Maggan mellan isbjörnar och pingviner

och ett och annat lejon. Mina resor i isbjörnarnas och pingvinernas land och alla ställen jag kommer att besöka mellan dessa utposter också. Inte bara bilder utan även lite berättelser och äventyr.

Michelangelo Merisi da Caravaggio och ​Johannes Döparen.

St John’s Co‑Cathedral är världsberömd för att den har två verk av den italienska mästaren Caravaggio. Det var en av orsakerna till att jag så gärna ville gå dit.

Den mest kända och intressantaste är förstås Johannes Döparens halshuggning, den enorma altartavlan som Caravaggio målade direkt på plats i oratoriet, Johanniterordens eget andaktsrum. Det är hans enda signerade målning, och dramatiken i scenen känns nästan fysisk när man står framför den. Vi kommer till den strax, men först vill jag berätta lite om mannen bakom målningarna.

Det är något med Caravaggio som gör att man fastnar. Kanske är det ljuset – det där skoningslösa, riktade ljuset som får figurerna att kliva rakt ut ur mörkret. Kanske är det hans liv, som alltid tycks ha varit ett halvt steg från katastrof. Eller så är det just kombinationen: en man som levde som han målade, med skarpa kontraster och utan skyddsnät.

Caravaggio föddes i Milano 1571, mitt i en tid präglad av pest och stränga religiösa ideal. Där lärde han sig tidigt att ljuset kunde vara lika mycket ett budskap som en effekt, och hos sin läromästare Simone Peterzano fick han grunden till det dramatiska måleri som senare skulle göra honom berömd.

Men livet i Milano var hårt. Caravaggio förlorade flera familjemedlemmar i pestutbrott, och den närheten till döden går nästan att känna i hans senare verk. När han kom till Rom slog han igenom snabbt – lika snabbt som han hamnade i bråk. Slagsmål, dueller och till slut en dödlig uppgörelse, 1606 tvingade honom att fly.

Flykten gick via Neapel och Sicilien, och till slut till Malta. Det låter kanske oväntat, men var helt logiskt: Johanniterorden behövde en stor konstnär, och Caravaggio behövde skydd. På Malta målade han några av sina mest intensiva verk och blev till och med riddare en kort tid, innan ännu ett bråk fick allt att falla samman.

Ändå är det just här, i St John’s Co‑Cathedral, som hans närvaro känns starkast. Figurerna kliver fram ur mörkret, ljuset faller som en blixt, och man känner nästan pulsen från den rastlösa man som målade dem – en konstnär som aldrig fann ro, men som visste exakt hur man fångar ett ögonblick när allt står på spel.

Jag har kollat upp var tavlan ska hänga och letar mig fram till Johanniterordens andaktsrum. När jag kliver in blir det genast tydligt varför just den här platsen valdes. Rummet är dunkelt, nästan som en scen där ljuset medvetet hålls tillbaka för att ge Caravaggios dramatiska måleri all tyngd. Och där, längst fram, fyller Johannes Döparens halshuggning hela väggen – som om målningen inte bara hänger där, utan äger rummet. Han målade den där den hänger idag. Det är en av de få Caravaggiomålningar som aldrig flyttats från sin ursprungliga plats.

För att kunna se hela tavlan måste jag gå lite till sidan för en ljusstake skymmer annars. När jag väl hittar rätt vinkel öppnar sig hela scenen framför mig – den där tunga, stilla dramatiken som Caravaggio är så ensam om att kunna fånga. Det är som om rummet håller andan ett ögonblick, och jag med det.

Motivet – Johannes Döparens halshuggning – var inte valt av Caravaggio själv. Johannes var ordens skyddshelgon, så motivet var både symboliskt och politiskt viktigt. Det skulle vara ett monumentalt verk, något som visade både ordens makt och Caravaggios genialitet.

Det går inte att komma närmare tavlan, så för att se att den verkligen är signerad måste jag zooma in. Signaturen är liten och diskret, nästan gömd i blodet på golvet – men den finns där, som en viskning från konstnären själv.

Vill man fördjupa sig mer i hur han har målat och byggt upp sitt motiv finns det också en liten utställning nere i källaren. Där kan man följa Caravaggios arbete steg för steg och se detaljer som annars försvinner i det stora formatet. På en stor skärm visas ett bildspel där man se och jämföra penseldrag och få förklaringar till hur han har byggt upp ljuset och kompositionen. Det är ett fint sätt att komma ännu närmare målningen, utan att faktiskt kunna gå närmare den.

När jag kommer upp från genomgången av konstverket och all information om konstnären går jag tillbaka in i oratoriet för att ta en ny titt på tavlan. Vi har tur som är där så tidigt; nu står bara en enda person framför målningen, med ryggen mot den. Tydligen är det dags för den obligatoriska selfien. Det verkar nästan som en oskriven regel numera: har man inte en bild på sig själv framför platser man besökt, så har man tydligen inte varit där. 

Lägger till även Caravaggios andra målning som finns i katedralen. Den föreställer den helige Hieronymus, en av kyrkofäderna som är mest känd för att ha översatt Bibeln till latin 

Det är fascinerande hur en man som levde för över 400 år sedan fortfarande kan få en att tappa andan mitt i en katedral av marmor och guld.

