Maggan mellan isbjörnar och pingviner

och ett och annat lejon. Mina resor i isbjörnarnas och pingvinernas land och alla ställen jag kommer att besöka mellan dessa utposter också. Inte bara bilder utan även lite berättelser och äventyr.

Reykjavik - Färgstarka gator, mjuka tassar, nära släkt

Reykjavik är inte bara sevärdheter, man kan strosa runt och bara uppleva staden också.

Jag såg inte många hundar inne i stan, kan vara en rest från att det i Reykjavik  länge fanns ett förbud mot hundar – från 1924 till 1984 var det i princip omöjligt att ha en fyrbent vän med viftande svans inom stadens gränser. Hygien och parasitsjukdomar låg bakom beslutet, och även om förbudet är historia nu, lever minnet kvar i stadens relation till djur.

Katter däremot har alltid haft sin plats. Under mitt senaste besök mötte jag flera, några låg och spann i klädesbutiker som om de vore anställda i kundservice.

Keliga var de också och tror nog de fick många smekningar under dagen. Här var det en asiatisk man som gärna agerade modell när han klappade den butikens katt.

 Andra smög längs väggmålningar som om de vore en del av konsten.

Det är något med katter i stadsmiljö – deras självklara närvaro, deras blickar som ser rakt igenom turister och tid. 

Det finns många fler trevliga ställen att om man inte vill köa för en korv vid kiosken, det här stället hade lite annorlunda marknadsföring.

Fast på baksidan av skylten tyckte de att vi skulle testa deras fish & chips i stället.

En del restauranger hade smaktallrikar med isländska specialiteter. Där fick man testa lite av varje, men inte den berömda hajen.

Men det färgglada huset, bredvid vårt hotell, hade något för de modiga.

Eftersom jag gillar surströmming tänkte jag: hur farligt kan det vara att testa hákarl?

Hákarl tillagas traditionellt av grönlandshaj – eller håkäring, som den också kallas – ett urtidsdjur vars färska kött är giftigt. Det innehåller höga halter av urinsyra och trimetylaminoxid, ämnen som skulle få vilken mage som helst att protestera. Men islänningarna, envisa som lavasten, lät inte giftet vinna. De grävde ner köttet i sanden, lät det jäsa och torka i månader. En process som förvandlade fara till föda, och nöd till tradition.

Under högtiden Þorrablót samlas man än idag för att fira detta arv – med hákarl, fårhuvud och andra uråldriga rätter som bär tidens smak. Numera sker fermenteringen i kontrollerade miljöer, men resultatet är detsamma: ett kött med stark ammoniakdoft och en smak som ofta jämförs med övermogen ost.

Och visst – om man klarar surströmmingens doftande symfoni, kanske hákarl bara är nästa ton i den nordiska smakskalan.

Eftersom jag gilla surströmming, så tänkte jag att testa den där rätten kan väl inte vara så farligt.

Den traditionella drycken till hákarl är Brennivín, ett isländskt kumminkryddat brännvin. Det sägs att brännvinet hjälper till att neutralisera den kraftiga smaken, eller för att skölja bort minnet av vad man just ätit. men det har ingen medicinsk funktion – fermenteringen gör hajen ofarlig att äta

Jag överlevde. Och jag lärde mig något: att mod ibland kommer i små kuber, att tradition kan smaka märkligt, och att Island aldrig slutar överraska.

En isländsk tråd i vårt familjenystan

Vi har en särskild anknytning till Island — inte bara genom våra resor och fascination för landskapet, utan också genom familjebanden. På min mans sida finns släktingar där, något vi länge visste om men inte hade några namn eller ansikten till.

Det var vår dotters släktforskning som väckte historien till liv. Hon började nysta i gamla dokument och berättelser, och snart tog en släktlinje form: En man vid namn Peter, som en gång bodde i Danmark, flyttade till Sverige. Där fick han två söner. Den ene, Dannevang, stannade kvar i Sverige — han blev min mans farfar. Den andre brodern valde en annan väg: han flyttade till Island och bildade familj där.

Och det är där vi befinner oss nu, i berättelsens nutid. För genom denna isländska gren har vi fått kontakt med bland annat Sif — en släkting som visade sig vara tremänning med min man Rune. Det är Sif vi ska träffa för allra första gången nu. Tidigare har vi bar haft kontakt via Facebook.

Det blev en kväll fylld av skratt och släktband.

Vi fick en riktigt fin kväll tillsammans. Samtalen blev glada och livliga, och vi växlade smidigt mellan engelska och svenska — Sif hade ju läst svenska, vilket gjorde allt så mycket enklare. Det kändes som om vi redan kände varandra, trots att det var första gången vi sågs.

Under kvällen dök tanken upp på att samla hela den isländska och svenska grenen till en gemensam släktträff. En idé som snabbt fick fäste och som gör att en framtida resa till Island känns mer än bara möjlig. Den känns nära.

Lite kul var det när Sif försökte prata isländska med kyparen, han förstod inte ett ord, vilket inte var så konstigt eftersom många restauranger hade personal från andra länder.

Självklart blev det en släktbild också.

