Maggan mellan isbjörnar och pingviner

och ett och annat lejon. Mina resor i isbjörnarnas och pingvinernas land och alla ställen jag kommer att besöka mellan dessa utposter också. Inte bara bilder utan även lite berättelser och äventyr.

Fjällgård, ren och raggig charm, men vänta bara tills den sötaste tittar fram.

Tidigt på morgonen, medan dimman ännu vilade över dalen, lämnade vi Eyjólfsstadir Guesthouse med smakminnet av resans godaste bröd fortfarande varmt i tanken. Nygräddat, med en skorpa som knastrade av omsorg, blev det en sorts avskedsgåva innan vi styrde norrut. Kusten låg kvar bakom oss, med sina öppna vidder och saltmättade vindar, och framför oss reste sig fjället; tyst, väntande, som om det visste att vi var på väg.

Nere vid kusten möttes vi av varningsskyltar för fåglar—ett tecken på att det brukar vara livlig trafik mellan klipporna och havet, med föräldrar som hämtar mat till hungriga ungar. Men just när vi passerade hade de flesta redan lämnat boet, och istället såg vi tusentals sångsvanar i rörelse, utan möjlighet att stanna och fotografera.

Här uppe på fjället var det lugnare, och några svanar höll sig nära vägen. Inte lika vita och prydliga som sina kustsläktingar, men badar man i pölar med lavasand så får fjäderdräkten en annan ton. Jag trodde att alla sångsvanar lämnade Island inför vintern, men har nu lärt mig att några faktiskt stannar kvar—kanske för att de, liksom vi, har svårt att slita sig från landskapet.

Färden upp mot fjället kantades av varningsskyltar för ren, som små påminnelser om att vi delade vägen med andra vandrare—men hur vi än spanade såg vi inte en enda. Men så, när vi kom fram till fjällgården, stod den där. En ensam ren, promenerande på vägen, som om den väntat in oss. Inte spektakulär, inte poserande; bara närvarande, med den där stilla värdigheten som fjällens invånare ofta bär. Den traskade sedan iväg och försvann ut över vidderna.

Vid fjällgården fick vi oväntat sällskap av en liten killing—så mjuk i pälsen att alla fördomar om raggiga getter fick ge vika. Den var inte bara söt, utan också väldigt kelig. Som om den visste att just där och då behövde vi ett ögonblick av stillhet och vänlighet. Jag har annars mest hört om raggiga getter, men den här lilla individen var så ljuvligt mjuk i pälsen.

Fast med raggig så syftas det kanske på just den här storleken av get. Den ser ut att ha läst sagan om Bockarna Bruse, eller åtminstone hört rykten om broar och troll. Blicken är bestämd, klövarna taktfast placerade—och man ser nästan hur den hör: "Vem är det som klampar på min bro?" Ingen trollskymt i sikte, men man vet ju aldrig vad som döljer sig under bron.

Det finns en kyrka vid fjällgården också, den byggde 1949 av bonden Jón A. Stefánsson som ett minnesverk över sin hustru Þórunn Vilhjálmsdóttir, som gått bort fem år tidigare. Han inte bara lät uppföra kyrkan, utan dekorerade den själv, inklusive altartavlan.

Men här uppe vid fjällgården var det varken renen eller den keliga killingen som stal våra hjärtan. För plötsligt, dök den upp—det sötaste bland sött. En liten rävunge, med nyfiken blick och mjuka tassar. 

Det syns inte riktigt i närbilden hur liten den faktiskt var, den lilla rävungen.  En liten pojke satt också där, tyst och förväntansfull, och försökte locka på den med låg röst och öppna händer. Rävungen höll sig på avstånd, lika försiktig som nyfiken, men just i kontrasten mellan barnets och räven blev det tydligt hur liten den verkligen var.

