Gyllene Cirkeln - fortsättning
Gullfoss, eller "Guldfallet", är ett av Islands mest ikoniska och kraftfulla vattenfall. Vattnet från glaciärälven Hvítá kastar sig ner i två etapper, totalt 32 meter, i en djup ravin. Namnet kommer från det guldskimrande skenet som ibland syns i vattnet när solen lyser på sedimenten. Under soliga dagar kan du nästan alltid se en regnbåge som sträcker sig över vattenfallet.
Vi var där en mycket solig dag men såg ingen regnbåge. Förra besöket här så var det regnväder, ingen regnbåge då heller. Men om du vill läsa lite om historien om vattenfallet så finns det i inlägget, så klicka bara här så kommer du dit.
Vi låter oss imponeras av de enorma vattenmassorna.
Naturligtvis måste de förevigas.
Tittar man åt andra hållet så ser man vattnets kraft, hur det har grävt sig ner till en djup fåra i marken.
Bra om man inte försöker klättra utanför repen.
När vi sett oss mätta och även tagit en liten promenad bort dit där stänket från fallet gör att det känns som om solskenet snabbt blivit ombytt till regnväder, så far vi vidare mot nya mål.
Vi gör ett kort stopp vid grottan vid Laugarvatn.
Det är en av Islands sista bevarade grottbostäder där familjer bodde in i bergsväggarna så sent som för ett sekel sedan. Idag drivs besöksmålet av två lokalbor som erbjuder guidade turer á 30 minuter. Tanken är att vi ska dit och titta, men känner inte att vi vill tillbringa en halvtimme där för vi är egentligen på väg till Thingvellir.
Så vi nöjer oss med att titta på håll och beundra landskapet där.
Þingvellir, eller Tingvalla som vi säger på svenska, är ett absolut måste på Island. Vi besökte platsen även på vår förra resa (läs mer om det här) och varje gång fascineras jag av dess dubbla arv som både historiskt monument och geologiskt underverk.
Det var här år 930 som vikingarna grundade världens första demokratiska parlament, Alltinget, en innovation som lade grunden för nordisk självstyrelse. Men Þingvellir är inte bara politikens vagga – den mäktiga ravinen är en synlig spricka i jordskorpan, en del av den mittatlantiska ryggen där de amerikanska och eurasiska kontinentalplattorna glider isär med cirka 2,5 cm per år. Sedan vårt senaste besök har sprickan alltså vidgats med runt 27,5 cm – en påtaglig påminnelse om jordens ständigt pågående rörelse.
Förra gången kom vi ner via ravinen, nu kommer vi in från andra hållet och är snabbt nere i dalen.
Ordentliga gångvägar, så de tär lätt att gå här.
Vi är på väg mot den gamla tingsplatsen som finns där uppe vid flaggan.
Det är den centrala tingsplatsen, Lögberg (Lagberget), och är en upphöjd klippa med utmärkta akustiska förhållanden. Här hölls lagstiftande och dömande församlingar, och den valde lagsagomannen föredrog tingsordningen så att alla närvarande kunde höra, ett tidigt exempel på öppen debatt och beslutsfattande.
Runt omkring Lögberg omges platsen av branta bergväggar och sprickor som vittnar om den mittatlantiska ryggen. Den geologiska miljön gav inte bara dramatik till sammankomsterna utan speglar hur natur och kultur möts på denna världsarvslista sedan 2004.
Den yngre generationen av oss upptäcker, på vägen dit, att det finns fina fiskemöjligheter här.
Såg också att på några ställen hade folk matat fiskarna med mynt.
Trots tydliga skyltar, fast de trodde kanske att förbudet bara gällde där skyltarna fanns.
Vi strosar runt och insuper den historiska miljön, försöker tänka mig tillbaka till 900-talet då det var fullt med folk här. En del hade rest i två veckor för att komma till tinget.
Lite kul med de olika nivåerna på området. Man får illusionen om att de har klättrat dit upp, men det är dit man kommer om man går i ravinen.
Vi går dit upp och kan blicka ut över området och den omkringliggande naturen.
Islands största sjö Þingvallavatn
Stannar på väg därifrån och beundrar sjön.
Dags att åka tillbaka till Selfoss. På vägen förundras vi över hur det pyser och ryker lite varstans ute i naturen.
I nästa inlägg är vi i Selfoss, läs här
Hälsningar Lena
Håller med om att Island är fantastiskt. Det där med vädret är nog lite olika från år till år, men vill man fota fågel så är nog juni bättre. Om du inte är ute efter sångsvanar, kommer till det senare.
Jag hade stora svårigheter med långa, tunga telet så fågelfotografering var inte aktuellt. Inte något som intresserade det övriga sällskapet heller.
Men vill man uppleva det mesta så är fyrhjulsdrivet ett måste, även en med lite kraft i.
Det är ett land med några spektakulära landskapsmotiv.
Det var bra att du kom ihåg att fotografera dina medresenärer och det blev mycket lyckat.
Med många vänliga hälsningar från Erik.
Alltid kul att ha bilder på sina släktingar.
Nordisk demokrati har djupa rötter!
Ja, grottbostäderna på Island är verkligen fascinerande – både som skydd mot väder och som en del av landets kulturhistoria. Det är lätt att tolka dem som primitiva, men de var ofta ett praktiskt val i ett klimat där trä var en bristvara och lavaklippor erbjöd naturlig isolering. Temperaturen höll sig stabil, som du säger, runt fem grader – inte varmt, men betydligt bättre än utomhus under vintern.
Det är också intressant att tänka på hur dessa enkla bostäder existerade parallellt med ett av världens äldsta parlament, Alltinget, som grundades redan år 930. Island har verkligen en unik blandning av enkelhet och samhällsbygge – där grottor och demokrati samsas i samma landskap.
Island kan ibland närapå göra en stum av beundran över landskap och natur, svårt att sätta ord på landets storslagenhet.
Hälsningar, Bjarne
Makalöst land med så otroligt mycket att se och njuta av.
Fascinerades av att det på så många ställen pyste upp rök och ånga ur marken.
Det kommer mer, måste bara samla alla intryck till ord.
Verkligen ett spännande land.