Maggan mellan isbjörnar och pingviner

och ett och annat lejon. Mina resor i isbjörnarnas och pingvinernas land och alla ställen jag kommer att besöka mellan dessa utposter också. Inte bara bilder utan även lite berättelser och äventyr.

Edinburgh - Dean Village.

Edinburgh kan överraska med sina stilla hörn, där stadens brus plötsligt dämpas och naturen tar över. En klar dag utan regn gav oss chansen att vandra bort mot Dean Village, längs Water of Leiths gröna stråk. Här, bara några steg från stadens hjärta, öppnar sig ett landskap som nästan känns som skog – med susande träd, fågelsång och den gamla bron som vakar över dalen. Promenaden blev en påminnelse om att även i en historisk stad finns platser där man kan andas lugnt och låta stegen följa flodens rytm.

Namnet Dean Village kommer från ordet dene (djup dal). Här låg i över 800 år en blomstrande kvarnby, där elva olika kvarnar drevs av Water of Leiths kraftiga ström.

Lite kuperat område med äldre hus.

Från bron öppnar sig utsikten över Water of Leith och de gamla husen som klamrar sig fast längs sluttningen. Dean Bridge, byggd av Thomas Telford på 1830-talet, bär oss högt över dalen och ger en känsla av både styrka och elegans. Nedanför ligger Dean Village, en gång en livlig kvarnby, nu en stilla oas där stenhusen speglar sig i floden. Här möts stadens historia och naturens lugn, ett ögonblick där man kan känna både tidens tyngd och flodens eviga rörelse.

Dean Village är idag ett av Edinburghs mest attraktiva och dyra bostadsområden. Det som en gång var en kvarnby präglad av fattigdom har förvandlats till ett eftertraktat kvarter med exklusiva lägenheter och townhouses, där priserna ligger långt över stadens genomsnitt. 

Fortsätter vi en bit in i området så kan man se bron också.

Dean Bridge uppfördes för att knyta samman Edinburghs västra delar med de nya bostadsområdena som växte fram norrut. Den ersatte den enklare stenbron vid Bell’s Brae och blev ett av stadens mest imponerande byggnadsverk. Det var ett av ingenjören Thomas Telford sista stora projekt, skapat vid 73 års ålder.

Dean Village bär på en märklig dubbelhet. Som jag nämnde tidigare låg här, längs Water of Leith, i århundraden en kvarnby där arbetet var hårt och livet ofta fattigt. Husen klamrade sig fast vid sluttningarna, och floden var både kraftkälla och livsnerv. Under 1800-talet förlorade byn sin betydelse och förfallet satte spår – Dean blev länge förknippat med enkelhet och misär.

Men idag är det svårt att föreställa sig. De gamla stenhusen är varsamt restaurerade, nya bostäder har vuxit fram, och området har blivit ett av Edinburghs mest eftertraktade. Här bor nu välbeställda familjer och internationella köpare som söker lugnet mitt i staden. Priserna är höga, men det är just kombinationen av historia, natur och närhet till centrum som gör Dean Village så eftertraktat.

Att vandra över bron och blicka ner mot husen är som att se två världar mötas: kvarnbyarnas slit och dagens exklusiva idyll. Det är en påminnelse om hur platser kan förändras – men också om hur floden, husen och dalen bär med sig minnet av allt som varit.

Vi promenerar vidare utefter floden.

Ett lugnt och lummigt område.

Det lilla vattenfallet i floden påminner om varför Dean Village en gång växte fram just här. Det brusande vattnet var kraften som drev kvarnarna, livsnerven för byn under århundraden. Idag är det bara ljudet och rörelsen som finns kvar – men när man står här är det lätt att föreställa sig hur hjulen snurrade och arbetet aldrig tog paus. Ett stycke natur som bär på minnet av människors slit och vardag

Promenaden längs Water of Leith leder oss fram till en större bro, vars valv spänner sig mäktigt över dalen, bilar passerar ovanför oss men vi fortsätter i den lugna dalen.

Vi har fått en fin promenad men när vi kommer fram till en brant trappa känner vi att det är dags att vända åter mot staden. Floden och dalens stillhet ligger kvar bakom oss, medan stegen leder uppåt mot stadens puls igen. Varje trappsteg känns som en övergång, från naturens gröna lugn till Edinburghs livliga gator. Att klättra uppför är som att lämna en hemlig värld, men med känslan av att ha burit med sig dess ro i hjärtat.

Uppe vid Douglas Crescent möts vi av ett helt annat Edinburgh – eleganta hus med anor från 1800-talet och en känsla av stadens förfinade sida. Här känns det som att historien sitter i fasaderna, samtidigt som lugnet från floden fortfarande dröjer kvar. 

Blir en bra övergång innan vi kommer åter till de mer livliga kvarteren.

När vädret är på vår sida passar vi på att gå vidare till nya kvarter. Vi låter oss imponeras av husens elegans, och små detaljer som rördragningarna. Visst är det tur att de sitter utanpå fasaderna, så att man kommer åt dem när kylan gör sitt och de fryser sönder.

Här är det riktigt backigt, kanske syns det inte på bilden hur brant det är. Men när man ser att de har satt upp en ledstång direkt på husväggen, för att hjälpa gående när backen blir hal på vintern, då förstår man att lutningen är på allvar."

Här stöter jag på det som nog är stadens allra finaste väggmålning. Färgerna lyser mot stenfasaden och gör gatan till ett galleri under bar himmel – ett oväntat konstverk som får mig att stanna upp och beundra.

2025-11-25 13:36   pdahlen

Intressant text och bilder. Om rören hade suttit inne, så kanske de inte hade frusit sönder, är ju en tanke. Har aldrig varit i Skottland men det är väl såhär man föreställer sig det, iaf i stadsmiljö

2025-11-25 15:51   Vibybo

Det är ju bara så makalöst vackert alltsammans, minnena kommer tillbaka, Storbritanniens byggnader. Små promenadstigar längs med vattendrag. Tack Margareta!

2025-11-25 21:41   Lena Holm

Det måste vara "Lady" på sista bilden :-) Det här området har jag inte vandrat genom de gånger jag varit i Edinburgh. Mycket trevligt att få se och något som jag gärna skulle besöka när det blir en resa till Skottland igen. Är det en Rolls som står bakom cykelvagnen med kaffe? Den är rätt ful i så fall. Men jag kan förstå att det kostar att bo i detta område. Det ser mycket mysigt ut fast det är så nära stadskärnan.
Hälsningar Lena