Genom byar, över moln
Dagens frukost var lite speciell. Jag tvekade en stund mellan fiskleverolja och kaffe som morgondryck. Fast tvekan blev kort—minnet från barndomen finns kvar där inne, när man fick en sked av det varje morgon. Numera får barnen sina vitaminer på andra, mindre smakrika sätt.
Dottern är modig och tyckte att man bör ta seden dit man kommer och testa lokala traditioner. Men jag tror att hon ångrade sig lite—det var inte helt lätt att bli av med smaken efteråt.
Vi lämnar Höfn i tidiga morgontimmarna och drar ut på vägarna igen.
Solen gör ett försök att bryta igenom, men orkar inte riktigt i dag. Första stoppet blir vid Hvalnes fyr, byggd 1954 och fortfarande i drift. Här stannar många för att sträcka på benen, andas, fotografera—och kanske tänka en stund. Andas fick man verkligen göra, för vinden var så kraftig att det knappt gick att stå rak.
Vi fortsätter på Ringvägen men stannar till då och då bara för att njut av kustremsan.
Stenklumpen där framme vid Fauskasandur ville jag gärna fånga med kameran—den fanns avbildad på en tavla i rummet där vi sov i natt. Helst hade jag velat gå ner på stranden och fotografera, men den branta backen och rullgruset satte stopp för det. Jag fick nöja mig med en bild ovanifrån.
Den monolitiska klippan reser sig ur stranden som ett borttappat bergsfragment—en enorm, nästan rektangulär sten, täckt av grön växtlighet på toppen. Den ser nästan sagolik ut, som ett gammalt vikingahus i naturens tappning.
Till skillnad från Diamantstranden och andra svarta stränder är vi nästan ensamma här. Bara vinden, stenen och havet som viskar.
Vi kör vidare längs kusten, där landskapet växlar mellan lavagrus, fjäll och hav. Vägen slingrar sig som en tanke genom det karga, och ibland känns det som om vi är de enda som färdas här. En ensam fågel svävar över vattnet, vinden har lagt sig något, och i backspegeln försvinner Fauskasandur som ett minne man inte riktigt vill släppa.
Nästa stopp blir vid äggen i Gleðivík—ett av Islands mest poetiska och oväntade konstverk, beläget i den lilla fiskebyn Djúpivogur på östkusten. Här, vid den så kallade "Glädjens vik", står 34 stora granitägg uppradade längs kajen som ett tyst samtal mellan natur och människa. Raden sträcker sig över 200 meter.
Konstverket är skapat av Sigurður Guðmundsson, en internationellt erkänd isländsk konstnär. Varje ägg är en exakt granitreplika av ett fågelägg från en art som häckar i området kring Djúpivogur. De är placerade på gamla betongfundament som en gång användes för att lossa fisk från båtar till fabriken—en vacker återanvändning av industriell historia.
Ett av äggen är betydligt större än de andra, vilket väcker nyfikenhet och inbjuder till tolkning. Kanske är det en hyllning till livets mysterium, eller till människans roll i naturens kretslopp.
Ett av äggen är dessutom betydligt mindre än alla de andra. Här har nog någon lokal humorist varit framme—med glimten i ögat och en känsla för proportioner som väcker både skratt och nyfikenhet.
Vi går vidare. Här känns det rätt med ett lunchstopp, så vi hinner se lite av byn också. Djúpivogur har varit ett handelscentrum sedan 1500-talet—först för tyska, senare danska köpmän. Den ligger där fjorden Berufjörður möter havet, med det pyramidformade berget Búlandstindur som en ständig väktare i bakgrunden.
Gångvägen upp till lunchstället känns lite musikaliskt.
Vi fortsätter färden utefter kusten och stannar till i små fiskebyar, var och en med sin egen rytm och berättelse. En av dem heter Breiðdalsvík. Byn är liten, med knappt 140 invånare, men rymmer en oväntad mängd kultur, historia och värme.
Vädret är inte lika vänligt den här dagen—regnet hänger i luften som ett löfte, och när vi rullar in i byn börjar det falla. Dropparna dansar på bilrutan.
Trots att det är söndag så är den lilla handelsboden The old General Store Kaupfjelagið öppen. Namnet betyder ungefär "inköpsföreningen" och speglar den kooperativa anda som präglade många isländska byar förr.
