Maggan mellan isbjörnar och pingviner

och ett och annat lejon. Mina resor i isbjörnarnas och pingvinernas land och alla ställen jag kommer att besöka mellan dessa utposter också. Inte bara bilder utan även lite berättelser och äventyr. Blogglista.se

Allt har ett slut...

...även en resa i Bhutan tar tyvärr slut.

Vår sista natt i Bhutan bor vi i så här små charmiga stugor.

När vi tittar ut så ser vi åter igen vilken tur vi hade dagen innan för det har snöat under natten. Bergen är vackert vitpudrade med nysnö. Hade vår dag varit i dag för besök vid Tigernästet så hade det blivit en besvärlig och även lite farlig vandring och ritt. Att gå på den stigen i blöta och snömodd kan inte vara kul och rent utav farligt. Men vi har bara några timmar kvar här i detta vackra och speciella land, vi ska resa tillbaka till Indien.

 Bussarna packas och sedan bär det iväg till flygfältet.

På väg till flygfältet blir det lite oroligt en stund för plötsligt är vägen helt blockerad av en stor cementblandare.

Men i Bhutan är inget omöjligt, hela byn verkar plötsligt dyka upp för att hjälpa till med att flytta på kolossen. När det byggs i en by så är det brukligt att alla hjälps åt så det är nog ingen ovanlighet att alla hjälper till.

 På några minuter är vägen farbar igen.

Vi vinkar farväl till den lilla byn...

...och fortsätter mot flygfältet.

Incheckningen på flygplatsen går utan problem även om ordningen är lite omvänd än den vi är vana vid från andra flygplatser. Bagaget röntgas innan du kommer in i själva flygplanshallen. Sedan flyter det på som vid andra platser.

Efter incheckning är det passkontroll men sedan blir det lite annorlunda, för att komma till loungen så får man vända tillbaka igen och när det sedan är dags att gå till planet så är det bara en person som kollar om man har varit vid passkontrollen.

 Jag kikar ner på plattan och där står vårt plan och väntar.

En sista blick ut mot bergen som nu är snöpudrade.

Så är det dags för oss att lyfta.

Vi taxar ut och jag ser att uppe vid utsiktsplatsen över flygplatsen så står det några bussar som vill se planen lyfta.

Även när flygplanen ska lämna flygplatsen så är de tvungna att passa in flygrutten efter bergen så det svänger en hel del när vi ger oss iväg.

Vi följer dalen ut...

..tills vi kommer upp till marschhöjd.

Stråk av snö täcker bergen ner mot dalen.

Även på platser nere i dalen har det kommit snö under natten.

Jag är fascinerad av dessa vägbyggen, hur vägarna slingrar fram utefter bergssidor och över bergskrön.

Här uppifrån kan man verkligen se hur oländig terrängen är och att det ändå har lyckats bygga vägar.

Under oss har vi nu hela Himalayamassivet. Berg så långt ögat når.

Även här uppe på bergskrönen slingrar det sig vägar fram.

Det finns så mycket vackert under oss så det är svårt att slita sig från den utsikten och ägna sig åt något så trivialt som mat.

Fast en GT kan man väl unna sig.



Postat 2015-04-30 09:04 | Permalink | Kommentarer (11) | Kommentera

Rinpung Dzong - Little Buddha.

Som sagt så hade vi tur med vädret då vi skulle upp till Tigernästet, för resten av dagen regnar det och det regnar även när vi ska besöka klostret där filmen Little Buddha spelades in. Det ligger vackert och högt placerat.

Trappor är de bra på vid klostren, tappa upp och trappa ner för att komma in i klostret.

Ingångarna till ett kloster är ofta byggda så att man känner sig som att gå i en labyrint innan man är inne på själva klostergården. Inte så konstigt eftersom dessa kloster ofta var fästningar också och den vindlande ingången skulle förvirra fienden.

På väg in finns det en hel del vackra målningar, som den här som speglar livets olika skeenden.

Det regnar så munkarna hastar fram och åter över gården.

Jag hittar en sliten trappa.

Utsikten är magnifik här uppe.

