Maggan mellan isbjörnar och pingviner

och ett och annat lejon. Mina resor i isbjörnarnas och pingvinernas land och alla ställen jag kommer att besöka mellan dessa utposter också. Inte bara bilder utan även lite berättelser och äventyr.

Song wat, vid Chao Phraya-floden.

Vi var till Bangkok i november och bodde på Grand Hyatt Erawan. Planen för dagen är att ta oss till Song Wat. Vi kollar kartan och inser snabbt att det är lite väl långt att promenera i värmen, och att försöka lista ut rätt busslinje känns… optimistiskt. Så vi gör det enkelt för oss och bokar en bil – Bangkoks motsvarighet till Uber.

Vi får meddelandet om att chauffören är på väg, vi vet att det är en Ford och bilnummret, men har inte koll på vilken modell det är, men går ner för att möta upp honom. När bilen rullar in framför hotellet, mitt bland alla glänsande Mercedes och diskreta limousiner, ser jag hur portiererna höjer ögonbrynen en aning. Bara en millimeter, men tillräckligt för att avslöja en stilla förvåning. De håller förstås masken och öppnar dörren med samma elegans som om jag skulle kliva in i en Rolls Royce.  Jag gör mitt bästa med att hålla masken och tycka att det var helt naturligt även om jag hade väntat mig en mer diskret bil.

Song Wat är inte vilken gata som helst. Den föddes ur en katastrof. Efter en förödande brand som 1906 ödelade stora delar av Sampheng, dagens Chinatown, tog kung Rama V själv upp pennan och ritade en ny gata längs floden. Namnet Song Wat betyder just ”ritad av kungen”.

Och det märks att gatan bär på historia. Här samsas gamla lagerhus med små butiker, tempel, kaféer och dofter som byter riktning med varje vindpust. Det är en plats där tiden går i sin egen takt, där det moderna Bangkok liksom glider in mellan sprickorna i det gamla. Perfekt för en långsam promenad med kameran – eller bara för att låta sig svepas med av allt som händer på en enda gata.

Gatan var en gång en livlig handelsväg för internationella varor och en viktig punkt för kinesiska immigranter som bosatte sig i Bangkok under 1800-talet. Många av de äldre byggnaderna längs gatan bär på spår av den kinesiska arkitekturen och atmosfären från förr.

Det började egentligen med att den belgiske street‑art‑konstnären ROA målade två uppochnervända elefanter på en vägg under gatukonstfestivalen Bukruk. Plötsligt fick Song Wat sin ikonbild och nyfikenheten väcktes. Ungefär samtidigt började småskaliga entreprenörer se möjligheter i de nedgångna butikshusen.

Den stora väggmålningen med de två elefanterna är mer än bara ett fint motiv att fotografera. ROA, som är känd världen över för sina svartvita djur i enorm skala, valde just Song Wat som sin duk – långt innan området blev trendigt.

Vid den tiden var gatan fortfarande en ganska bortglömd del av Chinatown, fylld av gamla lagerhus och småhandlare. Men ROA:s elefanter, stora, uttrycksfulla och målade rakt på en sliten fasad, blev snabbt ett landmärke. Resenärer började söka sig hit bara för att se målningen, och det blev startskottet för att fler konstnärer, kaféer och kreativa verksamheter började hitta hit.

I dag räknas muralen som en av de första gnistorna som satte Song Wat på kartan igen. Och när jag står framför den, med kameran i handen, är det lätt att förstå varför.

Det var nästan som om folk väntat på att kvarteren skulle vakna.  Den inflytelserika resebibeln Time Out utsåg  2023 Song Wat till en av världens 50 coolaste stadsdelar.

Att promenera längs Song Wat är som att gå genom ett stycke levande arkitekturhistoria. Husen bär på lager av berättelser: kinesisk‑portugisiska detaljer, västerländska influenser och små utsmyckningar i form av frukter och blommor som klamrar sig fast vid fasaderna. Andra byggnader står i stilla förfall, men visar fortfarande spår av sin forna rikedom.

Färgskalorna, texturerna, siluetterna – allt samspelar på ett sätt som känns helt eget. Och mitt i detta börjar nya verksamheter ta plats, varsamt men med egna tolkningar av gatan. Song Wat lyckas på något märkligt vis förena sitt arv med en ny energi. Den starka närvaron av konst i kvarteren förstärker bara känslan av att något både gammalt och nytt pågår samtidigt. Även lite modernt och humoristiskt.

Elefanten har länge varit en central symbol i den thailändska kulturen – ett djur som bär både styrka och visdom på sina breda axlar. Därför var det kanske inte så förvånande att just elefanten blev huvudmotiv i många av de muralmålningar som började dyka upp i området. Genom att lyfta fram elefanten speglade konstnärerna både Thailands nationella identitet och den växande globala medvetenheten om behovet av att skydda arten.

Med det i åtanke känns det nästan självklart att vi stöter på så många elefanter just på den här gatan.

De elefanter som dyker upp lite här och där längs Song Wat tillhör Elephant Parade – ett internationellt konstprojekt som föddes i Thailand och fortfarande bär en stark lokal förankring. Idén tog form när grundaren Mike Spits besökte ett elefantsjukhus i Lampang och mötte en liten elefantunge som förlorat sitt ben efter att ha trampat på en landmina. Det mötet blev startpunkten för ett projekt som skulle förena konst, medvetenhet och välgörenhet.