Jag är väl inte den mest smidiga personen numera—smidig som ett kylskåp, brukar man säga med viss självironi. Men ändå försökte jag, med viss beslutsamhet och en hel del knakande leder, komma ner till rävens nivå.

Den lilla rävungen verkade lika förvånad som vi över mötet, men stannade kvar, som om den vägde våra rörelser med samma försiktighet som vi vägde dess. Vissa ögonblick och möten på resan stannade kvar som extra minnesfulla.

Ungarna föds i maj eller juni, beroende på väder och födotillgång, och vid den här tiden är de ungefär tre till fyra månader gamla. Fortfarande beroende av sina föräldrar, men med blicken riktad utåt—mot världen, mot rörelse, mot dofter de ännu inte förstått.

Här ser det ut som om den anat något jaktbyte. Kroppen sträcktes lite, öronen spetsades, och blicken blev plötsligt fokuserad. Som om jaktinstinkten vaknade.

Nästan lite kattlikt kurade den ihop sig, som om varje muskel visste vad som krävdes för ett språng. Öronen spetsade, blicken fixerad, något hade fångat dess uppmärksamhet. Det var inte rädsla, inte heller hunger, utan den där nyfikna beredskapen som unga djur bär med sig. En lek med instinkten, ett övningsmoment i livets första kapitel.

Men nyfikenheten byttes snabbt ut mot ett annat mål. Något rörde sig i gräset, kanske en insekt, kanske bara ett löv som dansade i vinden—men för rävungen var det tillräckligt. Den lilla kroppen sträcktes ut, blicken skiftade, och hela dess väsen riktades mot det nya. Vår närvaro glömdes för ett ögonblick, som om världen plötsligt blivit större än mötet. 

Men det fanns kanske något i gräset. Något som bara rävögon kunde se—en rörelse, en doft, ett ljud vi inte uppfattade. Den lilla kroppen sträckte sig framåt, nästan ljudlöst, med blicken fäst vid något vi aldrig fick syn på. Det var som att världen plötsligt smalnade till en enda punkt, och rävungen blev ett med sin instinkt. Ett ögonblick av koncentration, där allt annat försvann.

Den hade hittat något. Kanske en pinne, kanske ett gammalt ben—något som dög att nosa på, vända lite, kanske tugga försiktigt.

Ett fynd har den gjort, och börjar tugga med stor koncentration. Vad det är får vi aldrig riktigt veta—kanske en pinne, kanske ett gammalt ben, kanske något helt annat som bara en rävunge kan förstå värdet av. Den lilla kroppen böjer sig över sitt byte med allvaret hos en jägare, men också med leken hos ett barn. Tuggandet är försiktigt, nästan prövande, som om den fortfarande lär sig vad som är ätbart och vad som bara är intressant.

Vi står kvar en stund, tysta och stilla, och beundrar den lilla söta valpen. Den tuggar vidare på sitt fynd, obekymrad om våra blickar, som om världen just nu bara består av den, gräset och något som kanske är en pinne. Det är ett ögonblick som inte kräver något mer—ingen rörelse, inga ord. Bara närvaro. Och i den stunden känns det som om fjällgården, landskapet och hela resan får ett hjärta, ett centrum, i den lilla rävungens tassar.

Dags för oss att åka vidare, även om åtminstone jag gärna hade stannat i flera timmar och bara beundrat rävungen. Den lilla valpen tittar upp, som till ett farväl—inte skrämd, bara stilla och närvarande. 

I dag skiner solen på oss och skapar ett nästan magiskt ljus över fjällen då vi far vidare.

