Maggan mellan isbjörnar och pingviner

och ett och annat lejon. Mina resor i isbjörnarnas och pingvinernas land och alla ställen jag kommer att besöka mellan dessa utposter också. Inte bara bilder utan även lite berättelser och äventyr.

Vinterbilder från 2003 – när Mälaren låg stilla

I brist på energi att ta itu med den riktiga städningen började jag i stället röja i mina bildarkiv. Där fastnade jag vid vintern 2003 – en av de där sällsynta, riktiga vintrarna då Mälaren faktiskt frös till ordentligt här utanför.

Isen låg så tjock att jag vågade ta hundpromenaderna ute på isen, och någonstans där föddes idén att dokumentera omgivningarna från sjösidan. Det blev en helt annan vy av det välbekanta.

Den vintern var isen så kraftig att isbrytarna fick gå flera gånger i veckan för att  hålla rännan öppen och den fick till och med köra runt bropelarna vid Nockebybron flera gånger för att rädda bron från att skadas av isen.

På bilden här är det lilla Ted som tuffar fram över isen.

Soliga helgdagar var det väldigt mycket folk som promenerade förbi här, som om hela trakten drogs ut mot ljuset och den ovanligt trygga isen. Det blev nästan som en egen liten vintergata där människor, hundar, barnvagnar och skridskoåkare samsades om samma bländande vita yta.

Det var något särskilt med stämningen de där dagarna — en blandning av försiktig glädje och nyfikenhet, som om alla ville passa på innan vädret skulle slå om igen.

På vardagarna var det betydligt lugnare. Då var det oftast bara jag och min vän Ingrid som rörde oss här ute. Hon bodde då i huset på bilden, och just den dagen stod hennes man Göran ute på balkongen och spanade ner mot oss.

Själv stod jag ute på isen och väntade med hunden, medan Ingrid närmade sig från strandkanten. Det var något fint i de där stilla vardagsmötena — inga planer, ingen brådska, bara två vänner som råkade befinna sig på samma frusna väg över Mälaren.

Ibland kunde det också bli ett möte med andra hundägare. Hundarna nosade nyfiket runt, och vi bytte några ord om kylan, isläget eller bara om hur vackert allt var den där vintern. Det var små, vardagliga möten, men de hörde till känslan av att hela trakten delade samma ovanliga vinter — en vinter då Mälaren bar och livet tog en annan rytm.

Nu när jag tittar tillbaka på de här bilderna ser jag hur mycket som har förändrats under de år som gått. En del är sig likt, men mycket har ändå skiftat — både i landskapet och i livet runt omkring. Hus har renoverats, träd har vuxit sig högre, människor har kommit och gått. Och samtidigt finns det där välbekanta kvar: ljuset över vattnet, siluetten av bron, och minnet av hur det kändes att stå där ute på isen med hunden vid min sida.

Nockebybron är sig fortfarande lik, och visst var det fina promenader vi kunde ta på isen där. Men man fick ha koll på hur vinden låg på — det kunde bli riktigt isande promenader om man först gick iväg med vinden i ryggen och sedan vände hemåt med de iskalla vindarna rakt i ansiktet.

Vänder man sig om och låter blicken glida in mot stan ser man hur mycket som förändrats. Kraftledningsstolpen är borta nu, och jag tror att de enda som verkligen sörjer den är korparna som brukade landa där. Jag saknar dem faktiskt lite — deras mörka siluetter mot vinterhimlen hörde liksom till utsikten.

Men jag hör dem fortfarande. De har tydligen hittat en mobilmast att sitta i nu, och deras kraxande därifrån känns nästan som en hälsning från förr.

När jag var där ute på isen med kameran slog det mig att jag borde försöka fånga hela vyn i ett panorama. Det blev många bilder, tagna bit för bit i den klara vinterluften, som jag sedan fogade samman till en enda lång vy över isen och omgivningarna. 

En god vän som drev en reklambyrå hjälpte mig sedan att få bilden utskriven. Och han tog verkligen i — resultatet blev ett panorama i stort format, hela två och en halv meter långt. 

