Maggan mellan isbjörnar och pingviner

och ett och annat lejon. Mina resor i isbjörnarnas och pingvinernas land och alla ställen jag kommer att besöka mellan dessa utposter också. Inte bara bilder utan även lite berättelser och äventyr.

Semestertider

Semestertider just nu, och då planeras det för fullt.

Vart ska vi åka i år? Bilsemester i Sverige eller flyg utomlands? Kanske bara stanna hemma.

På 50‑talet, när jag var barn, var det inte något bekymmer, för då betydde semester samma sak som mormor och morfar i Puoltikasvaara.

Inga funderingar eller tankar på något annat – det var dit vi åkte. Den enda planeringen handlade egentligen om vi skulle ta kustvägen eller köra inne i landet.

Det blev oftast kustvägen. Den slingrade sig upp genom byar och städer, och på den tiden leddes vägen inte runt någonting. Man körde rakt igenom allt – Umeå, Luleå, Piteå och alla andra. På 50‑talet följde man i stort sett samma sträckning som dagens E4 upp till Luleå, men vägarna gick rakt genom varje stadskärna, ofta på smala bygator där trottoarkanterna kändes extra höga och husen stod nära vägen. 

Mot slutet av 50‑talet började stadskärnorna överallt se likadana ut, med EPA, Domus och skoaffären Oscaria som självklara landmärken. För mig och brorsan, som växte upp på landet med bara Konsum, var det rena lyxen att få stanna till och gå in i ett riktigt varuhus.

Före 1955 åkte vi tåg till Gällivare och sedan buss vidare mot Puoltikasvaara – en bussresa vars längd man aldrig riktigt kunde räkna ut. Plötsligt kunde vägen vara helt blockerad av en stor renflock, och då var det bara för busschauffören att stanna och vänta tills renarna behagade flytta på sig.

Men sedan blev vi med bil. Ja, bil och bil – men det var nog den flottaste bil man kunde ha i mina och min brors ögon.

En Fiat 500. Den såg ut som en liten skalbagge som bestämt sig för att bli långfärdsbil, och den hade inget riktigt baksäte utan mest som en planka där bak. Men mina föräldrar la dit en madrass åt oss att sitta på. En rejäl sak, en tagelmadrass har jag för mig att det var. Några bilbälten fanns förstås inte – ordet säkerhetsbälte hade ingen börjat använda än – och ingen oroade sig för det heller. Det var bara att hålla i sig när vägen blev gropig, och det blev den ofta.

Kanske är det därför jag fortfarande blir så lycklig när jag ser en Fiat 500 av den gamla modellen.

Här har vi stannat vid vägkanten för en liten paus. Min bror tog en bild med pappas gamla lådkamera, och jag var inte särskilt förtjust i att stå framför kameran då heller. På den tiden rökte ju ”alla” – jag ser att mamma har en cigarett i handen och pappa har tänt sin pipa, som om det vore den mest självklara delen av en bilrast.

Vägen var en blandning av asfalt, oljegrus och rena grussträckor. Det dammade om bilarna som mötte oss, och när vi stannade för att sträcka på benen knastrade det alltid under skosulorna. Doften av varm motor, tallskog och damm hörde sommaren till.

Genom Hälsingland och Medelpad gick vägen nära gårdar och lador, och ibland fick man sakta in för kor som ännu inte förstått att de inte längre hade företräde. I Sundsvall rullade vi fram mellan stenhusen, och jag minns hur det ekade mellan fasaderna när pappa växlade ner i en av backarna.

Längre norrut blev städerna glesare men vägen lika levande. I Härnösand gick den över bron och rakt in i stan. I Örnsköldsvik slingrade den sig upp och ner i backarna, och i Umeå gled vi fram nära älven innan vägen fortsatte norrut genom björkskogen. Skellefteå, Piteå, Luleå – alla passerades på samma sätt, mitt igenom.

Efter Luleå svängde vi av mot Boden och vidare norrut på den gamla riksvägen. Här blev landskapet tystare, vägen smalare och skogarna tätare. Små samhällen dök upp som korta glimtar – Vittjärv, Harads, Moskosel – innan de försvann bakom oss igen.

