Maggan mellan isbjörnar och pingviner

och ett och annat lejon. Mina resor i isbjörnarnas och pingvinernas land och alla ställen jag kommer att besöka mellan dessa utposter också. Inte bara bilder utan även lite berättelser och äventyr.

Glaciärens konstverk och sångsvanarnas avsked.

Vi färdas vidare  på Ringvägen, med den mäktiga Vatnajökull på vår vänstra sida – Europas största glaciär, vars utlöpare sträcker sig ner mot låglandet i form av glaciärtungor som Svínafellsjökull och Falljökull.  Glaciären täcker omkring 8 % av Islands yta, med en isvolym på cirka 3 100 kubikkilometer, ett fruset magasin som rymmer mer än 3 000 biljoner liter vatten. Medeldjupet ligger runt 400 meter, men på sina djupaste ställen når isen ner till över 1 000 meter. Landskapet här är format av isens rörelser: glaciärfloder rinner från smältpunkterna och skär genom sandiga slätter, så kallade sandur, som bildats av århundraden av erosion och sedimenttransport.

Under denna enorma ismassa döljer sig ett av Islands mest aktiva vulkaniska områden. Här finns bland annat Grímsvötn, Bárðarbunga och Öræfajökull, vulkaner som ligger vilande eller pulserande under glaciärens täcke. När de får utbrott sker det ofta under isen, vilket kan leda till så kallade jökulhlaup – plötsliga glaciärfloder som sveper över landskapet och förändrar det på bara några timmar.

Nu när vi åker vidare så har vi på höger havet, och där ovanför de grunda våtmarkerna ser vi tusentals sångsvanar samlade. Det är inte längre fråga om hundratals. De verkar förbereda sig för sin långa resa söderut, kanske mot brittiska öarna eller kontinentens mildare vinterklimat.

Vägen är smal och kantad av diken och broar, broarna är dessutom så smala att de är enkelriktade, ofta utan möjlighet att stanna. Det är frustrerande för fotografen i mig – att se detta skådespel utan chans att fånga det. Men ibland är det bara att låta ögonen minnas det kameran inte når.

Vi får nöja oss med att betrakta glaciären från vägen, hur den rinner ner i olika tungor när vi färdas utefter den stora glaciären, som frusna floder som sakta kalvar sig ner i dalgångarna. Det är en påminnelse om de enorma mängder is som döljer sig där ovanför, i det vita landskap som sträcker sig bortom horisonten. Vatnajökull är inte bara en glaciär – den är ett system av isströmmar, sprickor och rörelser som formar hela sydöstra Island.

Molnen sveper in över bergstopparna, döljer dem för en stund, för att sedan blåsa bort och avslöja konturerna av fjäll och is. Det är ett spel mellan ljus och skugga, mellan synlighet och fördold kraft. Vi kör vidare, med havet till höger och isen till vänster, mitt emellan två element som ständigt formar denna ö.

Men så kommer vi till en plats där det går att köra av och gå ut för att få lite bilder.

Längs vägen träffar vi på en trevlig tysk resenär som färdas i en ovanlig bil – ett specialbyggt fordon som han fraktat över med fartyg från kontinenten. Bilen är utrustad med både sovplatser och ett ordentligt kök, vilket gör det möjligt för honom att leva helt självständigt under sin resa runt Island. Han följer ungefär samma färdväg som vi, så vi stöter på honom några gånger.

Vid glaciärtungan Svínafellsjökull finns en något större parkeringsplats – en tydlig indikation på att platsen brukar ta emot många besökare under högsäsong. Nu, i den lugnare perioden, är det glesare mellan bilarna och tystnaden får större utrymme. Vi stannar och tar oss tid att gå den korta sträckan mot glaciären. Stigen är lättgången, och även om det är några hundra meter att gå, är det en promenad som belönas med utsikt och närkontakt med landskapet.

Framme vid utkanten av glaciärtungan möts vi av ett mäktigt panorama: sprickor, blåtonad is, och svarta sediment som vittnar om glaciärens rörelse genom århundraden. Det är lätt att förstå varför platsen lockar så många – men just nu får vi uppleva den i stillhet, med bara vinden och några få andra vandrare som sällskap.

Här är faktiskt så vackert att det är svårt att finna ord. Landskapet öppnar sig som en tyst utställningssal, där isen själv har varit konstnären. Jag tar några bilder, försöker fånga linjerna, färgerna, sprickornas rytm – men vet att kameran bara når en del av det som ögat ser och hjärtat känner. Svínafellsjökull ligger där som ett fruset väsen, med blåtonad is som skulpterats av tid, tryck och rörelse.

Det är inte bara glaciärens storlek som imponerar, utan dess detaljer: de svarta stråk av vulkanisk aska som slingrar sig genom isen, de små smältvattenpölarna som speglar himlen, och de skarpa kanterna som ser ut att ha huggits med mejsel. Det är lätt att förstå varför platsen har lockat både forskare och filmskapare – här finns en dramatik som inte behöver förstärkas.

Det är kanske lite svårt att förstå den verkliga storleken på ismassorna här. Glaciären ligger där som ett fruset landskap i sig, men utan något att jämföra med blir det abstrakt. När en person står där och beundrar ismassorna blir det plötsligt tydligt hur enormt detta är. Isen tornar upp sig i flera meter höga formationer, och sprickorna är breda nog att rymma hela bilar.

Nere vid glaciärsjöns kant flyter isflak omkring, här uppe där jag står ser de inte så stora ut.

Dottern går ända ner till stranden för att ta några bilder.

Jag känner att det räcker för mig att se allt här uppifrån. Solen skiner, och trots all is känns det som en varm sommardag. Jag sätter mig på en sten, låter kameran vila och bara är. Här skulle jag kunna sitta i timmar – omgiven av glaciärens tystnad, bergens konturer och ljusets skiftningar. Det är ett ögonblick av stillhet, där landskapet får tala och jag får lyssna.