2026-05-03 14:46   imse 59

Fantastisk målning !
Och så intressant med bildspelet.
Ing-Marie

Svar från Margareta Cortés 2026-05-04 07:07

Tack Ing-Marie!
Den målningen var imponerande, kul även att kunna få mer information om både Caravaggio och om målningen.

2026-05-03 16:54   Erik Madsen

Hej Margareta.
Den här gången var det en ganska hårresande historia och några kusliga målningar. Men fint fotograferat av dig.
Med vänliga hälsningar, Erik.

Svar från Margareta Cortés 2026-05-04 07:09

Tack Erik!
Även om Caravaggio målade bibliska motiv så var han inte Guds bästa barn.

2026-05-03 19:38   Måns H

Häftigt att få se den här målningen i sitt sammanhang och med så mycket historik! Jag blev så gripen att jag läste bibeltexten om händelsen, finns en bit in i Markusevangeliet. Hittade en i mitt tycke alltför modern tolkning, men vardagsspråket gör på sätt och vis händelsen värre:

När Herodes hörde detta sa han: ˮDet är Johannes som har uppstått, han som jag halshögg.ˮ Herodes hade nämligen låtit gripa och binda Johannes och fängsla honom på grund av Herodias, hans bror Filippos hustru. Henne hade Herodes gift sig med, men Johannes hade sagt till honom: ˮDet är inte tillåtet för dig att ha din brors hustru.ˮ Herodias hatade honom och ville döda honom, men hon kunde inte eftersom Herodes var rädd för Johannes. Han visste att Johannes var en rättfärdig och helig man, och skyddade honom. Och när han hörde Johannes blev han ofta rådvill, men lyssnade ändå på honom.

Men en passande dag dök upp för Herodias när Herodes firade sin födelsedag med en festmåltid för sina stormän och överstar och de främsta männen i Galileen. Då kom Herodias dotter in och dansade. Och Herodes och hans bordsgäster blev så förtjusta att kungen sa till flickan: ˮBe mig om vad du vill, och du ska få det.ˮ Han lovade henne och svor: ˮAllt vad du ber om ska jag ge dig, upp till halva mitt rike.ˮ Då gick hon ut och frågade sin mor: ˮVad ska jag be om?ˮ Hon svarade: ˮJohannes Döparens huvud.ˮ Flickan skyndade in till kungen och bad: ˮJag vill att du genast ger mig på ett fat Johannes Döparens huvud.ˮ Kungen blev mycket bedrövad, men för löftets och gästernas skull ville han inte förvägra henne. Omedelbart sände han därför iväg en bödel och befallde honom att hämta Johannes Döparens huvud. Han gick och halshögg Johannes i fängelset och bar fram hans huvud på ett fat och gav det åt flickan, som gav det åt sin mamma.

Svar från Margareta Cortés 2026-05-04 07:11

Tack Måns!
Jag undrade då jag såg motivet hur det kom sig att de eller han valt just Johannes Döparen, men fick svaret sen i den extra utställningen om ordens skyddshelgon.

2026-05-03 19:47   Lena Holm

När jag ser detta blir jag verkligen avundsjuk och du skrev dessutom att det fanns två Caravaggio. Alltså kommer det mer eller? Mycket intressant att få ta del av och att de dessutom gjort bildspelet. Bara det här gör ju att man vill åka till Malta.
Hälsningar Lena

Svar från Margareta Cortés 2026-05-04 07:26

Tack Lena!
Har inte tänkt att göra något mer inlägg om Caravaggio och eftersom du undrade om den andra målningen så lägger jag till en bild på den här istället.
Den var mycket mindre och inte lika imponerande som den stora.
Bildspelet och den övriga informationen i källaren var mycket intressant.

2026-05-03 21:31   Iwa

Fin målning av Caravaggio. I chiaroscuro? Jag gissar att den är bäst på plats.
/per

Svar från Margareta Cortés 2026-05-04 10:27

Tack Per!
Bilderna gör inte tavlan rättvisa.

2026-05-04 12:09   sveka

Fascinerande att få se Caravaggios målning i sitt sammanhang. För mig som inte har besökt Malta och bara ser Caravaggio på bild tränger den mörka kraften i målningen igenom allt guldet i omgivningen runt omkring, som i den näst sista bilden med selfie-turisten.
Apropå selfies för att visa att man har varit på plats tog turister i början av massturismens era bilder av varandra framför Eiffeltornet eller Colosseum av samma anledning. Redan vikingarna manifesterade sig genom att rista in runor i Hagia Sofia i Konstantinopel och på det s.k. runlejonet från Pireus, ett slags tidigt graffiti. Så turisten på din bild ingår i en lång tradition...
Hälsningar Sven

Svar från Margareta Cortés 2026-05-05 08:01

Tack Sven!
Tavlan var mäktiga att se där på plats.
Vi får väl vara tacksam för att det är selfies som tas numera och inte ristningar.
Såg i alla fall inga sådana inne eller på katedralen.