På vägen upp brukade vi stanna för natten där det passade, inga tjusiga hotell utan tältet som följde med varje sommar. Jag minns hur mamma stod vid gasolköket och lagade mat medan tältlinorna fladdrade i vinden bakom henne. Det var något tryggt i det där – doften av maten, ljudet av stormköket och pappas pipa som glödde i skymningen. Och så ljuset… för ju senare vi körde och ju längre norrut vi kom, desto märkligare blev det. Det mörknade inte, utan ljusnade. Jag minns en gång hur jag såg solen gå ner, bara för att stanna vid horisonten, vända och börja klättra uppåt igen. För ett barn var det ren magi.

Det var en annan sorts resa. Långsammare, krokigare, dammigare – men också rikare. Varje mil hade sin egen rytm, sin egen doft, sitt eget ljud. Och där bak på tagelmadrassen satt vi och tog in alltihop, utan att förstå att vi just då samlade på oss minnen som skulle stanna hela livet.

Åren gick, men resan till mormor och morfar var densamma – bara bilen som blev uppgraderad. Här har vi stannat vid Polcirkeln, som då bara markerades av en ensam skylt vid vägkanten, långt ifrån den stora rastplats som finns där i dag. Bilen hade blivit en svart folkvagn, och jag minns den särskilt för startveven som pappa fick ta till när den krånglade. På bilden har jag mina allra första jeans på mig, och jag minns hur stolt jag var när jag fick dem. Jag tyckte de var så fina att jag hade svårt att förstå varför mamma envisades med klänning när vi en gång skulle till kyrkan. Den gången vann jag faktiskt den kampen – det blev jeansen. 

 Efter den långa färden kom vi så fram till Puoltikasvaara, där morfar August Zakarias Andersson – lappskomakare och dessutom byns postmästare – tog emot oss. På bilden är det bara morfar som står där, trygg och stadig som alltid. Mormor finns inte längre med oss när bilden togs, och kanske är det just därför hans närvaro känns ännu starkare.

Nu väntade en lång, härlig sommar med lek, bad och upptäcktsfärder tillsammans med våra kusiner. Mammas syskonskara var sju, så vi var nitton kusiner i alla möjliga åldrar, och det fanns alltid någon – eller flera – på plats. Ett stående inslag i leken var att någon ropade: ”Sisten i vattnet bjuder på glass!” och sedan rusade vi hela gänget ner över ängen och kohagen, vidare mot bryggan och den klara sjön Soutojärvi. Det där med glassen glömde vi nog bort, för sjön var en fantastisk badsjö men kall – och jag har inget minne av att någon någonsin behövde bjuda.

Vi har flyttat många gånger under min uppväxt så mina övriga barndomsminnen är utspridda över landet, men Poultikasvaara det fans alltid kvar så det är där jag känner mig som hemma.

En av de största högtidsstunderna var när morfar plockade fram det torkade renköttet och karvade ut små bitar åt oss ungar, långsamt och med en nästan ceremoniell noggrannhet. Och så mormors kaffeost… den fanns alltid där, som en smak av henne, en liten bit av traditionen som följde oss genom åren. Underbara minnen, små stunder som fortfarande känns som högtider att bära med sig.

Och som om inte renköttet och mormors kaffeost redan gjorde stunden speciell, kunde det hända att morbror Gustav plockade fram sin nya filmkamera. Det var nästan som att högtidsstunden fick en extra glans då.

Jag hade egentligen bara tänkt skriva ett blogginlägg om semester – då och nu – men när jag tog fram de gamla bilderna var det som att öppna en dörr rakt in i minnenas labyrint. Plötsligt var jag tillbaka där: på vägarna norrut, vid tältplatserna, hos morfar i Puoltikasvaara och vid bryggan med kusinerna. Tyvärr har jag inte så många fotografier kvar från den tiden. Många har försvunnit genom åren, vid flyttningar och ompackningar, och ett av mina album försvann till och med vid ett inbrott. Det hamnade nog i soporna när tjuven upptäckte vad som egentligen låg i lådan. Men de bilder som finns kvar – de bär minnena så starkt att det känns som att jag kliver rakt in i dem igen.

