Maggan mellan isbjörnar och pingviner

och ett och annat lejon. Mina resor i isbjörnarnas och pingvinernas land och alla ställen jag kommer att besöka mellan dessa utposter också. Inte bara bilder utan även lite berättelser och äventyr.

Äntligen fjälluft.

Vi somnade i Gäddede till en vacker solnedgång och hur den lågt stående solen svepte ut magiskt ljus över området. Någon hade tänt en brasa på andra sidan sjön så att rökdoften skickade lite vildmarkskänsla över till oss. Sovit gott här trots de knottriga bäckeböljalakanen som de bäddar sängarna med här. Lite känsla av att någon ätit knäckebröd i sängen, enkelt att slippa mangla lakan men sådana kommer jag aldrig köpa.

Vaknade till en ogenomtränglig dimma där sjön nästan försvunnit och en frostbeklädd gräsmatta gör att jag egentligen borde gå ut med kameran och fånga den mystiska stämningen, men det räcker med en blick ner på den där klumpiga stöveln som jag måste ha på foten som gör att jag låter bli. Men självklart kan jag öppna fönstret och få lite bilder ändå. Dimman lättar lite och jag får några bilder.

Gräv där du står, sägs det och nog blir det så. Kommer ju inte så långt.

Efter en god frukost drar vi iväg till Vildmarksvägen. Vi kommer åka den sträckan som går mellan Gäddede och Vilhelmina.

Här uppe på det riktiga fjället är luften så klar och frisk att jag bara måste ta några djupa andetag och känna av att jag verkligen är där. Jag mår så bra i den här naturen. Blir inga fjällvandringar men även en liten bit utanför bilen så kan man få fjällkänsla och njuta av naturen.

Vi kör sakta och stannar ofta.

Höstfärgerna börjar så smått komma.

Uppe där Stekenjokksgruvan har legat kan vi få lite historia om stället. Första gången vi åkte den här vägen, då var gruvan i full gång. Måste ha varit 1978 som det var, nästa gång vi kom hit blev vi rejält förvånade och undrade om vi missat platsen för gruvan. Maken var så återställd att det var svårt att se var den varit. 

Här bröts koppar  och sista lasset transporterades härifrån 1988. Personalen som arbetade här bodde i Klimpfjäll som ligger 2 mil bort, där byggdes ett litet samhälle upp. För att hålla vägen snöfri köptes Europas största snöslunga in. Jag antar att det är den som fortfarande används på våren då den här vägen ska snöröjas och öppnas för trafik.

Vägen här uppe når upp till 876 m.ö.h.

Det är inte mycket trafik när man åker så här års, så vi kan stanna utan problem. Vi ser fem renar men stannar inte för att föreviga dem på bild.

Vi lämnar kalfjället och kommer ner till Klimpfjäll, solen skiner och det är bara så vackert.

Kan man annat än njuta.

Har man läst sagan eller sett filmen om Dunderklumpen, av Beppe Wolgers, så när den här klumpen dyker upp, känns det som om det är den verkliga Jätten Jorm bara huset på näsan som fattas.

Vi  kör inte in till Fatmomakke, vet att det är långt att gå där och Marsliden och Saxnäs har jag redan bloggat om förut, men vid trappstegsfallet kan vi inte låta bli att stanna ändå. Behöver ändå ut och sträcka på benen igen.

Vid sjön med det härliga namnet Malgomaj blir det lunchpaus. Hittar ett bord vid strandkanten och eftersom jag lovat en vän att skicka en bild på sjön så kommer det en här också.

Inte en enda älg har vi sett på resan, kan bero på att det är älgjakt på många ställen, men i Vilhelmina löser vi det problemet då vi stannar där för att bunkra lite.

Hittar även en, nej inte väggmålning, men väl en väggskulptur.

Nu har vi siktet inställt på Arjeplog, men det är några mil dit, många myrar passerar vi...

.....och åker på många skogsvägar, en del helt otroligt raka.

