Maggan mellan isbjörnar och pingviner

och ett och annat lejon. Mina resor i isbjörnarnas och pingvinernas land och alla ställen jag kommer att besöka mellan dessa utposter också. Inte bara bilder utan även lite berättelser och äventyr. Blogglista.se

Tog en födelsedagspromenad.

Fyllde år och passade på att åka till mysiga Mariefred. Vi bodde på Gripsholms värdshus med anor från 1609.

Som tur är har de renoverat och byggt om lite sedan dess.

Vi fick ett rum med utsikt mot slottet som i sin tur har anor från 1370-talet då det byggdes en borg där av Bo Jonsson Grip.

Födelsedagsmorgonen vaknar jag till en strålande solskensdag, så efter en rejäl frukost beslutar vi oss för att ta en promenad ute i det fina vädret och i Hjorthagen.

En vecka innan hade jag haft oturen att halka omkull på en isfläck, eller snarare flyga omkull och bryta armbågen. Ingen vidare kombination då man vill fota och har en i det närmaste obrukbar högerarm. Vad göra, jo det fick bli min lilla kamera, Sony Alfa 5000, som fick följa med. Inget ont om den kameran men tyvärr har den bara display och ingen sökare. Ingen bra kombination med sol. Men varför hänga läpp när solen skiner och det är så fint i naturreservatet. Här finns många gamla och fina träd, främst ek och lind.

På 1860-talet lät kung Karl XV anlägga hjorthagen som en kombinerad promenadpark och djurgård. Omkring 1890 kom det att bli ett hjorthägn. Idag används hela reservatet som betesmark för cirka 100 dovhjortar, så vi spanar in bland träden om det eventuellt skulle kunna gå att få se några hjortar.

Men tycker att det inte gör så mycket även om vi inte får se någon hjort, det är ju så fint promenadväder.

Men plötsligt när vi gått en bra stund så skymtar vi något mellan träden.

Och titta där det står ju en till hjort där ovanför.

En? det är till och med sex stycken.

Så vackra de är.

Lämnar dessa herrar och fortsätter promenaden, men hinner inte så långt innan vi träffar på damerna i hagen. De är inte så lätta att upptäcka.

Min telefon ringer och så kommer en person till som är på promenad, så hjortarna blir lite oroliga.

Men de stannar kvar så att även den som kom får några bilder.

Vi går vidare och kollar på ett sockerdricksträd...alla som kan sin Pippi Långstrump vet vad ett sockerdricksträd är.

Undrar om det är någon som bor i det här trädet.

Det är en vacker skog vi promenerar i, med mossiga stenar och...något som kikar upp där bakom.

Nu har vi fått se hjortar på tre olika ställen på vår promenad och vi börjar närma oss slottet och Mariefred igen, då får vi syn på ett gäng till.

Sedan går vi tillbaka till Mariefred.



Postat 2016-02-29 15:21 | Permalink | Kommentarer (9) | Kommentera

Spårvagnar i San Francisco och Castro.

Jag fortsätter med lite till av den spårbundna trafiken i San Francisco. Där finns ju inte bara de fina Cable cars utan även en hel del spårvagnar, även de av gammalt fint stuk.

Här kommer en kavalkad med dessa.

Vi hade tänkt oss en tur ut till Castro District och efter lite väntan så kommer en spårvagn som går dit. 

Vi kommer fram till Castro District, vanligtvis bara kallat Castro. Det är en stadsdel som förändrats från att ha varit en arbetarstadsdel till att under 60- och 70-talet bli ett område och symbol för San Franciscos gayvärld. Här vajar regnbågsflaggan.

Castro Theatre är ett filmpalats som  byggdes 1922 och ett av San Franciscos främsta filmhus.

Gatukorsningen där spårvagnen stannar och även vänder är en livlig plats där många samlas.

Det är dags att åka tillbaka och då kommer det en hel radda av spårvagnar samtidigt, så nu kan vi välja och vraka med vilken vi vill åka.

Vi väljer den äldsta vagnen.

Inte bara jag som fotar.

Har man inte dagskort så betalar man till föraren.

Även polisen tar sig fram med hjälp av spårvagnen.

Det finns även andra färdmedel i staden.



Postat 2016-02-28 11:23 | Permalink | Kommentarer (3) | Kommentera

Cable Car Museum

Museum är  egentligen lite missvisande för det är här som själva driften av kablarna till Cable cars är.  Allt finns inrymt i ett hus som mer liknar en lagerbyggnad. Första gången vi skulle dit så råkade vi passera på baksidan av huset och gick bara förbi, bättre lycka nästa gång när vi kollat in på kartan var det låg och kom från rätt håll. Museet är gratis att besöka och helt klart värt ett besök.

I samma hus finns också underhållshallen för vagnarna, men dit in får man inte gå...

...så vi går in på museet.

För den teknikintresserade finns det mycket att titta på inne på museet.

Här kan man också se en del av de tidiga vagnarna.

Man kan också provplinga i klockan som finns på alla vagnar, klart jag testade den.

Det går också bra att kolla in spaken, The Grip, som föraren sköter.

För den intresserade finns det en förklaring hur den fungerar.

Extra kul är det att få se maskineriet till hur kablarna dras runt.