Regnet fortsätter att strila ner.

En guldig dörr.

Fler munkar som har bråttom i regnet.

Hjulet, som är buddhistisk symbol.

 Runt om i klostret finns det många symboliska målningar.

Regnet verkar hålla i sig, så jag återvänder till bussen.

Där väntar vår bhutanesiske guide Tintin och jag lyckas få en "grupie" genom hans glasögon. Både jag, maken och vår chaufför kom med och ovanför kan vi ana kungen i en dekal.

Skolan har slutat för dagen och några spralliga skolbarn kommer studsande nedför trappen. Barn är sig lika världen över.

Jag har kvar några av mina stickade och virkade alster och frågar om de vill ha och det ville de. Den här lille killen kom lite senare och står där lite fundersam utanför bussen. Jag har ett par vantar kvar i min väska och jag frågar lite tveksamt om han vill ha dem, det är ju liksom "tjejfärger" på dem ;).

Han vill gärna ha dem och det var roligt att höra honom sedan. Vantarna åkte på och han gick runt och smekte sina kinder med dem och sa:  They are so soft. De läser de flesta ämnen på engelska i skolan så det var inte så konstigt att han sa det på engelska.

Sedan dök det upp fler barn och jag ångrade att jag inte hade väskan full, men tyvärr så var det slut nu. Alla barn var så försynta och inga som var påflugna eller tiggande.

Det här är vår sista dag i Bhutan och på kvällen åker vi iväg för att titta på traditionell dans.

Det är ungdomar som uppträder och vissa danser går i ett livligt tempo.

Dansarna virvlar fram över golvet.

Andra danser är i ett lite lugnare tempo.

De här har lite speciella hattar.

De sjunger så vackert och det är kul att få se lite av de olika folkdräkterna.

Sedan blir det middag med de traditionella tacktalen.

Så här kan en festmåltid i Bhutan se ut.



Postat 2015-04-29 09:13 | Permalink | Kommentarer (11) | Kommentera

Tigernästet - Vi hade i alla fall tur med vädret.

Att åka till Bhutan utan att besöka Tigernästet, eller  Taktshang Goemba som det heter, är ungefär som att åka till Paris utan att se Eiffeltornet. Det är liksom ett måste, men ett mycket trevlig måste.

Vi kommer fram till den lilla byn som ligger på 2.640 m.ö.h, där stigen upp till Tigernästet börjar.

Här kan man göra ett ganska viktigt val. Vill man gå hela vägen upp eller vill man passa på att rida. Man kan dessutom välja att rida halvvägs upp, dit där det finns ett litet café med fin utsikt mot klostret, eller rida ända upp där trapporna börjar.

Jag hade aldrig ridit förut och när vår svenska guide skrämde upp oss med att det var farligt att rida där. Hon sa hästarna inte var att lita på och att stigen upp var väldigt brant med stup på sidan, då blev jag väldigt tveksam till att rida. Den bhutanesiska guiden sa att det är ingen fara, så vem skulle jag lita på. Jag tänkte att det får bära eller brista; efter mina fotoperationer som jag inte hunnit få tillbaka min forna kondition efter så skulle jag ha små chanser att orka och hinna upp till det eftertraktade målet.  Jag bestämde mig för att inte vara feg utan jag rider åtminstone halvvägs. Dit kostade det 300 BTN vilket är ungefär 43 Skr. En blygsam summa, men skulle jag klara av att hålla mig kvar på hästen. Hästarna såg snälla ut men vi fick order om att inte fotografera på vägen upp för det kunde skrämma hästarna och då jag fick ledarhästen och den dessutom gick lös och jag dessutom hade fullt upp med att hålla mig fast så bestämde jag mig för att lyda det rådet; så från ritten har jag inga bilder.

