Maggan mellan isbjörnar och pingviner

och ett och annat lejon. Mina resor i isbjörnarnas och pingvinernas land och alla ställen jag kommer att besöka mellan dessa utposter också. Inte bara bilder utan även lite berättelser och äventyr.

Expedition Vitön - september 2006

Nu har även jag läst ut Bea Uusmas bok Vitön. Det här är ingen recension – mer ett uppmanande: läs den. För mig väckte den något helt annat än bara läslust – den väckte minnen. Massor av minnen från min egen resa till Vitön. En resa som skedde innan jag började blogga, så varför inte återuppleva den här?

För min del började allt nästan precis som för Uusma. Jag snubblade över en bok om Andrées polarexpedition – jag tror faktiskt att det var samma titel som hon "lånade" (något mer permanent) från en vän. Jag köpte min. Sedan följde fler böcker, fler berättelser, och snart var jag helt uppslukad av expeditionen.

Och jag kan bara säga: tur att Bea Uusma aldrig varit hemma hos mig. För hade någon knyckt någon av mina böcker om Andrées ballongfärd mot Nordpolen, hade jag blivit fruktansvärt förgrymmad. De är inte bara böcker, de är portaler till ett av historiens mest fascinerande öden.

Kapten Per Engvall

När vi väl stod där på kajen i Longyearbyen, med M/S Stockholm framför oss, kändes det nästan overkligt. Som om resan redan var ett minne, fast den just skulle börja. Det var något med ljuset, den klara luften, och det där pirret i kroppen som bara kommer när man är på väg mot något stort.

Vi hade faktiskt varit på väg till Svalbard redan två år tidigare. Allt var bokat och klart, men kort före avresan tvingades vi ställa in. Jag blev sjuk, och min läkare gav ett bestämt nej – inget resande, bara att acceptera läget och påbörja en tuff behandling. Det var bara att foga sig.

Men allt gick bra. Jag blev frisk. Och när PolarQuest två år senare annonserade sin resa "Expedition Vitön" med M/S Stockholm, kändes det nästan som om de riktade sig direkt till mig. Som om världen sa: nu är det dags. Nu är det din tur.

Även om resan hette "Expedition Vitön" hann vi med flera av de klassiska stoppen: Barentsburg, Ny-Ålesund och Danskön. Var och en med sin egen karaktär – Barentsburg med sin sovjetiska charm, Ny-Ålesund med forskningsstationens stillsamma puls, och så Danskön, där historien nästan låg kvar i luften.

Det var från Danskön som Andrée, Strindberg och Frænkel lyfte med Örnen – deras ödesdigra ballongfärd mot Nordpolen. Även om själva ballonghuset är rivet sedan länge, finns det fortfarande spår kvar. Rester av förberedelserna, rostiga detaljer, kanske till och med tystnad som bär på minnen. Att stå där och blicka ut över det landskap de lämnade bakom sig var som att kliva rakt in i en annan tid.

Adam berättar vid resterna från ballonghuset.

Här där vårt fartyg ligger, startade deras ballongfärd.

Vi hoppar över alla upplevelser på vägen mot vårt mål – kanske återvänder jag till dem en annan gång. För det fanns mycket att berätta: möten med isbjörnar, valrossar, renar och rävar. Men en särskilt spännande detalj från Karl XII:s ö vill jag ändå nämna.

Lita aldrig på en isbjörn. Vi var i land på ön, och långt, långt uppe på fågelberget låg en hona med två ungar och vilade. De såg fridfulla ut, men troligtvis var de hungriga. När de vädrade människodoft – eller kanske bara närvaron av oss tvåbenta – vaknade jaktinstinkten. De reste sig, började röra sig neråt, och vi fick plötsligt väldigt bråttom tillbaka till våra zodiaker. Isbjörnen är förvånansvärt snabb.

Trots att vi sprang över stranden, snubblande mellan drivved och med hjärtat bultande i bröstet, kunde jag inte låta bli att stanna upp. Kameran hängde redan i handen, och ögonblicket var för laddat för att inte fångas. Jag var ju inte allra sist i gruppen – någon annan låg längre bak – så jag tog chansen. Ett snabbt klick, en bild som fortfarande bär på den där blandningen av skräck och förundran.