Fast då vi träffar på Vildmannen i Storuman stannar vi en stund. Han har blivit en omstridd figur. Storumans kommun tycker att det är dags för en mer könsneutral symbol för Lappland, han ska i fortsättningen heta Vildpersonen. Han symboliserar kämpaglöden i Storuman och varje år utses en man eller kvinna till årets vildman. Det känns inte riktigt tidsenligt, vildpersonen är däremot mer i samklang med trenden i samhället anser kommunalrådet. Fast historiker tycker att eftersom Vildmannen dök upp som symbol redan i början av 1600-talet och att hans utseende är mer ett uttryck för ett kolonialt synsätt än för verkligheten så borde namnet få vara kvar.

Vi lämnar Vildmannen åt sitt öde och kommer så småningom fram till Hotell Hornavan, det enda hotell som är öppet så här års. Restaurangen är dessvärre stängd så den där fjällrödingen vi hade hoppats på får väl bytas ut mot nödprovanten Bullens pilsnerkorv eller en pizza nere i byn.

2022-09-12 11:49   niniz

Åh precis så här mysigt vackert å fint som en resa runt vildmarksvägen kan bjuda på. Svårslaget. Roligt även jag åjte vidare till Arjeplog
Har gjort det några gånger :) men tror inte den här årstiden så fint att få se
Mvh N

Svar från Margareta Cortés 2022-09-13 08:17

Tack Nini!
Det är så vackert där uppe och trots att jag inte kom så långt från bilen så kunde jag få uppleva det ändå. Vi hade dessutom en väldig tur med vädret.

2022-09-12 13:10   pdahlen

Vackert, fina bilder. Man ser mycket fin natur från bilen/vägen ser det ut som. Har aldrig varit norr om Gävle med bil, de få gånger jag passerat Gävle har varit med tåg och då har det varit just med tåg, buss och vandring. Vandring och tält var för en 45 år sedan, och jag skänkte bort tält, campingutrustning mm vid senaste flytten, men en biltur med hotellrum och riktigt mat skulle man nog kunna klara av 😊. Intressant rapportering från norr

Svar från Margareta Cortés 2022-09-13 08:21

Tack Peter!
Tur att det går att uppleva naturen även från bilen. Förmodar att fjällvandringstiderna är förbi för mig, men älskar den naturen.
Tältade gjorde vi när vi var yngre och vigare, sedan blev de "hytte" och nu tycker vi att vi kan få bo lite bekvämare. ;)
Lite tråkigt är det förstås att så många hotell har lidit enormt av pandemin. Man kan inte längre göra som förr, åka dit näsan pekar och ta ett boende. Måste planera och boka i förväg för att inte bli strandsatta.

2022-09-12 15:02   Joakim88

Vilken fin bildserie Margareta :-)

Svar från Margareta Cortés 2022-09-13 08:21

Tack Joakim för din kommentar.

2022-09-12 15:14   Lena Eriksson

Å så fina bilder det blev med lite höstvarma toner mot den klarblå himlen! Bilderna från kalfjället är ju sååå lockande! Ni måste haft superhärliga dagar!? (Jag blir lite avundsjuk… Men jag blir väl pensionär jag oxå en dag… 🙂) Bilden på trappstegsfallet är också jättefin! Och så fick du dessutom till några fina dimbilder…
Kul att ta del av.

Svar från Margareta Cortés 2022-09-13 08:23

Tack Lena!
Hösten är nog vackrast i norr, det hade inte kommit så långt ännu när vi kom upp, men såg att skiftningen i färg hade börjat.
Vi hade verkligen fina dagar och jag kände mig som om jag fått en riktig energikick. Humöret var inte på topp före, men nu njöt jag för fullt.

2022-09-13 11:09   Vibybo

Jag njuter verkligen av dina bilder och reser med. Kör sakta och stanna ofta är kloka ord. Det är bara så vackert, och du har fångat det bra. Känner igen en del, tyvärr blir det inte mer sådant resande för oss här hemma.

Svar från Margareta Cortés 2022-09-13 13:31

Tack Stefan!
Den här resan var precis en sådan enerkick som jag behövde nu. Det var så vackert överallt. Kommer bära med mig minnet länge, något att drömma tillbaka till under kommande träning i vinter.