Tankarna vandrar, men jag väcks av ett ungt asiatiskt par som närmar sig försiktigt. De ler och undrar om jag vill ta en bild på dem framför glaciären. Självklart – jag reser mig, tar deras mobil och försöker få med både dem och den blåskimrande isen i bakgrunden. De tackar artigt, och vi utbyter några ord om platsens skönhet innan de går vidare. Det är något fint med sådana möten – korta, vänliga, och ändå en del av resans väv. Glaciären ligger kvar, orubblig och tyst, men vi som passerar lämnar små spår av mänsklig närvaro. 

Här är rent och fint, nästan förvånande med tanke på hur många som passerar. Jag hittar inget skräp, inte ens ett kvarglömt papper. Förklaringen kommer snart: en ung tjej dyker upp med städredskap, går metodiskt över området och plockar det lilla som finns. Det är ett tyst arbete, men betydelsefullt – en påminnelse om att även de mest storslagna platser behöver omsorg.

Vi lämnar Svínafellsjökull med en känsla av vördnad. Isen ligger kvar, men vi rör oss vidare – med bilder i kameran och minnen som kommer att leva länge.

Trots att lämnar just den glaciärtungan så kommer vi ha den stora glaciären på vår sida ett tag till.

Som en sista bild: ryttarna som färdas längs glaciärens kant. Människor i rörelse, isen stilla men levande. Det är något tidlöst över scenen – som om de rider genom ett landskap där århundraden möts. Ett ögonblick av balans mellan det flyktiga och det beständiga.

Vi lämnar Svínafellsjökull med isens konstverk i minnet, men glaciären följer oss fortfarande. Längre fram väntar nya möten med Vatnajökull, men mer om det i nästa inlägg.

Här kommer nästa

2025-10-04 10:34   syntax

Fint och informativt som vanligt!
Jag knallade omkring på en glaciär i Kanadas Klippiga berg året 1990. Jag känner väl igen den blå tonen. Det vill säga som den blir i bild- verklighetens underbara blå ton går inte att fotografera.

Svar från Margareta Cortés 2025-10-05 11:30

Tack Peter!
Island gav så många fantastiska vyer och upplevelser så det är nästan svårt att skriva om det. Har vandrat på glaciär förr, men numera nöjer jag mig med att titta på dem, vackert och spännande är det.

2025-10-04 11:06   Bjarne

Det är makalöst vackert med dessa glaciärer i landskapet, men också närbilderna på formationerna. Du har en jättevacker speglingsbild någonstans i mitten också. Härligt, tack för att du delar med dig av detta!
Hälsningar, Bjarne

Svar från Margareta Cortés 2025-10-05 11:31

Tack Bjarne!
Island gav så många varierande upplevelser. en otrolig resa och tack vare bloggen och mina bilder så känns det som jag reser en gång till.

2025-10-04 11:59   morgondotter

du förmedlar, både genom bild och text, verkligen naturens språk
styrkan i samspel med väder och tid
din upplevelse kan jag bara ana

"t fint med sådana möten – korta, vänliga, och ändå en del av resans väv. Glaciären ligger kvar, orubblig och tyst, men vi som passerar lämnar små spår av mänsklig närvaro" skrev du

/inger

Svar från Margareta Cortés 2025-10-05 11:34

Tack Inger!
Vi är noga med att inte lämna några spår efter oss, mer än fotspår. Blev lite bilspår också. ;)
Upplevelsen där går inte att förmedla egentligen, måste upplevas. Det var en så skön dag, ingen trängsel med folk och så bara få sitta där i solen och njuta.

2025-10-04 15:20   Vibybo

Det är inte lätt att trycka in ett så storslaget sagolandskap på en liten sensor, men du lyckas bra, t.ex. genom att ha med förgrunder och människor. Oerhört vackert kort sagt. Den informativa texten icke att förglömma!

Svar från Margareta Cortés 2025-10-05 11:36

Tack Stefan!
Du har så rätt, känslan går inte att förmedla med några bilder eller ord.
Har varit vid mång glaciärer för, men här var det så varmt och soligt kunde verkligen njuta.

2025-10-04 17:35   Erik Madsen

Hej Margareta.
Det finns nog inte många andra länder som kan visa ett landskap som detta.
Imponerande fotografier.
Med många vänliga hälsningar från Erik.
PS: I Danmark är sångsvanen en flyttfågel som häckar främst i Sverige, Finland och Ryssland, men övervintrar i vårt land. Varje år anländer de till Danmark i oktober-november och lämnar oss igen i mars-april.

Svar från Margareta Cortés 2025-10-05 11:39

Tack Erik!
Många länder har visserligen glaciärer, men Island har ett så varierat landskap.
Var lite förvånad över att det var så mycket sångsvanar där vid kusten, men förstod att de inte flyttat än utan samlade ihop sig. Fast när vi kom mer inåt landet så var det sångsvanar även där och kollade då med Mr. Google och fick veta att alla flyttar inte, några övervintrar.

2025-10-05 16:59   Lena Holm

Återigen ett toppenfint inlägg med bilder som tar andan ur en. Perfekt att det är en och annan människa med ibland, i synnerhet i röda kläder, så man får en minsta vägvisning om hur storslaget det är. Bilderna vid glaciärtungan, i synnerhet den med speglingen, är otroligt fina. Jag har bara sett glaciäris från båt förut och inte alls i den här typen av natur.
Hälsningar Lena

Svar från Margareta Cortés 2025-10-06 11:42

Tack Lena!
Var inte så mycket folk där, men lyckades få några som var rätt placerade. Folk i röda jackor är tacksamma att få med.