Maggan mellan isbjörnar och pingviner

och ett och annat lejon. Mina resor i isbjörnarnas och pingvinernas land och alla ställen jag kommer att besöka mellan dessa utposter också. Inte bara bilder utan även lite berättelser och äventyr.

St Andrews - När Skottland visar sin själ i regn och ruiner.

Vi lämnar Anstruther och kommer fram till ett regnigt St Andrews.

Staden kallas ofta för "Golfens Hem" eftersom den anses vara golfens födelseplats och är hemvist för The Old Course, en av de äldsta och mest berömda golfbanorna i världen.

St Andrews möter oss med regn och rusk, och att spela golf eller ens kika på den berömda banan känns inte direkt som en höjdare. Men sjön suger, som det heter, och nu är vi rejält hungriga. Snabbt tar vi skydd på det berömda Cormas för en lunch som lovar att värma både kropp och själ. Nu ska det äntligen bli fish and chips. Generöst nog får vi välja om vi vill sitta inne i värmen eller trotsa regnet och slå oss ner ute.

Här är inte bara de tvåbenta välkomna.

Den dagsfärska fisken kommer in frasigt gyllene, och portionerna är så rejäla att vi nästan undrar om vi någonsin ska orka resa oss igen.

En gråmulen dag i St Andrews… nej, ska inte överdriva – den var inte bara gråmulen, det ösregnade. Ändå bär den på sin egen magi. Och som om staden ville belöna oss: när vi ätit klart upphörde regnet plötsligt. Vi tog chansen och gav oss ut på en promenad.

Vi svänger in på en smal gata där husen lutar sig mot varandra som gamla vänner. Stenväggarna bär spår av århundraden – grå, gyllene, väderbitna – och regnet har just lämnat efter sig en glans som får hela gatan att skimra. Här, i hjärtat av St Andrews, känns historien nära. Det är som om varje dörr har en berättelse, varje fönster en viskning från förr.

Dessa hus var från början bostäder för fiskarfamiljer. Äldsta delar tros vara från sent 1500-tal. Huset var uppdelat i fyra rum, där upp till 10 personer kunde bo i varje. Inget rinnande vatten, utetoalett och tvätthus delades av 8 familjer.

På ett av taken sitter en stenkatts, så stilla att vi först tror den är verklig. Den hukar vid taknocken, som om den spanar efter något. Och där – längre ner på taknocken – en liten figur som liknar en råtta, eller kanske en mus.

Vi stannar till. Är det en slump? Eller ett gammalt skotskt skämt i sten? Kanske har de suttit där i hundra år, fastfrusna i sin eviga jaktlek. Kattens blick är vänd mot råttan, men avståndet är tryggt – som om någon med humor och hjärta placerat dem där för att påminna oss om att även i de äldsta kvarteren finns plats för lek.

Vi går vidare, med ett leende, genom en stad där även taken berättar historier.

Fortsätter till en gångvägen utefter havet och kom fram till St Andrews Castle, som ligger dramatiskt vid klippkanten med utsikt över havet och har varit både kungligt residens, fängelse och religiöst maktcentrum. Mest berömd är den för sin underjordiska gång – en tunnel grävd under belägring på 1500-talet, där angripare och försvarare möttes i mörkret. Ruinen bär fortfarande spår av både prakt och brutalitet.

Vi följer gångvägen som slingrar sig utefter havet, där vågorna slår mot klipporna och luften är mättad av salt och tång. Stegen blir lättare när regnet dragit bort, och snart reser sig katedralens ruiner framför oss – mäktiga, trots att de sedan länge är stympade av tidens tand.

De höga murarna och de spetsiga valven står kvar som skelett av en svunnen prakt, och mellan stenarna växer gräs och mossa som om naturen själv tagit över. Här, bland resterna av Skottlands största kyrkobyggnad, känns historiens närvaro starkare än någonsin. Vi går långsamt, nästan vördnadsfullt, och låter blicken vandra upp mot de öppna valven där himlen nu är klarare.