Butiken fungerar idag som både butik, café och kulturpunkt. Du kan köpa lokalt hantverk, dricka kaffe dessutom är det som ett museum fyllt med gamla bruksföremål, där varje sak bär på en egen berättelse från byn.
Bryggeriet Beljandi ligger vägg i vägg är tyvärr stängt, hade varit kul att gå in och provsmaka lite lokal öl med inspiration från naturen omkring. Namnet Beljandi kommer från ett närliggande vattenfall, ett passande namn för öl som både dånar och porlar. Vi får nöja oss med butiken.
Vi gör ett kort stopp i Stöðvarfjörður, en liten by vid fjorden med samma namn, omgiven av dramatiska berg som Súlur och Hellufjall. Ringvägen skär rakt igenom byn, vilket gör den lätt att nå—men ändå förvånansvärt stillsam och fri från trängsel.
För den som är intresserad av stenar finns här en imponerande samling. Petra Sveinsdóttir, byns mest kända invånare, ägnade hela sitt liv åt att samla mineraler från östra Island. Hennes hem är idag ett museum—Steinasafn Petru—fyllt med färgsprakande stenar och kristaller. Vi valde att inte stanna, men från vägen såg vi hur hela tomten glittrade av sten i olika former och färger.
I stället stannade vi till vid den lilla blåvita kyrkan från 1920-talet. Eftersom byn har fått en ny kyrka, har den gamla förvandlats till ett gästhus—en ovanlig men stämningsfull plats att övernatta på, där historiens tystnad fortfarande bor kvar i väggarna.
Vi ska inte stanna över natten, utan fortsätter vår färd som slingrar sig fram längs fjordar och små byar. Så når vi Fáskrúðsfjörður—en plats med en ovanlig och gripande historia. Här satte franska sjömän en gång sin prägel på både landskap och livsrytm, och det är som om byn fortfarande viskar på franska, trots att århundraden har gått.
Från mitten av 1800-talet till början av 1900-talet var Fáskrúðsfjörður ett nav för franska fiskare som kom från kuststäder i Bretagne och Normandie för att fiska torsk i de rika vattnen utanför Island. Hundratals fartyg anlände varje år, och många sjömän stannade i månader. Vissa kom aldrig hem—upp till 5 000 tros ha omkommit i de isländska farvattnen under denna tid.
Byn har än idag tvåspråkiga gatunamn, på både isländska och franska—en ovanlig detalj som gör varje promenad till en kulturell resa. Och varje år, den 14 juli, firas den franska nationaldagen som Flaggdag, med pétanque, fransk musik och en känsla av att historien fortfarande lever.
Regnet följer oss denna dag, och vi stannar inte länge—bara ett par bilder för minnet, innan vi fortsätter vidare.
Vi färdas upp genom ett landskap som långsamt löses upp i moln och dimma. Vägen slingrar sig fram och stiger, sikten blir allt kortare. Till slut är allt omkring oss vitt—lavafältet, sjön, bergen—som om världen håller andan.
Men där, mitt i det grå, reser sig Brúnavörð. Ensam, tydlig, som en vis gammal vägvisare. Vi stannar och läser skylten bredvid: röset byggdes år 1794 och fungerade som ett viktigt landmärke för resande på väg mot Þingvellir, särskilt i dimma eller dålig sikt. Det markerade en trygg väg genom det annars svårnavigerade lavafältet.
Att tänka sig att människor färdades här för över tvåhundra år sedan, med häst och vilja som enda drivkraft, gör platsen ännu mer närvarande. Brúnavörð står kvar, som ett minne av rörelser genom tid och terräng.
Dimman gjorde platsen ännu mer drömlik. Som om röset själv bar på minnen från alla som gått förbi—i snöstormar, i mörker, i väntan på att sikten skulle klarna. Och klarna gjorde den, för plötsligt befann vi oss ovanför molnen. Ljuset var mjukt, nästan overkligt, som om vi körde genom ett glömt landskap mellan världar.
Men på väg ner mot dalen och samhället Seyðisfjörður blev sikten återigen ett spel. Vissa sträckor gick i krypfart, dimman låg tät och världen utanför var helt försvunnen. Vi körde genom moln, bokstavligen, och varje kurva krävde tålamod.