"Det går hit, det går dit, det går runt en liten bit,
och den startar på ett kick, det är en makalös manick."

Allt snurrande övervakas av en man...

...uppepå en plattform, mitt bland alla kablar och snurrande hjul.

Här inne finns även en liten utställning om jordbävningen 1906. Man kan bl.a. se hur illa åtgånget det blev här inne i maskinhallen.

Även hur illa det var ute vid spåren.

Nåde den som inte skötte sig.

Vi traskar också ner i källarvåningen och tittar på de hjul som driver och snurrar runt med kablar där.

Det blir ett rejält slitage på bromsskivor och kablar.

           



Postat 2016-02-27 13:57 | Permalink | Kommentarer (3) | Kommentera

Cable cars

Cable cars har rullat i San Francisco sedan slutet av 1800-talet. De uppfanns av Andrew Hallidie efter att han bevittnat en otäck  olycka då en av vagnarna – som då drogs av hästar – fick för hög fart och drog med sig hästarna ner för backarna.

Klart att man måste göra en tur med dessa vagnar, turistattraktion eller turistfälla, men det hör liksom till att ha åkt minst en tur.                        

Vi köpte en dagsbiljett, den gäller även på spårvagnarna. En enkel resa med Cable cars kostar 7 dollar, ett dagspass går på 17 dollar och då får man åka så mycket man vill. Köper man en enkel resa så gäller den bara för just den turen, hoppar du av efter en hållplats så måste du köpa en ny biljett om man vill fortsätta resan sedan, så ett dagspass känns lönsamt och enklare.                       

En del turister tycker att det är överreklamerat och enbart en turistfälla, men San Francisco-borna säger. Skyll er själv om ni inte åker! De är stolta över sina gamla vagnar och använder dem flitigt själva.

Någon tidtabell verkar inte finnas, för ibland kan det stå en hel hop vagnar på rad och vänta på att komma fram.

Några vagnar är rikt dekorerade och har kvar juldekoren fast vi är en bra bit in i januari.

Vagnarna drivs av en vajer som rullar under marken. Med hjälp av en stor tung spak griper föraren tag i vajern. Uppför går det sakta men säkert... 

...nedför släpper föraren ibland taget om vajern och det går riktigt fort. Vajern är hela tiden i rörelse, så det viner och låter hela tiden från rälsen även när inga vagnar syns till.

Kul att vagnarna är så olika.

När det behöver växlas så får föraren hoppa ut och ta till handkraft.

Det finns två varianter på linjerna, den ena där åker vagnarna fram och åter, den andra varianten där vänds vagnarna för hand på en vändskiva.

Det är kul att titta på när vagnarna vänds och det ser ut att inte gå åt så mycket handkraft för att få runt vagnen, titta på det här klippet. Tyckte det såg ganska lätt ut.

De populäraste platserna ombord är de närmast föraren, dels för showen, dels för den fria sikten framåt. 

Att vara förare är ett imponerande jobb, det krävs inte bara  en enorm skicklighet att manövrera de stora vagnarna (och fysisk styrka), förarna är också lite av stå-upp-komiker. Kommenterar passagerare, pratar högt, guidar då de har lust och är märkbart stolta över uppdraget.

Jag fotade många olika vagnar och naturligtvis blev vi också fotade många gånger då vi åkte.                                           

För att varna bilister sträcktes en stoppskylt ut när det var stopp vid hållplatserna.

En del tyckte det var lite extra kul att få stå på plattformen och hålla utkik.

Innan den stora jordbävningen 1906 rullade omkring 600 Cable Cars i San Francisco, nu ­återstår bara tre linjer.

Backigt är det i San Francisco så ibland kan det se lite lustigt ut i trafiken, jag förstorade upp en del av bilden ovan och då ser det ut som om vagnen högst upp i backen kommer körandes på taket av bilarna.

Det är ett trevligt och bra sätt att se staden på så ni som avfärdar Cable Cars som turistfälla får skylla er själva.  Har man inte åkt Cable Car, har man inte sett San Francisco.



Postat 2016-02-26 12:33 | Permalink | Kommentarer (10) | Kommentera

Världens slingrigaste gata.

Vi är ute på en promenad i San Francisco och hamnar på Lombard Street, den gatan har en av stadens sevärdheter så vi styr kosan dit. När vi på håll ser en folksamling i en gatukorsning så vet vi att vi är nära vårt mål.

Jag vet inte om det verkligen är världens slingrigaste gata eller om det är världens kurvigaste gata, men nog tillhör backen på Lombard Street en av de mest välkända gatstumpar i världen. Backen har en lutning på hela 27 grader så här gäller det verkligen att köra med tungan rätt i mun. Tur att den är enkelriktad.

Vi traskar uppför den inte lika slingriga trappan för att komma högst upp, där uppe har man en fantastisk utsikt över San Francisco.

Fick några bilder till min skyltsamling också.

Här hoppar vi på en spårvagn, som egentligen inte är någon spårvagn utan en Cable Car.

Fast skillnaden angående det kan vi ta en annan gång.



Postat 2016-02-23 10:08 | Permalink | Kommentarer (10) | Kommentera
1 2 3 ... 4 Nästa 

Tidigare blogginlägg