Maggan mellan isbjörnar och pingviner

och ett och annat lejon. Mina resor i isbjörnarnas och pingvinernas land och alla ställen jag kommer att besöka mellan dessa utposter också. Inte bara bilder utan även lite berättelser och äventyr.

Núpsstaður – där namnen viskar genom tiden

Núpsstaður är en gammal gård på södra Island, vi gör ett stopp där och promenerar upp till gården.. Ett fint stopp för den som vill förstå hur människor levde här under hårda naturförhållanden.

Núpsstaður ligger där stenmarker och mossor möter den öppna himlen, en plats där gården själv känns som ett namn som vandrat genom generationer. Här finns spår av människor som försökt tämja jord och väder, och i vinden hörs ännu ekon av deras vardag: spadtag, skratt, någon som ropar från fjärran. Marken är både kärv och full av tålighet; den bär historier som känns lika konkreta som fotspåren i leran.

Det första som möter oss är ett litet hus med dörren på glänt, som om det fortfarande väntar på någon som aldrig kom. Men växtligheten har tagit över, krupit in i springorna och lagt sin tystnad över tröskeln. Dörren går inte längre att öppna — bara en smal glipa återstår, som en viskning från en tid då huset ännu andades vardag.

Vi kikar in och ser att där inne står det något spännande.

Det röda där inne är stort, nästan överraskande. Dörren står halvöppen, som om den tvekar: ska den släppa in oss eller inte? Vi tränger oss försiktigt fram, nyfikna och lite andäktiga, och försöker fånga en glimt av vad som gömmer sig där inne i mörkret. Det känns som om platsen fortfarande har något att berätta — men bara för den som närmar sig med varsamhet.

Det är faktiskt en gammal bil som står där inne.

Märkt av tid, väder och färder — kanske en gång körd av någon som visste hur man tog sig fram när vägarna ännu inte fanns. Nu står den där, stilla, som ett minne av rörelse. Gården är tyst, men inte tom. Den bär sin berättelse i sten, torv och metall, som om varje detalj fortfarande viskar om vardag och vilja.

Maken och sonen, båda bilfantaster,  konstaterar att det är en Willys — fast i fronten står det “Willyx”. Med största sannolikhet en variant av den ikoniska Willys Jeep, en terrängbil med rötter i 1940-talets robusta ingenjörskonst. Ett fordon byggt för att ta sig fram där andra gav upp. Och kanske är det just det som gör att den känns så hemma här.

Vid gården finns ingen informationstavla, men efter en del efterforskning har jag fått veta att bilen en gång ägdes och kördes av lantbrevbäraren Hannes Jónsson. Han tjänstgjorde mellan 1918 och 1942, och innan bilen kom in i hans liv tog han sig fram med häst —över förrädiska glaciärfloder, genom oländig terräng, i oväder, och över isar som knappt bar. Ett liv i rörelse, där posten skulle fram oavsett väder eller väg. 

Ser att det på gården troligtvis även fanns en traktor för det här paketet har innehållit en komplett renoveringssats för en Massey Ferguson 135.

Den enda information som finns på plats är en liten skylt på ett träd där står uppräknat namnen på de som brukat gården och den förste är, Jón Bjarnason (1696–1777) som började bruka gården år 1720.

Längs stigen mot boningshuset ligger flera torvhus på rad, som tysta vittnen från en annan tid. Varje byggnad har haft sin funktion: smedja, lada, förråd — och till och med ett litet kraftverk, där vatten från bäcken en gång drev liv i maskinerna. 

Torvhusen ligger insmugna i slänten, byggda så att de nästan smälter samman med landskapet. Väggarna är stadiga, uppförda av rejäla stenar som bär både tyngd och tid. I ett av husen ligger ännu hö kvar — som om någon just lämnat det

Vi kommer fram till själva boningshuset, vars form har förändrats flera gånger genom åren. I sin nuvarande skepnad är det från 1929, och det var här Hannes Jónsson bodde tillsammans med sin hustru Þóranna.