Hur det gick? Jo, jag klarade av att hålla mig kvar på hästen. Det var lite knepigt då det var nedförslutning inte lika svårt vid uppförslutning för det kändes naturligare att luta sig fram över hästen än bakåt. Jag var stel och spänd de första metrarna speciellt då jag insåg att hästen skulle gå lös hela vägen upp. Men hästen var trygg och snäll och inte ens när den var fram till vattentrågen för att dricka var det några problem. Fast jag hade ett allvarligt samtal med honom om varför han var tvungen att gå allra längst ut mot klippkanten hela tiden. Var det bara för att visa mig hur modig han var eller för att skrämma sk...n ur oss turister. Så klart fick jag inget svar på det och hästmannen sa att det är bara att blunda, men vem vill blunda då utsikten är så magnifik som den var här, jag tittade åt sidan i stället.

Det här är inte min häst men den poserade så fint så den fick vara med ändå, strax ovanför bakdelen av sadeln så syns klostret.

Det här är min häst. Visst är han fin och ser snäll ut. Att rida var så kul så på stående fot så bestämde jag mig för att rida även till nästa anhalt.

Men först tar jag och hästarna en lite paus. Jag går bort till fiket för att få en första bild av Tigernästet. Det ligger insprängt på en klipphylla 3.120 m.ö.h med tvära stup runt omkring. Det byggdes 1692 runt en grotta
där Guru Rinpoche på 700-talet mediterade i tre år, tre månader, tre dagar och tre timmar under sin färd att sprida buddhismen i Bhutan. Enligt legenden sägs det att Guru Rinpoche ska ha flugit på ryggen av en tiger dit för att försvara Bhutan mot en mäktig demon. Där grottan är byggdes senare ett kloster för att hedra honom och det klostret är Tigernästet.

Här har jag även avslutat den andra delen av min ritt. Kul var det att rida och jag kommer säkert att göra det fler gånger nu när premiärritten är avklarad. Längre än hit kan man inte rida för de trappor som återstår klarar inte hästarna av.

Den 19 april 1998 förstördes  stora delar av klostret i en brand. När det renoverades byggdes det en kabinbana dit upp men efter renoveringen monterades den igen. Frågar man varför den inte fick vara kvar så får man svaret: ”Vägen till Taktshang Goemba är en pilgrimsvandring; det finns inga genvägar. Inte ens om man är turist.”

Här är jag på andra sidan om ravinen och höjdmässigt ovanför klostret, ska just börja ta mig nedför de många trappstegen som leder ner till ett vattenfall och en liten bro där man kan komma över till den andra bergssidan.

Jag ger mig i kast med trapporna. Många trappsteg är det.

Trots att jag gått nedför en bit, så är jag fortfarande ovanför Tigernästet.

När jag stannar för att pusta lite så kan man absolut inte att klaga på utsikten. Den är magnifik.

Jag spanar över till andra sidan av ravinen och ser att Rune, Karin och Leif nästan är framme. Starkt gjort, för de har gått hela vägen upp. Rekordet på att gå upp dit är 55 minuter av en munk. För en vanlig normaltränad person så tar det ungefär två timmar och en kvart.

Vägen är kantad av böneflaggor.

Jag traskar på och avancerar på min väg och kommer ner till vattenfallet.

Går över bron och nu bär det iväg uppför igen. Att gå uppför här på hög höjd är ganska tufft och man får stanna och pusta ganska ofta.

På många ställen utefter vandringen så finns det sådana här små ministupor. Det är någon benrest eller aska från avlidna personer som modellerats till dessa toppiga figurer och sedan ställs ut av pilgrimer.

I en del bergsskrevor är det byggt små hus eller hyddor som används för retreat.

Lite närmare.

På andra sidan ravinen ser jag stigen som jag just har tagit mig nedför och det slår mig att snart måste jag även gå den vägen uppför. Ett kul inslag är parabolen.

Porten upp mot klostret är öppen men ser att det finns ett lås.

Utsikt härifrån är lika fin den och även om jag är lite andfådd i den tunna luften så jag känner mig ganska nöjd att ha lyckat komma fram till klostret.

Dags att vända om och gå ner igen men inte bara ner för nu har jag trapporna upp igen på andra sidan. Pust, det var jobbigt med många pauser för att beskåda utsikten, men upp kom jag.