Ett sista minne från en av semestrarna där uppe i norr. Jag var inte så stor när vi hyrde den här stugan för några dagar, men minnena sitter kvar som om de vore inristade i sommarens ljus. Sjön låg alldeles nedanför, och det nappade så mycket att jag bara behövde ett snöre på min metarpinne – fiskarna nafsade ändå. Jag minns hur vi rodde över sjön för att hälsa på en gammal tant, och det var där jag för första gången lärde mig vad en separator var. Hur en huggorm såg ut. På kvällarna flockades fladdermössen kring tvätten som hängde på tork, och jag minns doften av hjortron som låg tung över myrarna. Och så den där gången när vi stötte på färska björnspår – hur hjärtat slog lite snabbare och hur allt kändes både farligt och magiskt på samma gång.

2026-06-25 12:49   syntax

Vilken underbar berättelse Margareta!
När jag tittar på bilderna och läser dina formuleringar, så får jag ett starkt intryck av en lycklig och trygg barndom. Det är inte det sämsta – många har aldrig upplevt något sådant.
Jag tycker att bildmaterialet, trots sedvanliga tekniska brister, är fantastiskt. Den som plåtade hade tydligen en känsla för att vardagen hade ett värde att bevara – och just så blev det! Ur den aspekten kan man ju tycka att det var en stor förlust med allt som har försvunnit.

Svar från Margareta Cortés 2026-06-25 14:41

Tack Peter!
​Det var sannerligen en lycklig tid, då det största bekymret i livet var om man skulle bli "lump" när vi räknade kärnorna i mormors katrinplommonkräm. Vi drog ramsan "siden, sammet, trasa, lump" runt tallriken och hällde på mjölk från de egna korna – kor som man kanske till och med hade fått hjälpa till att mjölka samma dag.
​När det gäller fotona är det nog lite olika fotografer, men de bilder där jag inte själv är med är mina egna.
​Det var en fin tid som inte mättes i pengar, utan i lek, äventyr och vänskap. Jag blir så varm i hjärtat av att ha fått uppleva det.

2026-06-25 14:49   LGS

Fantastisk och intressant berättelse. Själv är jag uppvuxen med en tur norrut varje sommar och varje vinter. Varför inte göra om resan och stärka dina minnen?

Själv funderar jag på en tur norrut i sommar. Frågan är bara om jag ska åka upp genom Sverige eller Finland.

/LG

Svar från Margareta Cortés 2026-06-25 15:03

Tack LG!
Vi har gjort den resan några gånger, men det är inte samma sak nu.
Dessutom tror jag att jag föredrar annat boende än tält numera, lite för stel att krypa in i tält. 😀 .
Förutom det så har släkten där uppe tunnas ut och gården såld.
Ett tips om du ska åka och har svårt att välja. Ta ena sträckan i Sverige och tillbaka genom Finland. Det gjorde vi för några år sedan fast med Finland norrut.

2026-06-25 15:00   pdahlen

Tänk vad likt det är mina egna upplevelser. Vi åkte nästan alltid upp till släktingar i Dalsland några veckor under sommaren från Göteborg. Det fanns två vägar man kunde köra, så det var variationen. Vi hade också ett liknade campingbord. Vi var 4st i en lite Saab 96, packat upp till halsen. Även personerna på bilderna kunde vara min släkt och som fotograf på den näst sista, där står ju jag, ganska likt faktiskt

Svar från Margareta Cortés 2026-06-26 11:20

Tack Peter!
Vi var nog ganska många som hade den varianten av semester på 50-talet.
Det där campingbordet har jag kvar på landet, tyvärr så finns inte stolarna kvar.

2026-06-25 16:20   Lena Eriksson

Så kul att läsa! Och din text och bilder väcker egna minnen…och tänk det där med campingbord, jag vet inte hur många bilder på sådana fikastunder jag har på bild från min barndom och semestrar till både norr och till Danmark. 🙂

Svar från Margareta Cortés 2026-06-26 11:22

Tack Lena och kul att se dig här igen!
Har tyvärr inte så många bilder från den tiden, så de här är som små guldkorn att ha.
Samma campingbord som då finns kvar, har det på landet.