Sedan dess har konstnärer från hela världen skapat färgstarka, fantasifulla elefanter i olika storlekar – alla med samma mål: att samla in pengar till elefantvård och att sprida kunskap om hoten mot Asiens elefanter.

Att flera av dessa skulpturer nu står längs Song Wat känns nästan som en naturlig fortsättning på gatans egen berättelse. Här möts kreativitet, historia och kultur, och Elephant Parade-elefanterna smälter in som små glimtar av lekfullhet och eftertanke. Varje figur är ett litet konstverk – en färgklick, en tanke, en personlighet – och tillsammans bildar de en slags skattjakt genom kvarteren.

Varje skulptur är skapad av en egen konstnär, med sin egen färgpalett och sitt eget uttryck. På en liten skylt kan man läsa mer om skaparen. Tillsammans blir de en liten konstvandring – och under min promenad letade jag upp flera av dem. Här är de jag hittade.

Väggmålningarna innehåller inte bara elefanter, där är det stor variation på motiven.

Här är några få av de jag såg.

Även gatuköket har fått en egen målning.

Mitt i Song Wats vindlande kvarter finns en liten gatstump som blivit något av ett galleri under bar himmel. Väggarna är täckta av fantasifulla målningar – drakar, stjärnor, figurer som verkar ha klivit rakt ut ur en dröm. Här blandas tradition med lekfullhet, historia med graffiti, och varje vägg berättar sin egen historia.

Jag valde att fotografera just den här scenen – inte bara för färgerna, utan för människorna. En motorcykel svischar förbi, andra stannar till, någon kanske bara råkar gå förbi utan att riktigt se. Men det är just det som gör platsen så levande: konsten är där, mitt i vardagen, och den får finnas i rörelsen, i förbifarten, i ögonblicket.

Vi försökte leta oss ner till floden, men det var inte helt lätt att orientera sig bland gator som plötsligt tog slut i en återvändsgränd.

I stället hamnade vi bland bilverkstäder och skrotupplag – en helt annan sida av Song Wat. Men det visade sig bara vara början. Gatan är lång och ger så otroligt många intryck så vi fortsätter promenaden nästa inlägg, kan vara skönt att sätta sig ner en stund och vila lite. 

Det kan nästan se ut som en utställning, men det här är ett levande kvarter där folk bor, jobbar och lever sina liv mitt i allt det färgstarka.

2026-01-12 10:25   Vibybo

Ett högst aktuellt kulturellt resereportage med intressant konst i mängd mitt i vardagslivet.

Svar från Margareta Cortés 2026-01-13 09:25

Tack Stefan!
Såg på TV just i dag hur de tog upp det ämnet, inte bara elefanter i fångenskap. Tydligen många som fortfarande tycker att det är okej att åka till dessa ställen.

Vibybo 2026-01-13 15:04

Har sett flera TV-program om elefantplågeri, även med landminor, lyckligtvis verkar det förändras till det bättre.

2026-01-12 18:24   Lena Holm

Mycket trevligt att få ta del av och det var väl en perfekt bil, lagom stor och rejäl om ni skulle råka smälla ihop med någon annan. Jag jobbade några veckor i Bangkok för ca 20 år sedan och de få gånger jag åkte taxi trodde jag alltid att jag skulle dö. En mycket fin kollektion av elefanter du visar. Liknar koparaden som vi hade här hemma. Jag tror inte att jag besökte den här gatan trots att jag var ute med en del kollegor som alla ville visa mej olika ställen. Elefantens status i landet är förstås viktig och på de sätt de vill skydda den. Men det blir ibland etiska problem för oss för man avlivar inte en elefant, hur mycket den är lider. Jag var på veterinärhögskolan i Bangkok och det gick att diskutera med dem och de kunde acceptera att vi tyckte annorlunda, men att avliva en elefant gjorde man bara inte.
Hälsningar Lena

Svar från Margareta Cortés 2026-01-13 09:29

Tack Lena!
Vi hade inget emot den bilen, men de vid hotellet var nog vana vit flottare åkdon som kom och hämtade deras gäster.
Elefanten har en speciell betydelse där, mer än vad vi förstår. Jag hoppa också att fler turister förstår att de kedjade elefanterna lider.
I övrigt var Song Wat en intressant gata.

2026-01-13 08:48   Måns H

Härligt resereportage. Elephants galore! Och jisses vilka elnät - ser ut att förmörka solen men det är väl bara en fördel.

Snygg röd pickup att åka i! Jag funderade allvarligt på en sån en gång i tiden, fast absolut inte röd utan grön. Men baksätet var inget vidare så det fick vara. Hittade en Toyota Land Cruiser BJ 45, en förvuxen Jeep med plats för sex personer där bak.

Svar från Margareta Cortés 2026-01-13 09:39

Tack Måns!
Många elefanter var det, fast jag vet inte om jag hittade alla ändå. Den som startade allt var tydligen väggmålningen.
Jo de kan det där med eldragning, åkte på en utflykt till "Bron över floden Kwai" en gång med en thailändare och han var så förundrad över varför turisterna alltid skulle fotografera deras elkablar. Var väl inte så konstigt att om en går sönder så drar man bara en ny. ;) Bilen fungerade bra för oss, lite väl hög för mig att komma upp i men föraren körde försiktigt.