Att Island är dyrt har jag nämnt tidigare — men det jag såg i det här skyltfönstret fick mig att höja på ögonbrynen lite extra. Där låg ett par raggsockor, visserligen vackra, men med ett prislapp som nästan fick mig att tappa maskan: 952 kronor.

Jag stickar själv, så jag vet att både tid och garn kostar. Men det här måste vara de dyraste raggsockorna jag någonsin sett. Kanske är de stickade med isländsk envishet och ull från sagornas får — men ändå.

Julen närmar sig med stormsteg, och mitt i Reykjaviks vindar såg jag något som fick mig att le — ett par tomtestövlar, ensamma vid ett skyltfönster.

Kanske hade Tomten glömt dem i all hast, eller så var de där som en påminnelse: här kan man posta sina önskelistor. Vem vet, kanske någon önskar sig ett par raggsockor,

.

Hej då, Island och Reykjavik. Tack för möten, smaker och släktband. Hoppas vi ses igen, någon gång.

2025-10-24 17:06   Lena Holm

Katterna som ligger bland de stickade varorna ser ju ut att ha hur mysigt som helst. Jag förstår också att de bli klappade, då man ändå känner på sockor och annat mjukt. Min kollega bjöd en gång på något vitt i små bitar som kanske var haj, torkat eller fermenterat eller både och. Det smakade inte gott. Jag hade nog avstått detta, men jag gillar ju inte surströmming heller. Intressant hur man avgiftade köttet för att kunna äta det och hur man kom fram till processen. Fin avslutning på resan med släktmötet och att det kanske kan bli fler samlingar i framtiden. Det har varit mycket trevligt att följa er på resan på Island och jag har ju bästa resebloggen att gå tillbaka till när jag planerar vår resa.
Hälsningar Lena

Svar från Margareta Cortés 2025-10-26 10:26

Tack Lena!
Katterna i Reykjavik såg ut att leva ett bra liv, såg att den som satt på muren fick lite mat utburen från fiskhandeln bredvid.
Fermenterad haj var inte gott, bra med snapsen till för att få bot smaken. Men man måste ju prova och inte fega ur. ;)
Hoppas att vi får till släktträffen och få träffa alla de andra som bor på Island också.

2025-10-24 19:56   gunte

Innehållsrik och trevlig blogg och spännande grejer att smeka gomen med.
Dock får man ta stora plånboken med sig om man skulle hitta dit ;)
HaD/Gunte..

Svar från Margareta Cortés 2025-10-26 10:27

Tack Gunte!
Jo, smeka gommen med hajen var en lite väl häftig smekning, men kul att få testa. Alla annan mat var god.

2025-10-24 21:31   pisces

modigt att smaka på det där - jag skulle nog inte ha vågat. 😅 mer för smaken än nåt annat, dock - men så äter jag inte heller surströmming.

alltså, katterna. det är lite tjejpipsvarning på dem, faktiskt. 🥰

Svar från Margareta Cortés 2025-10-26 10:28

Tack Malinka!
Man måste smaka för att veta om man tycker om det eller ej, dumt att gå ovetande. Men kan säga att surströmming är mycket godare.
Katterna i stan var ett trevligt inslag.

2025-10-25 08:06   mojje

Åh, dina inlägg om detta är ju helt fantastiska. Bra berättat och fina bilder, jag har säkert sagt det förut. Riktigt bra jobbat!

Svar från Margareta Cortés 2025-10-26 10:29

Tack Morgan för din utomordentligt trevliga och snälla kommentar.

2025-10-25 14:33   Erik Madsen

Hej Margareta.
Herlige kattebilleder.
Det der haj mad og surströmming lyder ikke som noget jeg ville kunne synes om.
Det må have været en god og speciel oplevelse med de "nye" familiemedlemmer.
Med mange venlige hilsener fra Erik.

Svar från Margareta Cortés 2025-10-26 10:30

Tack Erik!
Katterna var gosiga och kelna. Hajen intressant, men inte god.
Träffa Sif var mycket trevligt, som du ser så finns det danska rötter.

2025-10-25 15:18   Vibybo

Underbara berättelser och bilder, fint att vi får följa med. Har undrat när du skulle ge dig på den jästa hajen, tydligen utföll mötet väl. Jag gillar inte ostar med ammoniaksmak, men det gör min fru. De där tröjorna katten låg på, de gillar jag mycket. Du blandar allt, historia, kulturgeografi, ja allt med nutiden. Det gillar jag.

Svar från Margareta Cortés 2025-10-26 10:32

Tack Stefan!
Jo, hajen var liksom ett måste när vi väl hittade den, Förra gången vi var till Island så fick vi inte tag på den.
Tröjorna i den butiken med katten var så fina att jag köpte med mig en hem. Den ska bli skön i vinter.

2025-10-29 23:52   bildsten

Släktträffen var ett fint slut på Islandsresan. Jag har läst och sett Island från "alla" håll och kanter i dina inlägg med alla fina bilder och det känns nästan som jag varit på Island.

Svar från Margareta Cortés 2025-10-30 10:26

Tack Sten!
Bra kämpat att ta dig igenom alla blogginläggen ;)
Fina minnen fick vi och som kronan på det hela träffa släkten där över.
De har det lite tufft nu, fick en halvmeter snö inne i Reykjavik i går.