2026-06-25 17:16   bildsten

Stort tack för en trevlig berättelse. Att veta vad sommarlovsresan ska bjuda på är en trygghet för barn, känslan att återse kompisar och i ditt fall många kusiner känner jag igen. Jag tror mina barn känner likadant, de är fjärde generationen på sommarstället och det är samma med sommargrannbarnen.
Att göra en sådan långresa i en Fiat 500 på dagens vägar vore nog ingen höjdare och att göra den på dåtidens vägar var helt klart en verklig prestation både för förare och passagerare.
E4 går fortfarande genom Ö-vik, fast inte på samma gator som ni åkte. Men det ska bli en tunnel genom Åsberget så stadskärnan slipper genomfartstrafiken, och genomfartstrafiken slipper backarna i stan, men det blir nog inte i min livstid. Jag har nött E4 från Uppsala/Gävle/Söderhamn till Ö-vik och några gånger ännu längre norrut i snart 60 år så jag har sett hur städerna rundas och vägarna bli bättre, det gäller för övrigt i än högre grad E4 söder om Stockholm.

Svar från Margareta Cortés 2026-06-26 11:37

Tack Sten!
Stort tack, Sten – jag blev verkligen glad av din kommentar. Det är något särskilt med de där återkommande sommarresorna som sätter sig i kroppen redan som barn. Precis som du skriver är det tryggheten i att veta vart man är på väg, vilka människor som väntar, och hur allt doftar och låter när man kliver ur bilen. För mig var det kusinerna, huset, skogen och den där känslan av att sommaren började på riktigt först när man kom fram.
Jag kan tänka mig att det är likadant för dina barn, kanske ännu mer när det är fjärde generationen på samma plats. Det är en sorts långsam, stilla kontinuitet som är ganska ovanlig idag – och väldigt värdefull.

Och ja, Fiat 500… det är nästan komiskt att tänka på hur vi packade in oss där, på vägar som inte alls liknade dagens. När jag ser dagens trafik och dagens hastigheter undrar jag hur vi ens kom fram, men på något sätt gjorde man ju det. Det var en annan tid, ett annat tempo, och kanske också en annan sorts tålamod.

Tack igen för att du delade dina minnen och reflektioner. Det är just sådana här samtal som gör bloggandet extra roligt.

2026-06-25 18:05   niniz

Åhh vilken fin berättelse och givetvis med känsla från förr genom dina minnen. Tycker om fotona. Min farfar hade mycket senaste teknik saker å brukade visa smalfilm, det var spännande
Det väckte även mina barndomsminnen från ön och mycket annat. Känner igen mycket :) en gurka packad med 4 pers en hund två marsvin å en fågel :D
Sedan en hel sommar med lek, bad och aktiviteter. Det fanns inget annat utan till landet åker man. Ett hus min farfar byggde som present till farmor.
Varje år gick man nyfiken in till ladugården å titta å myste med nya små djur speciellt griskultingarna, köpte morötter, lök dill å potatis hos bonden. Fiska gjorde pappa.
Vi hittade ett gammalt tält på vinden å det visade sig vara ett grönt "militärtält" tungt å luktade mycket å torkade sakta men det var frihet. Läste gamla starlet å tugga bugg.
Tack så mycket Maggan. Du verkar haft det fantastiskt

Svar från Margareta Cortés 2026-06-26 11:40

Tack snälla Nini, vilken härlig kommentar – jag blev riktigt glad när jag läste den. Det är något speciellt med hur barndomsminnen kan vakna till liv bara av en liten detalj, en bild eller en doft. Precis som du beskriver: somrarna när allt var självklart, när man bara åkte till landet, och världen liksom krympte till lek, bad, djur och små äventyr.

Jag log stort åt din “gurka” packad med fyra personer, hund, marsvin och till och med en fågel. Det är nästan så man hör hur dörrarna fick pressas igen. Vi hade också hund med oss – en ganska stor afghansk vinthund dessutom – fast i vår lilla folka. Hur vi fick plats är fortfarande ett mysterium, men på något sätt gick det alltid.

Dina minnen från ön är så fina: farfars smalfilmer, ladugården med de nyfödda djuren, griskultingarna som man aldrig riktigt kunde slita sig ifrån, och bondens morötter och dill som smakade sommar på riktigt. Och så tältet! Jag kan nästan känna doften av det där gröna militärtältet – tungt, lite fuktigt, och ändå fullt av frihet. Starlet och bugg som kronan på verket.

Det är så roligt att våra berättelser väcker minnen hos varandra. Tack för att du delade dina – de gav mig både värme och igenkänning.