De vintrar som isen bar gick Vikingarännet förbi här. Tanken var att loppet skulle fortsätta hela vägen in till Rålambshovsparken, men det var bara ett enda år som åkarna faktiskt kom hela sträckan. Resten av åren fick de vända tidigare, när isen inte höll eller när rännan låg för öppen.

Jag minns hur det såg ut när fältet passerade — en lång, färgglad rad av åkare som gled fram över isen, som om de var en del av landskapet. Det var något högtidligt över det, nästan som att vintern själv höll andan för att släppa dem förbi.

Den här bilden, som jag tog från Nockebybron den där klara vinterdagen, fick jag faktiskt publicerad i Utemagasinet. Det känns fortfarande lite speciellt när jag tänker på det — att just den vyn, fångad i ett ögonblick av is, ljus och stillhet, fick nå ut till så många fler än jag själv.

Och så avslutar jag med en bild på min trogna promenadkompis Destiny — eller Desty, som hon alltid kallades. Hon följde mig över isen den där vintern med samma självklara trygghet som hon följde mig överallt annars. Det är något särskilt med att se henne där, mitt i det vita landskapet, som en påminnelse om hur mycket sällskap kan betyda, även när världen runt omkring förändras.

Desty var dessutom en alldeles särskild hund, på ett sätt som nästan kändes förutbestämt. Hon var den enda valpen i kullen, och hennes ankomst blev allt annat än enkel. Kejsarsnitt, en liten kropp som inte riktigt ville komma igång, och den där stilla sekundlånga tystnaden innan hon tog sitt första andetag. Alla som väntat på en valp efter vår hund Wilma fick gå tomhänta den gången, för hur skulle vi kunna lämna ifrån oss just den valpen som så när inte klarat sig. Så plötsligt hade vi två hundar, som om livet själv bestämt att det var så det skulle vara.

Och det märktes tidigt att Desty bar på en sorts självklarhet. Vi behövde sällan uppfostra henne eller träna särskilt mycket – hon tittade bara på sin mamma och gjorde likadant, som om hon redan från början förstått hur världen fungerade. Hon utvecklade dessutom sina egna små idéer. Till exempel trodde hon att man hälsade på andra hundar genom att artigt – och mycket bestämt – klappa dem på huvudet med tassen. Det såg ut som en blandning av vänlighet och drottninglik värdighet, och de flesta hundar blev så förvånade att de glömde att protestera. Hon bar på en sorts självklarhet, som om hon visste att hon fått en extra chans och tänkte använda den fullt ut.

Det är märkligt hur tyst det kan bli när de inte längre går bredvid en. Stegen ekar annorlunda, och man lyssnar nästan efter det där välbekanta tassandet som inte längre kommer. Saknaden finns kvar, men också tacksamheten över alla de stunder vi fick och 15 år med den fina hunden och just sådana som den här vintern gav oss.

2026-01-30 07:07   RolfEric

Härligt att läsa och se bilderna :-)

Svar från Margareta Cortés 2026-01-30 07:34

Tack Rolf!
Kul med lite minnen ibland och det var en bra vinter det året, inte blivit mycket fotande i vinter.

2026-01-30 08:20   Lena Holm

Så mysigt att läsa om Desty och se de härliga vinterbilderna. En gång labrador alltid labrador :-) Sista bilden är verkligen fin. Kul också med bilden som du fick publicerad. Den är ju spektakulär med den blanka isen.
Hälsningar Lena

Svar från Margareta Cortés 2026-01-30 15:48

Tack Lena!
Var nästan lite svårt att skriva om Desty, många år har gått sedan hon traskade över rgenbågsbron, men saknaden är ändå stor.
Sedan fick vi låna sonens hund, men nu har vi ingen. Skaffa en liten säger våra vänner, men som du säger; en gång labrador alltid labrador.
Saknar även ispromenaderna, men min väninna bor inte kvar och inte ens det charmiga huset är kvar.
Bilden i Utemagasinet var kul och dessutom fick jag betalt.

2026-01-30 08:25   syntax

Jätteroligt att se alla dessa bilder från välkända trakter - så många gånger som jag har gått samma promenader på isarna runt Nockeby! Jag dök genast ner i bildarkivet och kunde se att det var senast år 2024 i januari.
Det såg ut precis som i dina bilder (utom blankisen).