Hannes liv började dramatiskt: hans mor var bara femton år när han föddes, och dog i mässling två år senare. Trots den svåra starten blev han en respekterad lantbrevbärare, känd för sitt mod, sin ödmjukhet och sin envishet. I ett brev han skrev finns en rad som stannat kvar hos mig: “Jag har ofta haft goda hästar att lita på i vattnen och dimman, och det är inte min egen duglighet jag har att tacka. Det har alltid funnits någon annan vid rodret.”

Tillsammans fick Hannes och Þóranna tio barn. De två som bodde kvar här längst var sönerna Eyjólfur och Filippus. Innan de gick bort donerade de gården till den isländska staten, genom Nationalmuseet — ett sista uttryck för omsorg om platsen och dess historia. Filippus blev 101 år.

Under en period var huset öppet som museum. Nu får vi nöja oss med att kika in genom fönstret — glaset är lite grumligt, men där inne står orgeln kvar, tyst men närvarande. Fillippus brukade spela psalmer på den, och det sägs att tonerna ofta fyllde rummet med stilla kraft. Orgeln transporterade hans far Hannes hit med hjälp av klövjehästarna.  En orgel var en statuspryl på den tiden, den skullefinnas i varje hem, varesig om man kunde spela på den eller ej. På hyllorna finns fortfarande spår av Fillippus läslust: böcker som väntar, som om han bara gått ut en stund.

Här finns också en liten torvkyrka, lågmäld och vacker där den ligger insjunken i landskapet. Det är en av Islands sista bevarade torvkyrkor, och den nuvarande byggnaden tros vara från senast 1657. Men platsen bär äldre spår — en tidigare kyrka kan ha stått här redan på 1100-talet. Den kyrka som står här nu är byggd på en gammal kyrkogrund.

År 1930 blev kyrkan en historisk milstolpe då den som första byggnad på Island förklarades skyddad av Nationalmuseet. Den restaurerades varsamt och återinvigdes 1961, som en stilla hyllning till både tro och hantverk.

Kyrkan är öppen, så vi stiger in.

Vi går in över skiffergolvet, ljuset är dämpat, väggarna andas torv och tid, och det känns som om varje andetag där inne bär en viskning från dem som en gång samlades här. Det här är troligtvis Islands minsta kyrkobyggnad.

Kyrkan avsakraliserades 1765 genom ett kungligt brev, användes senare som förråd, och återinvigdes först 1961 efter restaurering. Altaret som står där idag kommer från Stóra-Dalskirkja och är daterat till 1789

​Gården och kyrkan tillhör nu Islands Nationalmuseums Historiska Byggnadssamling. Själva gårdsbyggnaderna och kyrkan är värdefulla exempel på traditionell isländsk byggnadsstil och utgör en viktig del av landets kulturarv.

Med huvudet fullt av berättelser och bilder från det som en gång var, vänder vi tillbaka till bilen. Landskapet omkring oss är fortfarande detsamma — men nu ser vi det med andra ögon. Vi lämnar Núpsstaður bakom oss för att upptäcka mer av det nutida Island, med historiens viskningar fortfarande kvar i tanken.

Fortsättningen finns här

​

2025-10-02 08:47   syntax

Jag har sett ett TV-program om denna gård tidigare. Det blev alltså till ett slags igenkännande. Dina bilder dock betydligt mer informativa än TV-bilder som snabbt flimrar förbi.
Tack för det fullödiga reportaget.

Svar från Margareta Cortés 2025-10-03 10:46

Tack Peter!
Kul att du sett och känt igen.
Hittade det också när jag letade information.
Lite synd att det inte gick att gå in nu, men fick se I filmen hur det ser ut.

2025-10-02 12:19   niniz

Åh det var spännande reportage från dig. Platsen andas verkligen historia. Tror det är den minsta kyrka jag sett ( på bild)
/N

Svar från Margareta Cortés 2025-10-03 10:49

Tack Nini!
Med den informationen jag hittade om platsen så blev det extra intressant.
Bilen i garaget var en riktig överraskning.

