske börja belasta min fot lite. I övrigt så blir det att vifta på tårna och ha foten i högläge .

Alla bilder är tagna med mobilkameran (utom den sista som är tagen med Canon G 10) de flesta utan blixt, orsaken till det är att det är fotoförbud på många ställen på sjukhuset och ingen verkar bry sig om det är en telefon du plockar upp. Suddigheten beror nest på att jag var tämligen darrig på hand. Det är jobbigt att hoppa på kryckor då man inte är van.



Postat 2013-03-25 10:44 | Permalink | Kommentarer (12) | Kommentera

Får kanske åka hem.

 En ny dag och nya upplevelser och går allt bra, så säger min läkare att jag får åka hem i dag men först en tur ner till röntgen. Känner att foten har börjat vakna till liv för det kliar på ställen under gipsskenan där jag inte kommer åt. Nere på röntgen är det kö och då jag ligger där och väntar på min tur så bryter "helvetet ut". En smärta som inte är av denna värld dyker upp, smärtgenombrott heter det tydligen på läkarspråk. Den har inte förstånd att ge med sig heller utan ökar istället. Röntgen måste göras och när den äntligen är genomliden får jag komma tillbaka till avdelningen och få smärtlindring. Det är tydligen blockaden som lades vid operationen som slutat göra verkan. Ont gör det i all fall.

 Nästa utflykt är till gipsrummet. Gipsskenan ska bort och ett ordentligt gips dit. 

Lite nyfiken är jag allt på hur det ser ut under paketet. Alla gillar väl att öppna paket. ;)

Så är det dags för att bli inpackad i gips, fast egentligen är det väl fel att säga gips eftersom de använder glasfiber numera. Tur för mig, för glasfibern är mycket lättare.

 

Men den fruktansvärda smärtan vill inte ge vika, morfin av alla de valörer och styrkor tas till men inget hjälper i mer än i 10 minuter. Hemresa är inte att tala om och tur är väl att smärtan kom innan jag for hem. Sent på kvällen får jag åka ner till akuten och gipset  sågas upp, det kanske är det som sitter för thigt. Men tyvärr var det inte det felet, det onda finns kvar och det är ingen rolig natt jag har framför mig.

 

Men det finns hjälp att få, jag får komma ner till operation och få en lokalbedövningsblockering  lagd direkt in i nerven. En pump hänger ovanför mitt huvud och regelbundet pumpas mer bedövning in. Lite otur har jag eftersom den första hamnar lite snett och åker ut nästa morgon och den tuffa smärtan kommer tillbaka, turligt nog får jag en ny och nu blir jag plötsligt helt smärtfri. Den känslan är inte beskrivbar. Helt underbart och det känns som om jag är världens lyckligaste människa. Jag opererades på en måndag och nu har det hunnit bli torsdag, så de dagar som jag legat här känns mest som ett töcken av smärta ända fram tills nu, torsdag vid fyratiden.  Jag visste inte om att man kunde ha sååå ont.

 Jag känner mig så glad och hoppas nu på att smärtspiralen är bruten. Men även om de allra flesta i personalen här är helt underbara så finns det undantag. När jag är som mest glad över att ha sluppit ut ur mofindimman och smärtspiralen så kommer  en sjuksköterska med en kommentar som verkligen får mig att fundera. Hon har tydligen en åsikt om att man bör plågas lite. Säger när jag är som gladast över att inte ha ont. "Det måste du ha klart för att du inte kan slippa ifrån smärta när du gått igenom en sådan här operation".  Först blir jag bara paff, sedan ledsen och undrar om hon tror att jag överdrivit. Jag är van att ha ont och tål en hel del och har faktiskt ganska hög smärttröskel. Vad menar hon egentligen? Måste man ha ont då man ligger på sjukhus och varför det i så fall när det finns smärtlindring att få, var det helt fel att slippa ifrån smärtan helt och hållet, borde jag ha fått kvar lite grann ändå. Frågorna i mitt huvud snurrar hela natten och det blir svårt att glädja sig åt det smärtfria. Sjuksköterskan har gått hem så jag kan inte fråga henne.