2026-06-25 19:48   Erik Madsen

Hej Margareta. Jag är väldigt imponerad av ditt minne.
Jag kan inte alls hänga med i det. Det finns många luckor i mina barndomsminnen. Jag har en teori om att det kan bero på min sjukdom, som jag drabbades av när jag var 5-6 år gammal. Där jag var inlagd på 4 olika sjukhus och sanatorier under de kommande 5 åren. Min bror och jag tror att vi båda har förträngt mycket från de åren.

Min far fick inte körkort förrän han var 35 år i 1957. Så det blev bara för korta söndagsture runt på Lolland. Jag fick körkort samma dag som jag fyllde 18 år 1961 och vi körde från Roskilde till Göteborg precis innan svenskarna bestämde sig för att köra på "rätt" sida av vägen :-)😊
Med många vänliga hälsningar från Erik.

Svar från Margareta Cortés 2026-06-26 12:48

Tack Erik!
Tack Erik, vilken fin och öppen kommentar. Jag förstår verkligen att dina minnen ser annorlunda ut med allt du gick igenom som barn. Det sätter sina spår, och det är helt naturligt att mycket från de åren har bleknat eller försvunnit. Samtidigt är det fint att du och din bror kan dela den förståelsen tillsammans.
Jag tror också att det är som du antyder – de roliga och oväntade händelserna fastnar lättare. Det är kanske därför just resor, små äventyr och märkliga episoder dyker upp så tydligt, medan annat glider undan.
Tack för att du delade med dig. Dina minnen ger en extra dimension till samtalet och jag uppskattar dem mycket.

2026-06-26 09:27   Lena Holm

Vilken berättelse! Du är ju lite äldre än mej men jag minns också tydligt sommarsemestrarna vi gjorde i Norrland. Mamma kom från Kalix och hade 10 syskon. De var spridda i landet men flera bodde i norr så det blev Boden, Luleå och Kalix samt olika sommarstugor däremellan. Tänk att ni reste fyra personer i en Fiat 500 och tältade. Jag tittar länge på första bilden och försöker föreställa mej hur det var att sitta i det baksätet. Du är dej faktiskt ganska lik på den bilden, fast du ser lite butter ut :-) Mycket trevligt att få ta del av både dina minnen och bilder.
Hälsningar Lena

Svar från Margareta Cortés 2026-06-26 13:10

Tack snälla Lena, så roligt att du tyckte om berättelsen. Ja, fyra personer i en Fiat 500 låter nästan som en skröna idag – men som du skriver: finns det hjärterum så… Och märkligt nog minns jag inte att det var så mycket gnäll i bilen. Det var det säkert, men där sviker minnet. På den tiden var det ju lite speciellt bara att få åka bil, så vi stod nog ut med det mesta.
Dina egna minnen från Kalix, Boden och Luleå känns så igen. Det där med många släktingar utspridda i norr, sommarstugor, besök hit och dit – det var som att sommaren hade sin egen rytm och man bara följde med.

Och när du nämner första bilden och att jag ser lite butter ut – ja, där minns jag faktiskt precis varför. Jag ville inte alls ställa upp mig för fotografering just då, jag var mitt uppe i något som jag tyckte var mycket mer intressant. Men jag fogade mig till slut, om än med en ganska motvillig min. Nu är jag så glad för den bilden ändå,
De semestrar vi hade på den tiden skulle nog ha klassats som rena äventyr idag. Jag minns det inte själv, för jag var bara en liten baby, men mamma berättade att pappa byggde en sidovagn på hennes cykel. Min bror satt i barnsadel, jag i sidovagnen – och så cyklade de från Gävle till Stockholm. Det är nästan svårt att ta in, men så gjorde man då. Man tog sig fram med det man hade.

Tack för att du delade dina minnen, Lena. Det är så fint när våra berättelser speglar varandra och väcker små glimtar från förr.

2026-06-26 10:04   Stican

Det var en härlig skildring om hur du och din familj tillbringade semestrar på 50-talet det visar du völdigt fint med en underbar text och många fina bilder, mina ega minnesbilder om hur jag upplevde min barndom i allmänhet och några sommrar berättade jag i en blogg jag skrev för några år sedan https://www.fotosidan.se/blogs/sticans-blogg/nagra-bilder-fran-1939-1950.htm
Ha det gott/Stig

Svar från Margareta Cortés 2026-06-26 13:12

Tack Stig!
Så många minnen som dök upp när jag började skriva det här inlägget, hade tänkt mig något helt annat då jag började men minnena tog över och bestämde .
Jag har läst din fina berättelse från din barndom och uppväxt, ser att jag även lämnat en kommentar.