2025-10-02 21:40   Lena Holm

Åter ett plats som jag noterar på listan över ställen som jag vill se på Island. Jag gillar gamla gårdar. Tänk att de bodde där med 10 barn. Torvhusen och även den lilla kyrkan ser verkligen ut som en del av naturen. Jag har sett gamla fäbodstugor i Norge som har liknande tak och som man bara ser om man kommer från "rätt håll".
Hälsningar Lena

Svar från Margareta Cortés 2025-10-03 10:52

Tack Lena!
Lätt att hitta dit, speciellt när du vet förväg var det är.
En riktig intressant plats speciellt med tanke på hur ödsligt det låg innan vägen kom.

2025-10-02 22:16   Måns H

Jag blev rörd av det du berättar och visar. Ett hårt liv på hårda villkor men också med stor lyftning - egen kyrka, donerade gården till staten.

Jag lät chatGPT kolla på det där med Willyx. Roboten och jag kom överens om följande: "Jeepen var sannolikt lokalt ombyggd med skåp.
Att någon samtidigt skojade till märket genom att sätta dit ett hemgjort emblem med ”WILLYX” är väldigt troligt. Det kunde vara:

En lokal smed som gjorde nya bokstäver.

En lek med språk (”x” som ett extra tufft inslag).

Ett sätt att skilja ombyggnaden från originalet.

Eftersom fordonet står bevarat i Núpsstaður, som är ett statligt kulturminnesmärke, är det nog dessutom ett unikt tidsdokument över hur jeepar anpassades till isländska förhållanden – snarare än ett exempel på en felstavning i någon fabriksproduktion."

Svar från Margareta Cortés 2025-10-03 10:56

Tack Måns!
Googlade på namnet med x i slutet och upptäckte att det finns tydligen en variant med namnet så också.
Tänkte inte på att kolla på just den stavningen.
Men var en kul upptäckt när vi kikade in i det skjulet. Speciellt för sonen som är bilmekaniker.

LGS 2025-10-03 14:45

Det ser ut att vara den indiska varianten av Willys som tillverkades av Mahindra. Den har en lite högre grill eftersom den hade annan motor, en Peugeot-diesel. Jag har sett fler Willysar med ett x på slutet, så den isländska jeepen behöver inte känna sig ensam. Jag tror att även Mitsubishi tillverkade modellen.

Svar från Margareta Cortés 2025-10-04 09:28

Tack LG Skantz för de informationen, jag kom på att jag borde googla på just den stavningen och såg att det var som du säger, att den inte var ensam om stavningen. Ska vidarebefordra informationen till de bilintresserade i familjen.

2025-10-03 00:13   Vibybo

Tack! Intressant historia, fint fotograferat och berättat. Både översikt och ditt intresse för detaljer (som är viktigt!). Har spanat efter träd i din isländska berättelse och sett dungar här och där, ett område som jag tyckt spännande i många år. Jag såg en del foton nu på liknande Willys på internet där slutbokstaven "s" så mycket likt ut ett "x" så det har nog inte behövts göra mycket ingrepp för att ändra.

Svar från Margareta Cortés 2025-10-03 10:58

Tack Stefan!
Kul när det lite överraskade dyker upp, som bilen.
Som jag skrev till Måns, så verkar det finnas varianter med den stavningen.

2025-10-03 17:44   Erik Madsen

Hej Margareta.
Sedan kom några helt andra bilder från Island.
Mitt veteranbilshjärta faller naturligtvis för bilderna på den gamla Willys Jeepen – ett ikoniskt fordon som de flesta av oss minns från andra världskriget.
Med många vänliga hälsningar från Erik.

Svar från Margareta Cortés 2025-10-04 09:29

Tack Erik!
Island bjuder inte bara på vacker och överraskande natur. Finns så mycket mer.