På en del av vägen upp hade jag sällskap med en bhutanes som inte såg tillnärmelsevis trött ut, men då jag stannade för att vila stannade även han, när jag gick så gick han. Inte förrän jag var uppe på krönet så gick han vidare. Han hade tydligen tagit på sig ansvaret att se till att jag klarade mig upp.

Upp kom jag och nu har jag "bara" stigen ner att klara av. Nedför får man inte rida, det är för brant och farligt.

Så det är bara att ta apostlahästarna och börja nedfärden.

Stigen slingrar sig fram och brant är den verkligen på sina ställen, jag är mycket glad över vandringstaven som jag fått låna.

Vet inte om dessa gubbar har någon symbolisk betydelse eller om de bara är klotter.

Jag möter hästar på väg upp.

Det är även hästar på väg ner och då ska man passa sig för de kommer ofta i full fart så det gäller att hålla undan så man inte blir nedputtad utför stupet. Det dammar rejält.

När jag kommer ner till  det lilla fiket tar jag en paus och vilar knäna lite. Fin utsikt även här.

Det är även lite bättre ljus över klostret nu.

Jag får sällskap av en hund och jag har några kex och frågar om den vill smaka. Ja naturligtvis, svarar den!

Var det gott? Mmmm, har du mer?

En sista blick upp mot berget och nästet innan jag hastar vidare nedåt.

Tillbaka på platsen för första anhalten med hästarna. Där möter jag några indiska killar som frågar mig var jag kommer ifrån. Jag är nog lite trött för jag pekar upp mot klostret och säger att jag kommer därifrån fast det de vill veta är från vilket land jag kommer. När de får veta att det är Sverige så tycker de att det är väldigt många svenskar där. Inte så konstigt vi är ju 22 st. och har de frågat alla så kan det verka som många.

Bredden och framkomligheten på stigen varierar och även lutningen.

Jag träffar på en grupp pilgrimer som slagit sig ner för vila, de vill gärna vara med på bild.

De sitter med fin utsikt mot klostret.

Nästa möte är med några unga munkar som är på väg upp till klostret med förnödenheter. När de ser att jag fotar så vill de gärna se bilden.

Det finns uppmaningar om att vara rädd om  naturen. Det tar 100 år för plast att brytas ner.

Ner ner ner för backen ner! det gäller att se sig för hur man sätter ner fötterna för det är inte någon jämn stig vi går på.

Allt som ska upp till kaféerna och klostret måste bäras upp antingen av människor eller hästar. Här kommer  mer förnödenheter på väg upp.

Nu är jag nästan nere och i en backe så blommar det alldeles blått. Lite för trött i ben och knän för att våga sätta mig ner på huk eller lägga mig ner, kommer väl inte upp igen då, så chansar jag med att lägga ner kamera och ta en bild. funkade ju nästan det också. ;)

Här nere har hästarna släppts lösa på bete. Det är de värda efter att ha burit människor upp till dessa höga höjder.

Nu anar jag slutet på vandringen nedför, där borta väntar bussarna.

På oss väntar en picknick i skogen. Några förväntansfulla anar att det kan bli lite provsmakning och det blev det också. En av rätterna var fläsk och det fläsket såg mer ut som om någon tyckt att det var godast med bara fettranden och svålen på fläsket. Kan säga att det tyckte hundarna var bra.

Disken skötte de även om.

En solig och givande dag är nästan till ända. Vi hoppar in i bussarna igen och nu börjar det regna. Så vi hade tur med vädret. Att gå i den backen i regn och lera hade inte varit kul.



Postat 2015-04-27 09:51 | Permalink | Kommentarer (12) | Kommentera

Hembesök.

Nu ska vi besöka en liten by där man kan få se hur en bhutanesisk familj bodde förr. Det är ett hus från 1600-talet som vi ska besöka. Man kan väl kalla det för en hembygdsgård om man jämför med svenska förhållanden. På vägen dit ser vi lite vackra vyer igen.

Även lite typiska hus.

De är stolta över sin flygplats, inte så konstigt eftersom det är landets enda. Det har till och med gjorts  i ordning en utsiktsplats för att kunna stanna och titta på den.