Men ner kom vi. Och där låg Seyðisfjörður—som en färgstark pärla insprängd mellan fjäll och fjord. Husen i pastellfärger speglade sig i vattnet, och den blå kyrkan väntade vid regnbågsgatans slut. Det var som att komma fram till en målning.
Den lilla byn är känd för sin konstnärliga själ, sin dramatiska natur och sin ikoniska regnbågsgata som leder fram till den blå träkyrkan.
Byn grundad av norska fiskare på 1800-talet. Här landade också Islands första telegrafkabel från Europa år 1906.
Byn är också en port mot Europa via färjan Norröna, som anländer från Danmark och Färöarna.
Det svartvitmålade huset är ett av byns mest iögonfallande byggnader, både för sin färgsättning och sin karaktär.
Huset används för boende och konstnärliga ändamål, ibland som gästhus eller ateljéer under LungA Art Festival som anordnas varje sommar.
Vi har passerat och besökt många små byar och samhällen under dagen, sett fantastisk natur och fått en svalkande dos av regn och dimma. Vi har färdats genom moln, och till och med ovanför dem. En dag som både stillade och skärpte sinnena.
Färden tillbaka blev lite väl spännande. Sikten var nästintill obefintlig, och vi fick ta oss fram långsamt, vägpinnarna en efter en som ledtrådar i det vita. Det var som att köra genom ett suddigt minne, där varje meter krävde tillit.
Framåt kvällen kom vi fram till Egilsstaðir och vårt natthärbärge. Eyjolfsstadir guetshouse.
Men först middag i Egilsstaðir.
Vi hade under dagens tur sett varningsskyltar för ren, men inte sett en enda men här fick vi bevis för att det finns renar på Island.
Fortsättningen finns här
Hälsningar Lena
Något snöväder fick vi inte på den resan, till skillnad mot på Grönland samma årstid då vi vaknade upp till ett helt vitt landskap.
Men växlande väderlek över en sekund fick vi uppleva.
Lite läskigt att åka inne i molnen på cerpentinvägar och inte ha en aning när nästa sväng kom eller om det kom något möte.
Äggen var häftigt och det verkar dom de gillar att måla och dekorera sin hys på Island.
-
så är vi norska barn uppfödda, liksom isländska
-
en vacker beskrivning du gjorde här
liksom isens tidsresa förut
"Att tänka sig att människor färdades här för över tvåhundra år sedan, med häst och vilja som enda drivkraft, gör platsen ännu mer närvarande. Brúnavörð står kvar, som ett minne av rörelser genom tid och terräng."
det känns som att du förstår vad du ser
härligt
tack
/inger
Var tydligen vanligt i många länder med den där oljan, inte gott men säkert bra.
Redan vikingarna färdades från den landsbygden till Tingsvalla, men jag misstänker att de tog nog båt runt, fast vem vet de kanske tog landvägen också.
Det förstnämnda=fiskleveroljan!
Fiskleverolja är inte gott.
Men det var en omväxlande dag det där.
I min barndom hette det "Levertran" på danska.
Det var definitivt inte något vi gillade. Jag minns det som något vi bara fick tolerera under en kort tid. Min mamma ville visa oss att hon gillade det, men det såg helt enkelt inte ut så. Hennes grimas avslöjade henne :-)
Det finns många varierade motiv i den här serien. Hamnpromenaden med äggen, köpcentrumet med varor som vi också kan köpa idag, den lilla blå kyrkan (pensionatet), berättelsen om den franska historien och slutligen bilderna från Seyðisfjörður.
Med mange venlige hilsener fra Erik.
Verkar som vi barn plågades med den där oljan i hela norden. Inte undra på att vi blev så kloka. 😀
Det var en innehållsrik dag det där, växlade väder och natur och bebyggelse.
Några solceller eller vindkraftverk såg vi inte, behövs kanske inte där med all kraft och värme de har i marken.
HaD/Gunte..
Med Islands natur har vi här i Sverige har svårt att mäta oss, men lanthandlarna ser ganska lika ut ändå.
Ja det är säkrt dinosaurieägg.