Nästa morgon kopplas min pump ur och till både min och läkaren glädje är det nu bara normal smärta som kommer tillbaka. Smärta som morfinet biter på. Håller det i sig så får jag åka hem i dag. Det har nu hunnit bli fredag och jag har varit här i fem dagar.

Jag har tur, den fruktansvärda smärtan återkommer inte och klockan nio på fredag kväll kan jag ta mitt nya stöd här i livet, Betastödet, och få åka hem. Lite för vinglig för att hoppa på kryckor ännu.



Postat 2013-03-22 11:52 | Permalink | Kommentarer (9) | Kommentera

En annan resa.

Det var länge sedan jag skrev något blogginlägg här, inte ens berättelsen om resan till Peking blev klar. Kommer kanske en fortsättning  så småningom. Det har nu sina orsaker att det blivit så långt avbrott i mitt skrivande. Det började med att jag trodde det var något fel på min kamera eftersom jag tyckte att mina bilder var så oskarpa. Tänkte lämna in kameran, men när en god vän sa att det inte alls var så utan tvärtom, bilderna var visst skarpa. Då insåg jag att det var dags att boka tid hos optikern för att skaffa nya terminalglasögon. Fast nu räckte det tydligen inte med nya glasögon, jag fick istället en remiss till ögonläkaren och där fick jag veta att jag fått grå starr.  Ingen större fara för den grå går att operera men jag hade också hört att starren måste "mogna" innan de gjorde något åt den och att väntetiden för operation skulle vara två år. Så fel jag hade, allt detta är tydligen bara en skröna. Grå starr kan opereras så fort det är konstaterat att det är det och väntetiden var bara en månad.

Fast innan jag hunnit få min ögonoperation så damp det ner en till överraskning i brevlådan. Jag har länge gått och väntat på att få en operationstid till min trasiga fot. Hade fått besked att det skulle dröja och att det skulle bli sen vår och med betoning på sen.  Nu kom det en kallelse om att jag skulle inställa mig på operation och det var på min födelsedag. En del väljer exotiska resmål för att fira sin födelsedag, det har jag också gjort några gånger, men varianten med att fira på operationsbordet har jag aldrig testat.

Så tidigt på morgonen den 25 februari startade den här resan. Något nervös anlände jag till avdelning 34 och där blev jag väl mottagen, fick kläder som jag skulle byta om till och krypa ner i en säng. Sedan färd ner till operation med alla de bestyr och sysslor som sker före en operation. Jag fick kravla över till operationsbordet och hann knappt säga god natt innan jag sov.

Vaknade 5 timmar senare med foten i ett prydligt paket.

Bilden är nog lika suddig som jag såg det, fast här beror det på mobilkameran. 

Min läkare kom och berättade vad han gjort och sa att han tror att om ett halvår ska jag vara bra igen, men innan dess är det mycket träning.

Foten har blivit rejält omstuvad med en itusågad häl och där en cm stor bit från min höft fått bli till utfyllnad. Lite plåtbitar har läkaren lyckats få plats med och där senor fattats har han delat på befintliga så att det blivit till nya. Tur att  jag är rejält bedövad och fullproppad med smärtstillande.

På min sal ligger vi fyra personer, blandat damer och herrar, där grannsängen ska stå är det tomt, hon har inte kommit upp från operation ännu så jag har fin utsikt över S:t Görans kyrka. Ser visserligen inte så mycket mer än tornet men dit kommer det en fågel och sätter sig då och då, eller två.

 Vården och omhändertagandet på S:t Görans sjukhus finns det inget att klaga på. Personalen har tid och tar hand om oss på bästa sätt. Vi får t.o.m mat. Kanske ingen gourmékost men god mat även om den är mikrouppvärmd.

 I morgon väntar nya utmaningar och jag hoppas på att få sova utan alltför svår värk.



Postat 2013-03-21 21:55 | Permalink | Kommentarer (9) | Kommentera

Tidigare blogginlägg