Maggan mellan isbjörnar och pingviner

och ett och annat lejon. Mina resor i isbjörnarnas och pingvinernas land och alla ställen jag kommer att besöka mellan dessa utposter också. Inte bara bilder utan även lite berättelser och äventyr.

I skuggan av Hekla

Det var så förtrollande vackert vid Gjáin att vi nästan kunde ha slagit läger där och stannat för gott. Men nattens boende var redan bokat, så vi fick motvilligt lämna denna oas för att hinna fram innan skymningen föll.

Dagens färd gick mot Vík, men att ta raka vägen dit kändes som att gå miste om något. Istället valde vi att låta vägen slingra sig fram – genom småvägar som ibland blev så smala att de helt enkelt tog slut. Ringvägen fick stå åt sidan; vi tråcklade oss fram, nyfikna på vad som kunde dyka upp bakom nästa krök.

Och mycket fick vi se. Landskapet skiftade ständigt – från kargt och vindpinat till frodigt och grönt, som om naturen själv lekte med kontraster.

Långt där borta, i diset, började Heklafjäll skymta. Ett stilla löfte om vad som väntade längre fram.

Variationer i färger Naturens färger dansade förbi oss som i ett långsamt kalejdoskop – från lavagrått och mossagrönt till solgult gräs och koboltblå himmel. Varje ny vy bar sin egen ton, som om landskapet målade sig självt i takt med vår färd.

Vi färdas genom en ödslig trakt, inga samhällen, knappt några hus. Vägen slingrar sig fram mellan fjäll och fält, och ibland dyker det upp en avtagsväg, som en viskning om att det ändå finns liv här. Vi vet att det gömmer sig hotell och gästhus någonstans där ute, även om vi inte ser dem.

Vid en av dessa avtagsvägar, där vi inte mött en enda bil eller människa på mycket länge, står plötsligt fyra unga tjejer och liftar. De sänker snabbt sina tummarna när de ser att vi redan är fyra i bilen. Hoppas de har tur med någon annan bil, men tycker ändå att det är tufft att försöka lifta här där det är s gles trafik.

Vi svänger av mot Fljótshlíð, där landskapet öppnar sig i mjuka kullar och fjärran fjäll. Här står Hlíðarendakirkja ...

...en liten träkyrka med vit fasad och rött tak, stilla och tidlös i det öppna landskapet. Den byggdes 1897 och bär på både helighet och saga; helgad till Þorlákur helgi, Islands skyddshelgon, men också djupt rotad i Njáls saga. Det var här hjälten Gunnar bodde, och enligt legenden såg han sin älskade gård från hästryggen när han valde att vända hem, trots att det skulle innebar döden.

När jag skulle gå in i kyrkan blev jag mer eller mindre överfallen, fast av det allra vänligaste slaget. En katt dök upp som från ingenstans och blockerade entrén med bestämdhet. Den krävde sin dos av kel och klappar innan jag fick gå vidare. Som tur var kom Carina till undsättning och tog över uppdraget, så att jag till slut kunde smita in.

Inne i Hlíðarendakirkja möts man av en stillsam skönhet. Väggarna är klädda i ljusa träpaneler, och ovanför sträcker sig en stjärnmönstrad valvstruktur som ger rummet en nästan himmelsk känsla. Ljuset silas in genom de rundade fönstren och spelar över de enkla träbänkarna, där varje skiftning i färg och form tycks bära på minnen av tidigare besökare.

Det är en interiör som inte ropar, men viskar – om tro, om berättelser, om människor som kommit och gått. Och mitt i allt detta: en katt som vaktade dörren, som om den visste att detta var en plats man inte bara går in i, utan stiger in i med vördnad.

När jag kom ut igen satt katten fortfarande kvar, som om den väntat tålmodigt på sin fortsatta dos av uppmärksamhet. Den strök sig mot benen, spann högt och bjöd in till ännu ett klapp- och kelkalas – som om vår lilla stund tillsammans vid kyrkporten var dagens viktigaste händelse.

Inte långt från kyrkan ligger Gluggfoss. Vattnet från floden Merkjá störtar ner genom en klippformation av vulkanisk bergart, där erosionen har gröpt ur hål och öppningar – som naturliga fönster eller gluggar, därav namnet. Vattnet kastar sig ner genom bergväggen i flera etapper.

