Maggan mellan isbjörnar och pingviner

och ett och annat lejon. Mina resor i isbjörnarnas och pingvinernas land och alla ställen jag kommer att besöka mellan dessa utposter också. Inte bara bilder utan även lite berättelser och äventyr.

En sista sväng i Tartu och en rosa vår i Tallinn

Efter besöket i centrum börjar vi promenera tillbaka mot järnvägsstationen. Vi svänger ner mot floden, där solen skiner och många passar på att njuta av värmen.

Härifrån ser man bågen som utmanar studenternas äventyrslystnad.

Vi styr kosan tillbaka mot järnvägsstationen, men även en väg tillbaka kan bjuda på oväntade möten och vara innehållsrik.

På vägen stöter vi på den här populära grisen – Pronkssiga, Bronsgrisen – ett av Tartus mest charmiga och originella landmärken. Den står precis utanför den gamla marknadshallen och invigdes den 17 januari 2008, på Sankt Antonius dag. Datumet är ingen slump; helgonet har i århundraden förknippats med grisar och boskapsskötsel.

Det mest speciella med statyn är att den fungerar som en liten anatomisk karta över köttdetaljer. På ena sidan är linjer och siffror inristade, och på baksidan av tunnan finns en förteckning som visar var skinka, kotlett och fläskfilé sitter. En sorts humoristisk lektion i styckningskunskap mitt i stadsmiljön.

Pronkssiga har snabbt blivit en favorit bland både invånare och besökare. Det sägs att den som klappar grisens tryne – eller dess knorr – får tur och ekonomiskt välstånd. Och visst syns det: trynet är alldeles blankpolerat av alla händer som passerat.

Just i dag ser det dessutom ut som om grisen viftar på svansen, tack vare den lilla molntussen som råkar ligga helt perfekt bakom.

Charmig leende

Vi tar vägen genom Tartus område med äldre trähusbebyggelse. Här förändras stadens rytm igen: husen blir lägre, färgerna mildare och gatorna får en nästan småstadslik stillhet. Många av de här trähusen byggdes under slutet av 1800‑talet och början av 1900‑talet, ofta i enkel men charmig träarkitektur med snickarglädje, verandor och små gårdar.

Det är ett av de mest omtyckta kvarteren i Tartu – en plats där studenter, konstnärer och långvariga Tartubor blandas, och där tiden tycks gå lite långsammare. Trots att centrum bara ligger några minuter bort känns det som att man kliver in i en annan värld, där vardagslivet får breda ut sig mellan tvättlinor, cyklar och blommande syrener.

Ja, just att det inte är så långt från Centrum visar sig med att man ser hur det skruvade tornet på Tartu Kaubamaja, det stora köpcentret syns härifrån. Men dit gick vi inte. Det är betydligt trevligare här bland trähusen, de lugna kvarteren och den lite mer vardagliga rytmen som gör Tartu så lätt att tycka om.

På en husvägg på Soola Street möter vi en av Tartus mest kända och omtalade muraler: “Ms. Reet”, skapad av den franske gatukonstnären MTO. Porträttet föreställer Ms. Reet själv, en äldre kvinna som drev en liten esoterisk butik i just den här byggnaden.

När huset hotades av rivning för att ge plats åt ett nytt köpcentrum målade MTO hennes porträtt som en protest mot kommersialiseringen och som ett sätt att visa stöd för henne. I målningen sitter hon med händerna bundna – en stark symbol för den maktlöshet hon upplevde i processen.

Det grå ansiktet med de slutna ögonen och det gula repet runt kroppen gör bilden både stillsam och kraftfull. Det är en mural som inte ropar, men som stannar kvar i en.

Sedan den målades har den blivit en av stadens mest älskade och ofta fotograferade väggmålningar. Den är ett tydligt exempel på hur street art i Tartu inte bara är dekorativ, utan ofta samhällskritisk, personlig och djupt engagerad. Därför dyker den också upp i nästan varje guide och blogg om stadens gatukonst.

När man står framför den är det lätt att förstå varför.

Rundar man huset så kan man se var butiken fanns, en stor pil pekar dessutom ut var dörren är.

Solen skiner och vi fortsätter vår promenad.

Längs promenaden dyker en gammal annonspelare upp, klädd i färgglada affischer för konserter och teater. Den står där som ett litet tidsdokument mitt i grönskan – en påminnelse om hur staden fortfarande använder sina klassiska former för att berätta vad som händer. Jag tycker om sådana här detaljer; de säger ofta mer om en plats än de stora sevärdheterna.

På väg vidare passerar vi MM Artus skugghund från 2015 – en lekfull mural där texten själv påminner oss om att man inte alltid ska tro på det man ser.