                                                                 -----------------------------------------

Men så, på vår sjätte dag, började vi skymta Vitön. Först som en skugga i horisonten, sedan allt tydligare. Den dök upp där ute, som ett tyst vitt väsen.

Den låg där – karg och stilla – med sin egen sorts värdighet. Inte dramatisk, inte skrämmande. Bara tyst. På långt håll liknade den nästan en semla, med sin stora vita glaciär och det lilla molnet som låg som ett lock på toppen. En märkligt vardaglig liknelse för en plats så laddad med historia, men just då kändes den helt rätt.

Nu blev det spännande, skulle vi komma iland...

På flera ställen går glaciären ända ner till stranden.

Före oss hade vi ett kryssningsfartyg, ett ganska stort och ingen från det fartyget gick iland.

Nu hade vi kommit så nära att det var dags för vårt försök. Ankaret gick, gummibåtarna sjösattes, och förväntan låg som elektricitet i luften.

Alla – ja, till och med besättningen – klev ner i zodiakerna, redo att ta sig i land. Alla utom en. Vi hade en fransk historieprofessor med oss, Madam Yvonne. Hon var tydligen bara intresserad av fransk historia, och Vitön föll inte inom hennes intressesfär. Hon stannade ombord och roade sig med kaptens cognac, medan vi andra styrde mot den karga stranden.

Som alla förstått, iland kom vi. Adam vår expeditionsledare var nog extra glad för trots alla hans resor till Svalbard så var det hans första landstigning på Vitön.

Helt otroligt, jag står på Vitön!

Då, i stunden, förstod jag inte hur speciellt det faktiskt var att vi kommit iland – och på första försöket dessutom. Det kändes nästan självklart, som om Vitön väntat på oss.

Men det har sjunkit in först nu, långt efteråt. När jag hört berättelser från andra som varit där men tvingats vända om. När jag läst Bea Uusmas båda böcker och förstått hur oberäkneligt väder och isförhållanden kan vara. Att få sätta foten på Vitön är inget man kan ta för givet – det är ett privilegium. Och vi fick det.

Vi ser att ön inte är obebodd, finns en hel del isbjörnsspår på stranden.

Uppe på glaciären ligger det två fjolårsungar och leker.

De har säkert koll på oss, men är inte hungriga.

Vi har även koll på dem, inte bara en isbjörnsvakt utan flera håller koll på björnarna.

Vi vet ju nu hur snabba isbjörnarna är.

I samlad tropp vandrar vi mot Andrée-expeditionens lägerplats – lite högtidligt, lite förväntansfullt.

Här, på platsen där deras sista tid i livet utspelade sig, står nu en minnessten. Den restes av den svenska expeditionen med fartyget M/K Isbjørn, som anlände några veckor efter den norska upptäckten sommaren 1930. Ett stilla monument till minne av Salomon August Andrée, Knut Frænkel och Nils Strindberg.

Sommaren 1930 gjorde det norska sälfångstfartyget Bratvaag ett oväntat och historiskt fynd på Vitön. Under en expedition i Arktis gick några av besättningsmännen i land och upptäckte resterna av Salomon August Andrées polarexpedition – kroppar, dagböcker, utrustning och spår av deras sista läger.

Fyndet väckte stor uppmärksamhet och ledde till att en svensk expedition med fartyget M/K Isbjørn kort därefter reste till ön för att hämta hem kvarlevorna och resa en minnessten. Det som länge varit ett mysterium fick nu sina sista pusselbitar.

Det var alltså här det var. Vi står andaktsfullt och ser oss omkring, försöker känna in något av hur det kan ha varit – för de tre upptäcktsresande som tillbringade sina sista dagar här, och för dem som, trettio år senare, av en slump fann platsen.

Vi ser rester av den drivved de en gång samlade ihop, och trots att nästan allt från expeditionen har samlats in och förts hem, ligger där något kvar. Ett tygstycke, slitet och blekt. Kanske har det legat dolt under sand eller is, och först nu kommit fram i ljuset. Jag kan inte låta bli att sträcka ut handen och känna på det – men jag lyfter det inte. Det känns som att det hör hemma här.