Och det bästa av allt: det går att gå in bakom fallet. En smal stig leder fram till en plats där du kan stå i skydd av klippan och se vattnet dansa framför dig, som ett levande draperi. Det är en stilla, nästan magisk upplevelse – särskilt eftersom så få hittar hit. Gluggfoss ligger lite vid sidan av de stora turiststråken.

Solen lyser och  vi får en aning till regnbåge.

Vi fortsätter längs vägen, in i det område där vårfloden från Hekla varje år ritar om landskapet. Grusvägar spolas bort, nya fåror bildas, och det som var körbart i fjol kan nu vara en utmaning. Naturen har sin egen vilja här – och den påverkar både färdväg och färdsätt.

Det är därför viktigt att tänka på vilken bil man färdas i.  Att teckna full försäkring när man hyr bil är klokt, men det är inte hela lösningen. För även med försäkring gäller det att köra med försiktighet – för om du hamnar i problem och behöver bärgning ute på de här vägarna, så täcks den  inte av försäkringen.

Från att ha varit en vanlig grusväg känns det som vi är ute och kör i grus, morän eller ibland floden.

Vägarna kring Heklafjäll är inte bara färdvägar, de är vägar i ständig förändring. Här är det naturen som dikterar villkoren, vårfloder som förvandlar grus till gyttja. slingrar sig genom landskapet som en försiktig viskning, ibland bred och trygg, ibland smal och skör. Den bjuder på utsikter mot fjäll och dalar, men också på överraskningar – en plötslig vattenpöl, ett rasat vägparti och en väg som plötsligt är en flod.

Här var det väg för inte så länge sedan, nu är det en flod.

Ovanför branten  är det en glaciär, kan tänka mig hur det ser ut på våren, då strilar det inte bara från vattenfallen utan det är stora massor vatten som strömmar ner och skapar om landskapet.

Spännande att se hur lavan har runnit ut här, en gång i tiden, skapat former som stelnat.

Hur den har veckat berget i nästan mjuka former, trots att det är så hårt.

Kargt och öde men fåren verkar trivas.

Även här försvinner den ursprungliga vägen ut i det som nu är älv.

Här ser man tydligt hur vattnet format omgivningen.

Molnen som vilat på Hekla, lättar ett tag och jag passar på att få en bild med hem som minne.

Inte mycket liv rör sig i landskapet just här, men i det stilla vattnet glider några sångsvanar fram – tysta, värdiga, som om de bar på en hemlighet. De simmar runt i lågmäld harmoni, och jag stannar upp. Det är något med deras rörelser, deras vita fjäderdräkt mot det grå, som gör dem så vackra.

Så småningom kommer vi ut på Ringvägen och märker att trots att vi nästan är framme i september så är det ganska mycket turister kvar. Närheten till Reykjavik gör att många tar en dagsutflykt till de pampiga vattenfallen som finns här. Till Seljalandsfoss var vi för elva år sedan, ungefär samma årstid men då med betydligt mindre med folk. Det är ett vattenfall som man kan gå in bakom, men eftersom vi redan besökt ett med knappt något folk alls så är det ingen som vill stanna här och trängas. Den som vill läsa om vattenfallet  kan göra det här.

Vi är nu så nära Vik, där vi ska övernatta så vi väljer att åka dit.

Njuter av landskapet vi passerar.

Så är vi framme i Vik, checkar in på 1908 Hostel by Ourhotels och får ett eget litet hus.Efter en intensiv och innehållsrik dag så är alla hungriga och vad passar inte bättre då än en god och värmande soppa på Súpufélagið  eller The Soup Company ett trevligt sopphus som ligger på gångavstånd från vårt boende. Den populäraste är “Red Hot Lava Soup”, som serveras i ett mörkt bröd som påminner om stelnad lava – både vackert och mättande. 

Eftersom jag åt en så god lammsoppa förra gången på Island så väljer jag en sådan och om du kommer hit så kan jag verkligen rekommendera den. Den var så god.Atmosfären är varm och välkomnande, med enkel inredning och plats för både lokalbor och resenärer - så står det i beskrivningen om stället och det stämmer. Sopporna kostar  2.690 = 184 skr och om du inte blir mätt på första omgången så får man hämta påfyllning.

Här är den dagens körrutt för den som är intresserad.

Fortsättningen som handlar om den svarta stranden finns här.

2025-09-25 17:32   syntax

Å så vackert Margareta. Landskapets form och storslagenhet, kyrkans placering i landskapet. Kyrkans interiör...
De här är trakter att helt förlora sig i!

