Maggan mellan isbjörnar och pingviner

och ett och annat lejon. Mina resor i isbjörnarnas och pingvinernas land och alla ställen jag kommer att besöka mellan dessa utposter också. Inte bara bilder utan även lite berättelser och äventyr.

Trappor

Valletta är en stad byggd i nivåer. På den här bilden syns det tydligt, tre olika nivåer framför mig, och så den fjärde där jag själv står.

Många av gatorna är snarare långa trappor än vägar.

Några av trapporna har till och med egna namn, som de historiska Taraġ Nix Mangiari vid Victoria Gate.  Namnet  kommer från tiggarnas rop “Nix mangiari!” (”Inget att äta!”).

Det mest kända särdraget med Vallettas trappsteg är deras utformning. De är ofta låga och breda.

Det här var inget som arkitekterna hittade på för att vara snälla mot trötta fötter. De låga trappstegen var ren och skär nödvändighet. Riddarna i Malteserorden rörde sig runt i full rustning, och att ta sig uppför Valletta‑backarna i sådana plåtpaket krävde både flacka steg och gott om syrepauser.

Och inte nog med det, trapporna behövde dessutom vara så pass milda att även hästarna kunde ta sig upp och ner genom staden. Det är först när man står där själv, som man riktigt förstår hur genomtänkt allt är. Valletta är byggd för ett helt annat tempo och en helt annan vardag än vår, men spåren finns kvar i varje steg.

Under min vistelse pratade jag med några som bor i Valletta, och de log stort när trapporna kom på tal. De var nästan lite stolta över dem. “Perfekta när man är trött och ska hem med tunga matkassar”, sa en av dem. “Man behöver inte lyfta fötterna så högt.”

Det är sådana små detaljer som gör att man förstår hur staden fortfarande fungerar – inte bara som ett historiskt monument, utan som en levande plats där vardagen faktiskt rullar på, steg för steg.

En del gator var faktiskt så branta att det behövdes varningsskyltar. Och jag förstår varför. Stenarna är vackra, men de blir hala som tvål när det regnar. Man ser framför sig hur både riddare, hästar och nutida Valletta‑bor har fått ta det försiktigt här genom århundradena.

Efter ett tag märker man hur gatorna förändras. De brantaste sluttningarna fick helt enkelt ge upp tanken på att vara gator och blev i stället rena trappor. Och det är just här de där låga, långa stegen verkligen kommer till sin rätt.

För mig, med lite kortare ben, var det faktiskt mycket lättare att gå uppför de här trapporna än att ta sig nedför. Stegen är så låga och långa att jag till och med måste ta dubbelsteg när jag går ner.

I Valletta är en trappa sällan bara en väg uppåt. Framåt kvällen förvandlas de till stadens mest populära barer. Man slänger ut några kuddar, ställer ner ett glas vin och vips så har man en uteservering. Det är vackert, trångt och alldeles underbart.

När, eller om man har tröttnat på att gå i trappor, så finns det en hiss, Barrakka‑hissen. Den skjuter rakt upp genom de massiva murarna och ser nästan ut som ett modernt konstverk som någon lutat mot historien. Men funktionen är allt annat än dekorativ. På 23 sekunder tar den dig  58 meter upp från Lascaris Wharf nere vid Grand Harbour upp till Upper Barrakka Gardens, en höjdskillnad som annars känns rejält i benen.

Det fanns en hiss här redan 1905, då kostade det en penny att åka nu kostar det 1 euro för en tur och retur samma dag.  

Nu har vi tagit oss upp till Upper Barrakka Gardens. 

Men den återvänder vi till senare.

2026-04-27 20:05   Erik Madsen

Hej Margareta.
Det var ett självklart ämne för en temaserie. De branta gatorna påminner om gatorna i Portugals huvudstad Lissabon. Men dessa är mer charmiga och annorlunda.
Bilden med den impulsiva "uteserveringen" är min favorit.
Med många vänliga hälsningar från Erik.

Svar från Margareta Cortés 2026-04-28 11:43

Tack Erik!
Trapporna gick liksom inte att undvika när man var i Valletta, de var många och även intressant att de var designade för soldaterna.

2026-04-27 22:26   Iwa

Insatt reportage om trapporna. Man tänker att malteserna behöver inte gymma: vardagsmotionen borde räcka.
/per

Svar från Margareta Cortés 2026-04-28 11:44

Tack Per!
Här räckte det med att gå iväg och köpa en liter mjölk för att få sin dagliga motionsdos.

2026-04-28 06:17   pdahlen

En plats där man skulle behöva rulltrappor. Ser att många föredrar att gå på vägen istället för i trapporna. Den gula färgen i stenen, är det en naturlig färg från någon stenbrytning på ön

Svar från Margareta Cortés 2026-04-28 11:48

Tack Peter!
När man skulle nedför så var det lättare att gå på vägen eftersom trappstegen var så pass djupa, men uppför underlättade de. Det mesta är byggt i globigerina limestone, den ljusa, mjuka kalkstenen. Vi åkte förbi ett stenbrott och det såg lite speciellt ut med sina raka kanter, som om blocken skars ut med kniv.

2026-04-28 08:05   Lena Holm

Trappstegen ser slitna och blankpolerade ut på sina ställen. Jag kan förstå att de blir hala med vatten på. När jag läser din text kan jag se riddarna framför mej i sina plåtkostymer och vilken pärs det måste vara för dem att gå i trappor. Att man också måste anpassa lutning till var hästar klarar har man nog gjort på många ställen. Ett fort vi besökte i Indien hade en lutning vid ingången som var en avvägning mellan att rulla stora projektiler nerför (vid ett anfall) och vad hästar kunde klara att springa uppför utan att halka. Givetvis är inlägget snyggt illustrerat med dina bilder, lutning är inte så lätt att få fram på bild.
Hälsningar Lena

Svar från Margareta Cortés 2026-04-28 11:50

Tack Lena!
Vi hade inte mycket regn då vi var där, men hamnade i en lite skur en gång och då märkte jag hur halt det blev, man fick vara försiktig då.
Som du säger, så i den miljön var det lätt att fantisera och nästan se riddarna i sina rustningar skramla sig uppför backarna.