Fortsättning finns här

2025-10-08 20:32   Lena Holm

OJ, OJ, OJ den sista bilden på rävungen, då du även fått med den magiska bakgrunden, så fantastiskt fint. Även den näst sista där man ser en gård i bakgrunden är ju en toppenbild. Alla bilder på räven tycker ju jag är intressanta och jag hade nog också haft väldigt svårt att lämna platsen, men du fick ju med en hel del andra djur också. Killingar har jag en del erfarenhet av hur söta och mysiga de kan vara. Jag tycker det ser ut som mamma get som klampat över bron, men liknelsen är bra. Jag visste inte ens att det fanns så mycket sångsvan på Island.
Hälsningar Lena

Svar från Margareta Cortés 2025-10-09 08:17

Tack Lena!
Jo, jag ör nog ganska säker på att Bocken Bruse är fru Bruse och mamma till den ljuvliga killingen, men jag kunde inte låta bli när hon så passande gick över "bron".
Rävungen var det sötaste vi träffade på under resan. Så nyfiken, men ändå avvaktande och även så liten.
Jag har aldrig sett så många sångsvanar samlade på samma ställe som på kustvägen, inte ens när jag var till Tysslingen en vår.

2025-10-08 21:18   mombasa

Läser med stort intresse din reseskildring från Island- Och inser att det är femtiofem år sedan jag jag där. Nån ringväg fanns inte. Att resa mellan Reykjavik och Aukureyri gjordes antingen med DC-3 eller skumpande Land Rover ett dygn eller mer. Det har hänt mycket sen dess. Om inte annat väldigt mycket mer träd av dina bilder att döma. Några fotografier har jag dessvärre inte kvar. Men faktiskt några teckningar. Besöket i Siglufjördur en regndimmig afton på hotellet, med dans, var och är ett oförglömligt intryck. Värt en berättelse i sig.
/Gunnar S

Svar från Margareta Cortés 2025-10-10 06:31

Tack Gunnar!
Synd att du inte har bilder kvar från din resa.
Fårstår att det har förändrats en hel del, såg på de elva år som gått, hur mycket Reykjavik hade förändrats.
Islänningarna har stora projekt med just trädplantering.

2025-10-09 07:28   niniz

Men vilket möte så söt åh vilka foton. Den näst sista på räv med bakgrund är verkligen fantastisk.
/N

Svar från Margareta Cortés 2025-10-10 06:36

Tack Nini!
Räven var absolut det sötaate vi träffade på under resan och killingen den keligaste.

2025-10-09 19:21   Erik Madsen

Hej Margareta.
Stadig mange fine billeder og oplysende tekster.
Med mange venlige hilsener fra Erik.

Svar från Margareta Cortés 2025-10-10 06:37

Tack Erik för en vänlig kommentar.

2025-10-10 10:02   Bjarne

Vacker natur, kul med både ren och get, men visst tar rävungen söthetspriset här! Jättehärligt att du fått så fina bilder på den.
Hälsningar, Bjarne

Svar från Margareta Cortés 2025-10-11 10:01

Tack Bjarne!
Rävungen var verkligen söt.

2025-10-10 16:48   Stican

Trevligt att följa med på din resa och det blir idel överraskningar att få möta en fjällräv-valp är inte alla förunnat och du fick många fina bilder på den och Geten sedan så förundras jag över landskapet det är storslaget
Ha det gott/Stig

Svar från Margareta Cortés 2025-10-11 10:02

Tack Stig!
Den resan var verkligen full av överraskningar. Nya och varierande vyer vart vi än kom och så rävungen som bonus.

2025-10-11 15:22   Vibybo

Det är en underbar resa du tar oss ut på! Rakt igenom, tackar för det. På sista bilden syns verkligen hur annorlunda landskapet kan vara, påminner om bilder jag sett från USA. Jag fastnade för altartavlan, den är i mina ögon bara så rätt målad, just så som det skall var, med tydligt budskap och symbolik utan något onödigt.

Svar från Margareta Cortés 2025-10-12 08:35

Tack Stefan!
Var till Island på en kort resa, det lilla jag såg då gjorde att jag längtat efter att få göra denna resa runt hela ön och den överträffade allt jag hade trott.
Räven var så söt och kyrkan vid fjällgården var charmig och rörande med den kärlek den byggts.