2026-06-26 11:59   pic-tor

Det här är du mästare på Margareta! Du skriver oerhört bra, medryckande – här t o m filmiskt. Vilken roadmovie det här skulle kunna bli! Berättelsen böljar fram fint illustrerad med samtida bilder. Ja, det är väl så här kameran ska användas. Att skapa berättelser i tid och rum. Bilder hjälper oss att minnas. Kan man dessutom, som du, sätta ord till blir berättelsen till för alla, inte bara för dem som var med på bild. Både farmor/farfar och mormor/morfar bodde i Ockelbo så resan dit från Hamrånge var inte så lång och fylld med strapatser. Men vi hade ingen bil när jag var barn så vi fick åka buss, eller så cyklade vi. Grusväg förstås och mestadels uppförsbacke. Vi brukade stanna på ett ställe efter vägen där de hade sommarcafé. Där blev det jordkällarkall sockerdricka och bullar. Jag har bara ord, inga bilder, från den tiden. Vi hade ingen kamera i mitt hem när jag var barn. Fantastiskt fint Margareta.
/Torbjörn

Svar från Margareta Cortés 2026-06-26 13:18

Tack snälla Torbjörn – dina ord värmer långt in. Det betyder mycket att du läser mina texter med sådan närvaro och dessutom formulerar dina tankar så fint. Att du beskriver det som filmiskt gör mig nästan lite rörd. Jag håller med dig om att bilder och ord tillsammans kan skapa något större än de var för sig – de blir som små tidsfickor där man får kliva in en stund.

Du nämner Ockelbo, och där går våra vägar faktiskt ihop. Min familj bodde där en tid, innan vi flyttade vidare till Forsbacka. Det var i Ockelbo som min egen historia tog sin början, kan man säga, innan livet rullade vidare längs grusvägar och nya adresser.

Och cyklandet – ja, det var mycket cykel även på vår tid. När vi bodde i Forsbacka byggde pappa en sidovagn på mammas cykel. Min bror satt i barnsadel, jag i sidovagnen, och så trampade de hela vägen från Gävle till Stockholm. Det låter nästan otroligt idag, men då var det bara så man gjorde. Man tog sig fram med det man hade, och äventyret blev vad det blev.

Dina egna minnen från Hamrånge och resorna till Ockelbo är så vackert berättade. Jag kan riktigt se framför mig hur ni stannar vid sommarkaféet, hur sockerdrickan är jordkällarkall och bullarna smakar sommar. Att du bara har orden kvar – inga bilder – gör dem nästan ännu starkare. Minnet får fylla i det som kameran aldrig fångade.

Tack, Torbjörn, för att du delar med dig och för att du läser med hjärta. Dina kommentarer är som små gåvor.

2026-06-26 19:18   sodeto

Ett härligt tidsdokument i ord och bild! Här känner jag igen mycket, trots att mina minnen är från tidigt 70-tal. Vi åket inte till landet, vi hade alla släktingar nära. Men varje sommar under min barndom var vi på ett par veckors bilsemester. Föräldrarna körde Mini på den tiden så det var rätt så sparsamt med rum när tält och andra campingattiraljer var instuvade, förutom en hel del p rakräcket… Pappa fotograferade rätt flitigt då och det finns ett antal skokartonger med diabilder från bl.a resorna, men det är absolut ingen ordning på dem. Har flera gånger tänkt ta i tu med dem men ännu har jag inte kommit längre än till tanken.

Tommy S

Svar från Margareta Cortés 2026-06-29 10:53

Tack Tommy!
Kanske bäst att skriva ner sina minnen innan de bleknar helt. ;)
Vet inte varför det finns så få bilder bevarade, men dessa är desto roligare att ha kvar.

2026-06-27 18:43   Iwa

Fina bilder och fin text "Det skall böjas i tid" :)
/per

Svar från Margareta Cortés 2026-06-29 10:54

Tack Per!
Härliga minen att tänka tillbaka på.