Svar från Margareta Cortés 2026-01-30 16:13

Tack Peter!
Gissar att vi setts där någon gång utan vetskap om det. Var ofta ute på isen där, men mest på morgonen.
När jag ramlade in på dessa bilder så tyckte jag det var lite kul med vinter, tyvärr hittade jag inte originalet till den med blankis.

2026-01-30 11:03   Måns H

Fin bildkavalkad och så minnena blev så berörande!
Blankisbilden du fick publicerad helt magnifik.

2003 blev jag medlem här på fotosidan. Då var det väl analogt som gällde och så kunde man beställa nån enklare digitalisering. Eller använda digitalkamera som spelade in på diskett, vi hade en sån klenod på länsstyrelsens kontor i Vänersborg.

Svar från Margareta Cortés 2026-01-31 13:15

Tack Måns!
De hade turen den vintern med Vikingarännet att den kunde köras så långt.
Blev medlem 2001 och var nog digital nästan från början, så de här bilderna är med någon av min första digitala.
Även vi hade en digital med diskett, hittade en diskett för en tid sedan, men då hade vi ingen dator kvar som kunde läsa in den.

2026-01-30 15:07   Vibybo

Det är ju rätt fantastiskt med isvägar i storstaden och befolkningen ger sig ut, finns inte i mina trakter. Ser trevligt ut!

Svar från Margareta Cortés 2026-01-31 13:17

Tack Stefan!
Var mycket folk på isen då, ganska säkert förutom nära bryggorna.
Var trevliga promenader vi hade där.

2026-01-31 12:39   TheInvisibleJackal

Mycket bra och intressant läsning med fina bilder.
Som barn i början av 70-talet vet jag att vi någon vinter körde bil på Mälaren i trakterna av Enköping. Har för mig att vi körde från sommartidens badplats till andra sidan fjärden och tillbaka. Under studieåren i Uppsala på 80-talet hade jag och en kurskamrat planer på att köra Vikingarännet, men det rann ut i sanden.

Ja, det är märkligt hur ljuden efter våra fyrfota familjemedlemmar kan leva kvar i våra minnen långt efter att de inte längre är med.

Hälsningar Jörgen

Svar från Margareta Cortés 2026-01-31 13:21

Tack Jörgen!
Har inte själv kört bil på sjöis men åkt med, fast det var nära Gävle. Där hade de plogat upp bilväg på isen.
Även Vikingarännet rann ut i sanden till slut, isarna tog slut.
Ja, minnet efter de fyrfota familjemedlemmarna lever kvar och saknaden finns också kvar. Speciellt nu när vi känner oss för gamla att börja om med en valp.

2026-02-01 09:03   Bjarne

Oj, det var verkligen is! Undrar om vi får uppleva så kalla vintrar igen. Kul med alla skridskoåkare och tvåan från slutet är mäktig med alla blankis.
Hälsningar Bjarne

2026-02-01 13:21   sveka

Vemodigt och lite smärtsamt att få se dina vackra bilder med tanke på hur mycket som har hunnit hända med vårt klimat på bara 20 år. När jag bodde i Stockholm under 90-talet var jag medlem i Stockholms skridskoseglarklubb och deltog i långa utfärder på både Mälaren och ute i Stockholms skärgård. Jag håller med om att det är en mycket speciell upplevelse att få uppleva landskapet från sjösidan.
Din näst sista bild väcker minnen av att forsa, eller kanske snarare sväva, fram i hög hastighet i medvind över blanka isar. Det är fortfarande en oöverträffad upplevelse.
Sedan tycker jag också att bilden är fascinerande även som bild. Alla de små mörka punkterna på den blanka isen ger mig associationer om fågelsträck, flykt från något farligt eller till och med ett slags själavandring. Kanske har det med den speglande isen och den mörka tonen att göra att jag upplever bilden som något mer än skridskoåkare på is.
Hälsningar Sven

2026-02-01 13:30   imse 59

Kul att se dessa bilder.
Blankisbilden är lite läskig, ser nästan ut som dom åker på öppet vatten.
Ing-Marie