En liten bit ifrån finns den lilla klippskreva där de begravt Nils Strindberg.

Det ser inte så märkvärdigt ut. En stenig strand, lite drivved, ett landskap som liknar många andra i Arktis. Men det var här de trampade omkring. Här de kämpade, kanske mot isbjörn, kanske mest mot kylan, hungern och orken som tog slut.

Att stå på platsen där deras tält en gång stod, där deras sista dagar utspelade sig, är svårt att beskriva. Det är inte dramatiskt – det är stilla. Men i den stillheten finns ett eko av något större. Ett försök att nå det omöjliga. Ett öde som blev historia.

Vid minnesstenen upptäcker vi något oväntat – ett litet hål i sidan. Det ser ut att ha gjorts med avsikt, där inne i hålet finns det en liten svensk flagga. Vem som satte dit den, eller varför, vet ingen riktigt. Det finns inga officiella uppgifter om det. Hålet syns lite svagt på den här bilden. Vi tog ut flaggan och tittade på den och stoppade sedan tillbaka den på sin plats. Tänkte aldrig på att ta någon bild av den.

Kanske var det en gest av vördnad. Ett försök att lämna något personligt, något nationellt, på en plats där tre svenska liv tog slut i ett av historiens mest mytomspunna öden.

Att stå där, på platsen där allt tog slut, var mer än bara en historisk upplevelse. Det var en känsla av närvaro – som om tiden dragit ett djupt andetag och höll andan just där.

Jag tänker ofta på Andrée, Frænkel och Strindberg. På deras mod, deras envishet, deras öde. Och på hur vi, över hundra år senare, fick sätta våra fötter där de en gång kämpade. Det är inte något jag tar lätt på. Det är ett minne som stannat kvar – inte bara som bilder i kameran, utan som något som rör sig stilla i mig.

Resan till Vitön blev mer än en resa. Den blev ett möte med historien, med naturens kraft, och med mig själv. 

Förstod inte då hur stort det var, men har insett det långt senare

Vårt besök på Vitön är över. Vi samlas vid strandkanten, blickar en sista gång mot minnesstenen och den karga plats där historien en gång stannade. Det är dags att återvända till vårt fartyg, M/S Stockholm.

Snart väntar middag ombord, samtal om dagens upplevelser och kanske en skål för de tre som aldrig kom hem. Sedan fortsätter vi – vidare mot nya äventyr, nya vyer, men med Vitön kvar inom oss. En plats som inte bara berättar om en expedition, utan om mod, drömmar och människans eviga längtan efter det okända.

För även om Andrées polarexpedition misslyckades i sitt mål att nå Nordpolen, blev den ändå världsberömd. Inte för triumfen, utan för tragedin. För envisheten, för viljan att trotsa elementen, och för den gåta som vilade över deras öde i över tre decennier. Att få stå där – på platsen där allt tog slut – är att komma nära något större än bara historia. Det är att känna människans litenhet och storhet på samma gång.

                                            -----------------------------------------------------

                                                                 ------------------------

Tack Wolfgang för att du skrev ett blogginlägg om boken så att jag kom mig för att köpa den.

2025-11-06 14:05   syntax

Mycket intressant att få ta del av din reseredogörelse och dina bilder!
Annars - vad jag har läst om denna expedition, så var det från början till slut en ansvarslös dåraktighet som bara kunde sluta på ett sätt - som det gjorde.
Visst kan man ju beundra kämparanda och envishet - men hela saken var ju meningslös. Ett ganska typiskt överutslag för den tidsandan.

Svar från Margareta Cortés 2025-11-06 14:14

Tack Peter!
Kan väl bara hålla med om att hela expeditionen var dödsdömd från början. Men var tydligen för svårt för Andrée att avbryta och ge upp. Till och med kungen var med som sponsor, svika kungen gjorde man inte då. Men ändå, de drog iväg mot okänt mål, visste inte om det fanns land vid Nordpolen. Hade frack och champagne med för att var representativ då de träffade en eventuell kungen eller hövding där uppe.
Sen har väl jag undrat lite över all forskning om hur de dog.
Känns som om den detaljen inte spelar så stor roll.