Här ser man även det lilla klostret där filmen "Little Buddha" spelades in. Men dit ska vi någon annan dag.

Man kan se att piloterna har lite bekymmer med att passa in flygplanet i dalen inför landning. De kommer in i dalen borta till vänster och måste sedan komma lite på tvären för att landa.

Men nu var det hembesök vi skulle på.

På granntomten träffar jag på en liten flicka som är nyfiken på främlingarna, hon är ganska blyg men med mamma som stöd vågar hon ta emot en liten leksak.

Boendedelen  i huset ligger en trappa upp.

Många som trampat dessa trappsteg, syns på slitaget.

Köket ser riktigt charmigt ut.

Fast toaletten vågade jag  inte testa, det var ganska hög fallhöjd från den och obekvämt att sitta på huk där.

Men utsikten var det inget att klaga på.

I en del rum finns det vackra väggmålningar.

Och vackert dekorerade möbler.

I mitten syns det buddhistiska hjulet som en symbol för samsara, kretsloppet för födelse, död och återfödelse. Den ädla åttafaldiga vägen som garanterar att det rör sig stabilt och i balans. När någon eller några av ekrarna sviktar uppstår obalans.

Ett rum är avstängt och vi får bara kika in där, det är ett ceremonirum som bara öppnas en gång om året vid en speciell högtid.

Nu är det dags för fika.

Först får vi något starkt att dricka.

Sedan severas det smörte, men vi har tur; de har inte använd härsket smör så det smaka ganska bra. Det som simmar runt i teet är inte små larver, utan puffat ris.

En sprallig och glad liten tös är med och hjälper mamma. Hennes mamma berättar att när hon ska besöka sin hemby så tar resan dit tre dagar, eftersom det inte finns bilvägar dit.

I ett litet hus intill finns ett traditionellt bad. Den som är intresserad kan läsa här hur det fungerar.

Där inne står det några träbadkar.

På utsidan eldas det och stenar hettas upp, dessa stenar läggs så i badkaret utifrån. Stenarna spricker då de kommer i kontakt med det kalla vattnet och kan inte användas mer än en gång. Måste bli ett evigt stenletande. Det här badet är fortfarande i bruk.



Postat 2015-04-25 08:37 | Permalink | Kommentarer (8) | Kommentera

Nationalsporten i Bhutan är bågskytte.

I Bhutan är nationalsporten bågskytte, lika vanligt som det är med ett fotbollslag i varje by här hemma i Sverige, lika vanligt är det med ett bågskyttelag i de små bhutanesiska byarna. Man åker runt mellan byarna och tävlar i lag.

Börjar med lite förmaningar om att man inte får skjuta ihjäl varandra utan bestraffning. Lika strängt straff som för att smuggla in cigaretter i landet.

Vi har nu alltså åkt till Thimhus bågskyttearena för att få en uppvisning i just bågskytte. Långt där borta står en man och spänner bågen.

Han har 145 meter fram till måltavlan, som mer ser ut som en planka som knackats ner i marken. Målringen är 30 cm i diameter.

Det tävlas även med moderna bågar, men det är det traditionella sättet som vi ska få uppvisning i och även få testa om vi vill.

Några äldre och glada herrar kommer för att visa oss hur man gör. Deras bågar ser mer ut som de som jag som barn täljde till av en gren och ett snöre, men deras träffsäkerhet och skicklighet är av ett helt annat slag än min barndoms bågskytte. Det är bågarna också förstås.

Stilarna varierar...

..men träffsäkerheten är det inget fel på.

Jag gjorde ett tappert försök att få med det lilla ögonblick då pilen lämnade bågen...

 ...men trots många bilder så hann jag inte med.

Det finns en måltavla i var ände av bågskyttebanan och när man skjutit klart från ena hållet så traskar hela gänget över till andra sidan och skjuter tillbaka.

Träffsäkra är de.



Postat 2015-04-24 09:35 | Permalink | Kommentarer (8) | Kommentera
1 2 3 ... 5 Nästa 

Tidigare blogginlägg