Tritontorget i Valletta
Återvänder till resan till Malta.
Många intryck har sakta börjat sjunka in nu när jag är hemma igen, och jag märker hur vissa platser stannar kvar lite extra i minnet.
Det här är Tritontorget, den stora öppna platsen precis utanför stadsporten till Valletta. Mitt i torget står Tritonfontänen, med sina tre bronsfigurer som lyfter upp ett vattenfat, en av de mest välkända symbolerna för staden. Torget är som en naturlig samlingspunkt: här möts bussar, fotgängare, turister och lokalbor innan de fortsätter in genom porten mot huvudstadens smala gator.
Vi går ut genom stadsporten, City Gate. När man går ut där finns det en bro över vallgraven.
När man går över bron som leder in mot City Gate märker man snabbt att Valletta inte är en stad byggd på en enda nivå. Under en ligger den gamla vallgraven – idag torr och omvandlad till park – och ovanför reser sig de massiva bastionerna som en påminnelse om att staden en gång var en fästning snarare än en huvudstad. Det är nästan som att staden presenterar sig själv i tre steg: försvar, ingång och sedan det pulserande livet innanför murarna. Att stå där på bron och titta ner i vallgraven och upp mot bastionerna ger en tydlig känsla av hur genomtänkt Valletta är konstruerad, en stad skapad för att både skydda och imponera.
På torget pågår just nu en internationell fotoutställning med fokus på mänsklig värdighet, kvinnor och identitet. Stora bilder står uppställda i rader på torget , och det är svårt att inte stanna till. Motiven är starka, ibland stillsamma, ibland nästan påträngande i sin närvaro. Vi går en sväng bland tavlorna och låter oss dröja vid några av dem innan vi fortsätter
På andra sidan om fontänen upptäcker jag en lite oväntad och spännande byggnad. Det visar sig vara Valletta Design Cluster, en del av Maltas satsning på kultur, design och kreativa näringar.
Men det är inte verksamheten där inne som fångar min uppmärksamhet den här gången, utan själva fasaden. Den består av oregelbundna speglande paneler som bryter ljuset i alla möjliga vinklar. När man går förbi förändras byggnaden nästan från steg till steg – himlen, människorna och torget speglas i små fragment som om fasaden vore ett stort, rörligt collage.
Jag går runt med kameran och försöker hitta en vinkel där både byggnaden och vi två kan fastna tillsammans i spegelbilden. Men det visar sig snabbt vara hopplöst. Fasaden är så full av vinklar och brutna ytor att var jag än ställer mig så studsar speglingarna åt helt andra håll. Det är som om huset medvetet undviker att fånga oss, eller leker lite med oss. Blir några som sitter på fontänen som kommer med istället.
Går jag riktigt nära ser jag till slut både mig själv och att spegelglaset inte är helt rent. Det blåser ordentligt i dag, vilket syns tydligt på rufset i håret. En sorts ofrivillig selfie alltså – något jag sällan ägnar mig åt, men här blev det nästan oundvikligt.
Eftersom det blåser idag är vattnet avstängt i fontänen, tur för de här fyra som valt en minst sagt ovanlig plats för sin morgonvila.











Tack Peter!
Kul hus det där, roligare på utsidan än insidan.
Hälsningar Lena
Tack Lena!
De hade verkligen fått till vinklarna på det huset. Hittade visserligen en vinkel där jag hade kunnat få med oss i bild, men då var vi tvungna att ligga på backen i så fall. Avstod det.
Hälsningar Sven
Tack Sven!
Valletta var en inspirerande stad att besöka, så mycket att se och massor att lära där.
Jag följer med – tittar och läser.
Nästa gång du tar en selfie, så sänk kameran lite så att vi kan se hela ditt ansikte :-)
Med många vänliga hälsningar från Erik.
Tack Erik!
Och jag som trodde kameran var det viktigaste i en selfie ;). Tyckte annars det fick räcka med att se mitt ansikte i inlägget om Guadalest tidigare i mars.
Jo hvis det havde været et Nikon kamera :-)😊
Mvh. Erik.
Har nog aldrig hållit i en Nikon, vad jag kan komma ihåg.
Hälsningar Bjarne
Tack Bjarne!
Vid den där spegelväggen hade man nog kunnat tillbringa en hel dag.