Svar från Margareta Cortés 2025-09-26 18:48

Tack Peter!
Det var en innehålls rik dag det där.
Så många olika naturvarianter och upplevelser.
Katten var väl det sötaste.
Kyrkan var fin.

2025-09-25 19:49   Lena Holm

Kul att få flöja med er på en sväng som inte alla andra besökare tar. Spännande väg och trevlig mer kartan på slutet. Kyrkan så nästan utplacerad ut mitt i detta vidunderliga men ganska öde landskap. Om det inte passerar så mycket folk här, kan man ju förstå att katten av kelsjuk. Vattenfallet var ju spektakulärt och vacker där det blev en liten regnbåge. Kunde man välja olika sorters soppa i sitt bröd? Det ser väldigt gott ut fast brödet ser ut som en sten, eller lava var det ju.
Hälsningar Lena

Svar från Margareta Cortés 2025-09-26 18:52

Tack Lena!
Lite extra på den här resan där vi kunde bestämma och välja vägar efter eget val.
Mycket trevligare att komma till ett vattenfall utan massor av folk.

Fanns flera olika sorters soppa, de andra valde lavasoppan och tyckte den var god.
Brödet var gott, man åt inte upp mycket mer av brödet, än locket till soppan.

2025-09-25 20:22   Erik Madsen

Hej Margareta.
Bilderna som jag tycker är särskilt imponerande är de på vattenfallen där det finns människor med, så att vi verkligen kan se proportionerna.
Jag är också väldigt fascinerad av nummer 5.
Med många vänliga hälsningar från Erik.

Svar från Margareta Cortés 2025-09-26 18:54

Tack Erik!
Så är det, lättare att bedöma storlek med någon referenspunkt.
Kyrkan var fint placerad mitt ute i nästan ingenting .

2025-09-25 23:17   pisces

meh - kan du sluta visa bilder från island? 😅😂🤣 jag blir bara grönare och grönare för varje inlägg därifrån!!! till slut kommer jag att ha förvandlats till en grön grönsak av nåt slag, och jag KOMMER att skylla det på dig!!!

haha, skämt åsido.. jag är SÅ jäkla avis!!! och samtidigt väldigt glad för din skull (och min, eftersom jag får se bilderna och läsa dina berättelser) som är där.

tycker för övrigt att katten är den absolut största behållningen av dagens inlägg! 💖

Svar från Margareta Cortés 2025-09-26 18:56

Tack Malinka!
Ledsen, men det kommer mer bilder från Island 😉.
Ett så otroligt land.
Katten var en bonus, så fin att jag ville nästan smuggla med in i bilen .

pisces 2025-09-26 18:59

haha, jamen jag förstår ju att det var nära en liten kisse-nappning, där. jag hade nog känt samma sak. lite extra trångt i bh'n gör ju inte nåt, såna gånger. 😄

och ja, huvaligen - minst en islandsresa i mitt liv ser jag ju att det behöver bli. så är det bara. tror jag skulle ha otroligt kul med en kamera därborta. 🙏

Svar från Margareta Cortés 2025-09-27 22:00

Du skulle inte ångra den resan, jag lovar.
Det enda jag är ledsen över är att min hand hade så stora problem med att hålla i kameran.
Hoppas få ett bättre stöd för den framöver.

pisces 2025-09-27 23:03

det finns väl hjälpmedel för sånt, gör det inte? tänker såna där handleds-stödsprylar som man kan köpa på apoteket, alternativt säkert få från nån specialist nånstans.

för uppenbarligen måste du ju kunna fotografera, nåt annat går ju inte för sig!

Svar från Margareta Cortés 2025-10-01 15:04

Jo, nog vill jag kunna fotografera med riktig kamera och även sticka som jag gillar, men ibland får man anpassa sig mer än vad som är kul.
Ska få ett stöd som håller både handled och tumme stadigt, men då blir den handen som om den vore stelopererad , helt orörlig och smärtan finns kvar.
Hoppas på operation framöver, men läkarna tycker visst att det måste bli än värre innan man hamnar i kön.

2025-09-26 15:56   Vibybo

Ön som är som en saga, inte bara vackra bilder (sagolikt vackra) utan en mycket fin text också, med känsla. Bra det är ett och annat hus eller får på bilderna så det går att se landskapets storhet. Kyrkan är något extra.

Svar från Margareta Cortés 2025-09-26 18:58

Tack Stefan!
Du har rätt, hela ön är som en saga så det är inte konstigt att det finns så många legender om de olika platserna.