Maggan mellan isbjörnar och pingviner

och ett och annat lejon. Mina resor i isbjörnarnas och pingvinernas land och alla ställen jag kommer att besöka mellan dessa utposter också. Inte bara bilder utan även lite berättelser och äventyr.

Har du hört talas om “people of the forest”?

I de täta skogar vid foten av Virungavulkanerna, där bodde förr Batwafolket.

De var jägare, samlare och hårda krigare som var beroende av skogen för skydd, mat och medicin och tack vare forntida kunskaper som de förde vidare under generationer kunde de överleva i skogen. När Mgahinga Gorilla National Park inrättades, kastades Batwa plötsligt ut ur skogen och tvingades att överge sin lågpåverkade, nomadiska livsstil. Nu är de marklösa, de arbetar när de kan för lokala jordbrukare, och den enda gången de får ta sig in i deras omhuldade skog är som reseguider på Batwa Trail, där de bjuder besökare att upptäcka magin i deras gamla hem.

Dessa vandringar är en viktig inkomstkälla för Batwafolket.

Idag har vi förmånen att få vandra med Batwamän och få ta del av
hur de levde och höra deras historia. 
 

Batwafolket är pygméer och tillhör en grupp av folkslag där männens 
medellängd understiger 155 cm. 
Vi ska vandra med dem i ungefär tre timmar och det sägs innan att det är i platt terräng. 
Så här efteråt så undrar jag vad de kallar för backig terräng, 
för den här vandringen gick i backe upp och backe ner. 
Ganska branta backar emellanåt och lika branta ner. 
Fast det var ju klart, det var inte uppför hela tiden. 
Vi startar vandringen i solsken, hyr porters även i dag, 
förutom fyra män från Batwastammen
så har vi även fyra beväpnade vakter med oss. 
De behövs för på vägen kan vi träffa på både elefanter och bufflar.

Nu drar vi ut på jakt.

Efter en stunds vandring så visar våra män hur de brukade jaga, med spjut och...

...Pilbåge. De skjuter även prick på en liten trähjort för att visa hur träffsäkra de är.

De här bären är en slags kaffe, men inte samma slags kaffe som det vi dricker.

De har en mycket beskare smak än "vårt" kaffe.

Vatten är livsnödvändigt och lever man i skogen är det bäckar och vattendrag som man hämtar sitt vatten ifrån. En bambustam med lite gräs och mossa som lock är bra att hämta vatten med.

Med en tunnare bit bambu kan man ösa upp vatten och även ha att dricka ur.

Frukterna som syns på buskarna bakom vattenhämtaren, de ser ut som citroner och är visst lika sura som de, men de äter dem inte, även om vår guide tar ett bett bara för att visa hur de ser ut inuti. Den frukten använde de till att tvätta kläder med.

De här växterna som ser ut som meloner, är också en slags meloner men inte goda att äta och innehållet är lite jäst. Elefanterna tycker om det och de kallas för elefantöl eller elefantalkohol, när elefanterna haft kalas på dessa frukter bör man inte vara i närheten av dem.

Mörka moln tornar upp sig och regnet hotar i bakgrunden.

Plötsligt när vi vandrar i godan ro, så stannar vakterna och står på helspänn och spanar in bland buskarna. Det prasslar där inne och vi ser något som rör sig. Försiktigt smyger sig de beväpnade vakterna en bit in i buskaget. Står där med geväret i beredskap, visar till oss att vi ska stå stilla. Spänningen stiger och Batwamännen ser ut att vara på helspänn. Då ser jag vad de spanar på, det är en buffel och bufflar ska man inte störa. De kan bli rejält arga och farliga. Men vi har tur, kanske även buffeln med tanke på vakternas vapen, den väljer att gå åt ett annat håll än vad vi ska gå.

Vi vandrar vidare och kommer till byn.

I sådan här hyddor bodde de och det finns fortfarande några få stammar som bor kvar i skogen, de bor fortfarande så.

Spjutet ställs i dörröppningen, med spetsen uppåt och lutat utåt. För kommer det djur och anfaller blir de spetsade.

Spanaren sitter i en spaningshydda högt uppe i trädet.

I utkanten av byn står en liten hydda, dit går man och offrar något för god jakt, bra hälsa eller vad man vill ha hjälp med.

Vi fick även se hur fällor tillverkades.

Våra små gubbar är roliga och riktiga skådespelare, de spelar ut hela registret av talang då de illustrerar hur jakten går till vid fällan.