Då börjar det regna igen och vi skyndar tillbaka mot staden, slinker in på ett litet café för en kopp te. Här märks det tydligt att St Andrews är en universitetsstad – vi verkar ha hamnat på ett stamfik för studenter. Runt omkring oss sitter de böjda över laptops och böcker, djupt försjunkna i sina världar. Någon bläddrar i anteckningar, en annan skriver febrilt, och sorlet av röster blandas med ljudet av regnet som smattrar mot rutorna.

Efter att ha torkat upp lite tittat in i några av butikerna på huvudgatan fick vi en pratstund med innehavarna. Nu, när det inte är turistsäsong, verkade de ha både tid och intresse av att prata med oss. De berättade om staden, delade små historier och ställde nyfikna frågor om var vi kommer ifrån. Så trevligt – som om vi för en stund blev en del av vardagen här.

Efter våra samtal i butikerna, där innehavarna delade med sig av både historier och nyfikenhet, lämnar vi St Andrews med en varm känsla. Regnet hänger fortfarande i luften, men vägen leder oss vidare genom det skotska landskapet. Snart når vi Falkland – den lilla byn som bär på sin egen magi, med kullerstensgator, pittoreska hus och det ståtliga Falkland Palace som minner om kunglig prakt och dramatisk historia.

Stadens mest berömda sevärdhet, ett renässanspalats från 1500-talet som var en favoritplats för Mary, Queen of Scots. Palatset och dess trädgårdar är idag öppna för besökare och förvaltas av National Trust for Scotland.

Det har hunnit bli mörkt, men eftersom vi varit på Falklandsöarna är vi nyfikna på den här staden. Kan det vara den som gett namn till öarna ute i Sydatlanten?

Jo, så är det – Falkland i Skottland har faktiskt lånat ut sitt namn till den avlägsna ögruppen.

Falklandsöarna fick sitt namn 1690 när den engelske kaptenen John Strong seglade genom sundet mellan de två huvudöarna. Han döpte det till Falkland Sound efter Anthony Cary, 5:e Viscount Falkland, som då var en brittisk politiker och ämbetsman.Viscount Falkland-titeln är uppkallad efter staden Falkland i Fife, Skottland, där Falkland Palace ligger. Titeln skapades redan på 1600-talet och bär alltså stadens namn.

När vi på återresan närmar oss Edinburgh överraskar vår chaufför oss med att svänga ner till Forth Bridge North Viewpoint. I mörkret och regnet är det inte lätt att fånga bron på bild, men dess pampighet går inte att ta miste på. Stoltheten över denna järnvägsbro är påtaglig, och jag trotsar regnet för att göra ett försök, som ett minne av en resa där även regnet hade sin egen skönhet.

Vi gjorde utflykten med Rabbie’s, som inte bara är kända för sina kunniga guider utan också för att de genomför sina turer även när deltagarantalet är litet. Den här gången var vi bara fyra passagerare – vi två och ett franskt par – vilket gjorde resan både personlig och gemytlig.

Vår chaufför visade prov på både omtanke och humor. Han letade till och med reda på en sång om Margareta och spelade den i bilen, vilket fick mig att le stort. Utöver musiken bjöd han på mängder av trevliga berättelser längs vägen – små anekdoter som gjorde resan lika mycket till en upplevelse som en transport.

Så minns vi resan inte bara för platserna vi såg, utan för mötena, berättelserna och den där märkliga magin som bara Skottland kan bjuda på – även i regn.

Inlagt 2025-11-24 11:24 | Läst 392 ggr. | Permalink

2025-11-24 12:14 syntax

Fullödigt njutbart reportage - både i bild och text!
Att gamla slott ibland faller i ruiner är lättbegripligt - slott kostar för privatpersoner. Men varför föll katedralen i ruiner? Pallade inte marken för trycket i längden. Flera katedraler på kontinenten rasade på grund av felbedömning på den punkten. Man valde ju platsen på känn - på den berömde byggmästarens närmast intuitiva kunskaper.