2025-11-06 15:54   Stican

En fantastisk homage till Bea Uusmas bok Vitön. Jag vet inte om jag kommer att köpa den men din berättelse är ganska fantastisk och det måste ha varit en upplevelse att få beträda marken där äventyrarna varit och det var ju inte helt riskfritt efter vad du berättat om hungriga isbjörnshonor fint dokumenterat tycker jag
Ha det gott/Stig

Svar från Margareta Cortés 2025-11-06 17:02

Tack Stig!
Boken var tung, men inte tungläst. Ont i handen;)
Du har rätt, efter att ha läst så mycket om den expeditionen så var det spännande att komma iland.
Isbjörnar är inte att leka med, man måste vara ytterst försiktig.

2025-11-06 17:52   morgondotter

Margareta
jag förstår det du menade om modet och människans drift att undersöka mer
resan stöttades av dom som aningslöst ville sätta ett avtryck i världen, precis som nu skickas äventyrarna ut
i rymden mm
dom här tre köpte och njöt av uppmärksamheten

jag tycker om det mänskliga i historien
dom tre, med frack och champagne, möta hövding eller kung, naiviteten

du har varit där, du har berättat
med text och bild
du var modig du också
visst kan man ana deras ångest när det gick åt helvete
men dom gjorde ett försök
jag säger tack

/inger

2025-11-06 19:10   morgondotter

nu såg jag Döden på Vitön
vilka imponerande mänskliga mentala krafter
dokumentationen, fotografierna
kärleken mellan Nils och Anna
historien med hjärtat fick mig att gråta

vilken film, vilka personer som skapat den av originalmaterialet

begravningen och resan med kvarlevorna, människor på vägen

en fantastisk historia om mänskliga behov, styrka i hoppet och kärlek

2025-11-06 20:06   alf109

Intressant att ta del av berättelsen och dina fina bilder.
/Affe

2025-11-06 20:09   Lena Holm

Mycket intressant att få ta del av och jag kanske måste ta tag i någon av dessa böcker, som jag inte har läst.
Hälsningar Lena

2025-11-06 20:28   pisces

du skriver så himla vackert om dina resor. 🙏

2025-11-06 20:40   mojje

Du slutar aldrig att imponera på mig, så fantastiskt fint inlägg. Intressant och jag ska titta på den där filmen men det kanske blir till helgen. Än en gång riktigt bra inlägg!

2025-11-06 21:25   Wolfgang

Hej Margareta, när jag köpte boken tänkte jag på Dig, eftersom Du har berättat i Din blogg om Vitön för några år sedan.
Du har med dessa bilder dokumenterat Vitön på ett fantastiskt sätt och jag har fått på så sätt en mycket bra uppfattning om denna dramatiska ö. Din vackra text till Dina bilder var ett nöje att läsa!
Jag själv var ju utanför ön Moffen på 80° N med ett litet fartyg för 8 år sedan och avståndet därifrån till Vitön är endast 16 mil i nordöstlig riktning. När mitt fartyg gick längs med Danskön såg vi 4 isbjörnar på land och ett valkadaver på stranden.
Vi var i land i Magdalenafjorden och då såg den beväpnade guiden en isbjörn på ca 2 km håll. Den kom inte emot oss, men vi lämnade ön omedelbart, eftersom en springande isbjörn hade varit hos oss inom 5 minuter.
Stort tack, Margareta, för Din berättelse och Dina bilder som är ett fint komplement till Beas bok. Jag tycker Din bild nr 6 av Vitön är helt sagolik!
Jag har inte varit i Gränna på Andréemuseet, men nu måste jag ta mig dit! :-) Mvh Wolfgang

2025-11-07 08:27   sodeto

Intressant och välskrivet, varvat med fina bilder! Tack för det.

Tommy S.

2025-11-07 19:38   Erik Madsen

Hej Margareta.
Det är en otroligt spännande och intressant historia som jag redan kände till. Men att höra om den igen från någon som har varit där (du) ger den det där lilla extra. Och samtidigt med många fina foton.
Med många vänliga hälsningar från Erik.