När jakten är lyckad så behöv det eld för att tillaga bytet. Göra upp eld på gammaldags vis tar tid och är jobbigt. Före den här filmsnutten så förbrukade de en pinne och var tvungna att tälja en ny, men trägen vinner och trots att det regnade så fick de eld. Titta gärna på den här filmen.

Eld fick de efter mycket slit.

Efter många timmars vandring, mest uppför , har vi kommit till Ngarama Batwa Cave. Blöta och trötta för regnet ökade och allt var blött, jag hade en regnponcho som jag upptäckte att den inte var så praktisk om det inte bara gällde att ha kameran i skydd, men då man gick i mer eller mindre obanad terrängoch då min porter tog min hand och hjälpte mig upp vid svåra partier följde ponchon med och dolde marken där jag skulle sätta mina fötter. Eftersom jag var ganska blöt på resten av kroppen så åkte den av också, det var ju inte kallt bara blött. När jag kom till lodgen så upptäckte jag att det fanns faktiskt en liten, liten fläck på en tröja som inte var blöt. Resten var genomblöta.

Vi inbjuds inbjuds till att besöka den heliga Ngaramagrottan, en gång hem till Batwakungen, där får vi gå ner om vi vill, men mitt ena knä som meniskopererades förra året har inte gillat alla nedförsbackar och gör rejält ont nu, det gör att jag avstår från att gå alla trappor ner. Två i vårt sällskap går ner och få höra sång av kvinnor som framför en sorglig sång som ekar otäckt runt djupet i den mörka grottan.

Vi andra väntar under taket som byggt upp runt grottöppningen, även Indiana Jones tar en paus.

Vakterna står kvar ute i regnet.

Det här är ingen sjö, nej det är vår stig. Här ser det inte så brant ut, för nu är vi nästan nere vid bilen. Men den sista biten av vandringen var så här blöt.

När vi kommit ner till vår nya lodge så var det extra skönt med ett glas vin framför brasan.

Inlagt 2020-02-26 11:00 | Läst 9103 ggr. | Permalink

2020-02-26 11:41 Sten Björklund

En spännande värld. Lite olikt det vi är vana med. Fina hyddor, skulle nog behöva en sådan i skogen jag också.
Jag är inte helt säker men tror att naturfotografen Eric Isaksson bodde under ganska lång tid med pygmeer redan på 60/70 talet.
Sten

Svar från Margareta Cortés 2020-03-03 07:13

Åter i civilisationen med internet.
Tack Sten, du får ta och bygga dig en sådan. De var regntäta och säkert hemtrevliga.

2020-02-26 11:44 Mats Axelsson

Verkar ha varit en fin upplevelse. Påminner något om samernas markrättigheter.
/MA

Svar från Margareta Cortés 2020-03-03 07:16

Åter i civilisationen med internet.
Tack Mats!
Inte lätt att vara ursprungsbefolkning och bli undanträngd. Svårt för oss att förstå varför de inte kunde få leva ifred i skogen. Utrymme verkade det finnas.

2020-02-26 11:58 Joakim88

Spännande och så olikt vår värld, man kommer tillbaka i tiden ett X antal år....
De lever ett hårt liv måste jag säga.
Fina dokumentärbilder :)

Svar från Margareta Cortés 2020-03-03 07:17

Åter i civilisationen med internet.
Tack Joakim!
Tufft liv, men trevliga gubbar som visade oss deras sätt att leva.

2020-02-26 12:16 Bob Bovin

Hej,
Bra reportage från strapatser i regn.
Ha det väl
Bob

Svar från Margareta Cortés 2020-03-03 07:18

Tack Bob för din kommentar.
Blött var det.

2020-02-26 12:27 pdahlen

Ett annat liv än vårt, men de behöver troligen bekymra sig så mycket om att bredbandet har lagt av eller vilket objektiv som är bäst. Intressant inblick i andras liv, man får ju lite grann välja om man vill uppleva något eller ligga i en vilstol vid stranden. Intressant läsning och fina bilder. Synd att de blev utsparkade för att de skulle göra en nationalpark, man tycker att de kunde ha samsas på något sätt

Svar från Margareta Cortés 2020-03-03 07:27

Tack Peter!
Åter i civilisationen med internet.
Nä de har nog inga sådana bekymmer om att blogga eller ej. Kolla om corona spridit sig eller ej. De har fullt upp med att överleva.
Vi fick ingen förklaring till varför de inte kunde få bo kvar i sin skog.