Svar från Margareta Cortés 2025-11-24 12:30

Tack Peter!
Att den katedralen förföll I ruiner beror nog allra mest på den skotska reformationen på 1500-tal som ledde till dess övergivande och slutliga förfall.
Finns nog en hel del hus i omgivningen som byggts upp med hjälp av stenar från katedralen.

2025-11-24 13:08 sveka

I dina engagerande resereportage får du mig att känna som om jag deltagit i resan. Som vanligt är bildmaterialet utmärkt, här känner jag den regntunga miljön och gläds åt växlingarna mellan stort och smått i form av kyrkoruin och renässanspalats å ena sidan och tekopp och burk med hundgodis (bort med tassarna!) å den andra. Kul text med både information och berättelser, som den om ursprunget till det brittiska namnet på öarna utanför Argentina.
Hälsningar Sven

Svar från Margareta Cortés 2025-11-25 09:43

Tack Sven!
En kommentar som värmer.
Man lär sig något nytt på resor, visste inte att det fanns en stad som heter Falkland, men intressant att få veta sambandet mellan öarna och den staden.
Väder får man räkna med på resor och speciellt i Skottland, där är det nog nästan lika ostadigt som på Island.

2025-11-24 13:54 Vibybo

Det är helt underbara bilder, jag är en stor vän av Skottland, och jag njuter verkligen av dina bilder, och din berättelse. Det är främst gatubilderna, så vackert! Dessa gamla byggnader och ruiner är också så typiskt. Katedralen påminner om Melrose Abbey jag sett många gånger.

Svar från Margareta Cortés 2025-11-25 09:50

Tack Stefan!
Skottland kan man inte få för mycket av, underbar natur och folk. Upptäcker något nytt varje besök.

2025-11-24 15:34 morgondotter

Dog treats sa min hund som satt i mitt knä, ....
tom ett djur ser ditt reportage med bilder, även något för honom

vilka krafter det fanns i mäniskor när religionen drog in, tempel byggdes med fantastisk arkitektur, små öar i havet blev kloster för enstöringar som mött Gud, en bibel vars exlusivitet förföljdes och rövades bort
ja, vi människor som släkte är en mångfaldig grupp

vi snålar inte när makten skall synas
som
i sin tur ger oss utflyktsmål av olika sorter
utrymme föt fantastiska resereportage med dig och fina bilder som ger "vara där känsla"

tack
jag har ursprung i det scotska

/inger

Svar från Margareta Cortés 2025-11-25 09:53

Tack Inger!
De är snälla i Skottland, bryr sig om hundarna.
Reformationen var tuff för många, vet hus där det fanns eller finns kvar en sk. prästlucka i gamla skotska hus som syftar på en hemlig öppning eller gömställe som byggdes under 1500–1600-talets religiösa konflikter. Den användes för att gömma präster eller religiösa föremål.

2025-11-24 18:36 Lena Holm

Kul att få se bilder från StAndrews. Det är nog 25 år sedan jag var där, men ruinen känner jag igen och gatorna har jag också gått på. Det är en charmig stad. Min handledare i Dundee bodde i Carnoustie och kunde hyra ut hela sitt hus för rejäla pengar när det var stora golfturneringar i StAndrews. Mushy peas till fish and chips, precis som det ska vara. Fast jag klarar med utan det gröna. Jag har däremot inte något minne av att jag sett Falkland.
Hälsningar Lena

Svar från Margareta Cortés 2025-11-25 09:57

Tack Lena!
Kan tänka mig att det är lätt att hyra ut rum under British Open, den prestigefyllda tävlingen är det många som vill se. Trots vädret så fick vi se en del av staden, trevlig stad och folk där. Fish and chipsen där var en av de godare vi ätit.