Maggan mellan isbjörnar och pingviner

och ett och annat lejon. Mina resor i isbjörnarnas och pingvinernas land och alla ställen jag kommer att besöka mellan dessa utposter också. Inte bara bilder utan även lite berättelser och äventyr. Blogglista.se

Den stora dagen, då drömmen går i uppfyllelse.

Idag ska vi iväg på äventyr, det äventyret som lockade med mig på den här resan. Något som jag önskat göra i många år och så här i efterhand önskar jag att jag också gjort det för många år sedan, då när jag var ung, pigg och frisk. 

Främst var det Alicia Lundberg som väckte min lust att få se bergsgoillorna på riktigt, då när jag såg hennes dokumentär så trodde jag nog aldrig att den önskan skulle införlivas. Kommer inte ihåg vilket år det var jag såg hennes dokumentär, men gissar på början av 80-talet och tänk, nu äntligen kan det bli verklighet. Fast helt säkert är det inte, för det finns inget löfte om att man ska hitta gorillorna. De har inget fast boende utan förflyttar sig hela tiden.  Direkt efter frukost tar vi oss upp till nationalparken Bwindi Impenetrable Forest för en genomgång. Och så klart, vi är i Afrika så allra först blir det dansuppvisning.

Sedan får vi veta vad vi får göra och inte får göra och att det tidigt i morse skickats iväg några så kallade scouter för att försöka hitta var gorillorna befinner sig just i dag.  Varje gorillafamilj får bara ett besök per dag. Vi blir indelade i grupper på åtta och hyr oss en varsin porter för hjälp att bära ryggsäcken och framförallt hjälpa till i de besvärliga partierna, för det här är ingen enkel promenad vi ska iväg på. Det är bergigt och det är ju klart det är bergsgorillor vi ska till och de lever just i bergen. 

Har vi otur så kan vår vandring uppför bli på tre timmar eller mer, så vi ger oss iväg.

Det går uppför och det går uppför och i fortsättningen går det bara uppför. Dessutom är vi hög höjd så det blir några stopp för att hämta andan och titta på utsikten.

Eller bara för att återfå lite krafter för den fortsatt vandringen.

När vi klättrat uppför i flera timmar så kommenderas det stopp, vi sätter oss och vilar och väntar på besked om vad som ska hända.

Det verkar som om spanarna har kommit några gorillor på spåren och efter ett tag så är det bara att hoppa upp igen och gå vidare, fast nu ska vi ut i helt obanad terräng och brant nedför. Växtligheten är så tät så man ser inte var man sätter fötterna och ibland finns det bara inget under foten och jag kasar ner i det okända. Trots att guiden gått före och huggit väg med sin machete så är det tät växtlighet. Tur vi hade handskar med för det är en hel del taggiga buskar också.

Men hur trött jag nu än är så piggnar jag till lite då guiden och alla vakter börjar viska, vi är nära. Mycket nära. Träffar på spanarna och de pekar till höger.

Där framme är de, pekar de och jag kollar in bland buskarna men ser först inget. Vår guide tar mig i handen och leder mig fram in bland buskarna och där är de. Först får jag bara ur mig ett WOW! Vilken känsla att stå där så nära dessa giganter.

Här är de, hela familjen. De verkar lite morgontrötta och ligger mest i en stor hög och slappar.

De som inte bara ligger och slappar är de små bebisgorillorna, de är inte stora och kravlar mest runt ovanpå de stora. Gorillor lär sig gå vid sex månaders ålder så de här är tydligen yngre.

En liten bit ifrån de andra sitter en ensam gorilla och filosoferar.

I en buske alldeles bredvid mig ligger en till gorilla och kikar fram då och då.

Fast den verkar vilja ha lite avskildhet, för plötsligt river den ner en hel buske och täcker över sig. Men det var visst inte så skönt där inne i lövhyddan för den kommer ut igen och då ser jag att den är skadad i foten. Har kanske ont.

Plötsligt prasslar det till i buskarna och en liten filur och busfrö dyker upp.

Han klättrar runt och spelar apa och busar i största allmänhet.

Han sprallar runt i träden och lillebror blir helt klart intresserad.

Och vill gärna vara med och leka.

Även om storebror är en sprallig liten kille så verkar han vara omtänksam, för plötslig hissar han upp lillen i trädet. Efteråt släpper han ner honom igen, väldigt försiktigt.

Klättra är tydligen väldigt kul, men då han utmanar ödet och tar sig längst upp i toppen på sitt träd, då brakar hela trädet ner med en skräll. Rakt över gruppen som ligger under.

Till en början ligger kvar under trädet och verkar inte bry sig. Men silverryggen piggnar plötsligt till och ser sig omkring. Lite trött, tydligen, för han verkar behöva stötta upp ögon en aning.

Men till slut får han nog och flyttar sig från lövhögen och den andra gruppen och det är signalen för oss att nu är vår timme över.

Dags att förbereda oss på nedstigningen från berget. Det har regnat och fortsätter regna så vår väg ner är väldigt lerig. Halt, slipprigt och lerigt är bara förnamnet. Jag ramlade bara fyra gånger totalt under vandringen och jag var inte ensam om att rasa omkull. Min porter ska ha en enormt stort tack för all hjälp han bistod med. Inte bara med att bära ryggsäcken utan att se till att jag kom helskinnad fram och fram överhuvudtaget. Tre timmar uppför, en timme hos gorillorna och två och en hal timme ner. Tur att vi hade tvätt och skorengöring på lodgen sedan.

Tämligen trött, lerig, blöt och ont lite här och där kommer vi till slut ner till platsen där vår vandring startade. Efter lite pustande och prat blir det certifikatutdelning.

Vi uppmanas att rama in våra dipolm och sätta upp dem på väl synliga platser där hemma. Göm inte undan dem, utan visa upp dem för alla, för de vill att turisterna ska komma dit för vandringar till gorillorna. Efter att dessa turer börjat har antalet bergsgoillor stadigt ökat. När lokalbefolkningen får inkomster från den turismen så får gorillorna leva ifred och ingen jakt på dem förekommer. Så de uppmanade oss att berätta om våra upplevelser.

 

Inlagt 2020-02-23 08:47 | Läst 2540 ggr. | Permalink
Hej,
Spännande äventyr. Mycket bra bilder på aporna.
Ha det väl
Bob
Svar från Margareta Cortés 2020-02-23 10:32
Tack Bob!
Var lite mer äventyr än vad min kropp gillade, men häftigt var det.
Tror att bergsgoillorna blir lite förnärmad av att kallas apor, tillhör väl samma släkte, men är lika oss människor till 98 %.
2020-02-23 12:48   Peter H
Tack Margareta för ditt trevliga och mycket närvarande reportage. Bra berättande bilder, flera av dem litet ovanliga på gorillorna. Vet av egen erfarenhet att det inte är någon lätt klättring dit upp, men ekoturismen har betytt allt för bergsgorillorna, en starkt hotad art som bl.a. därför gått från 200 till 1000 i antal. Ert besök innebär ännu ett bidrag till artens överlevnad.
Svar från Margareta Cortés 2020-02-23 14:50
Tack Peter för din informativa kommentar.
Så är det, sviker turisterna så blir det farligt för bergsgoillorna.
En sådan upplevelse att få se bergsgorillor i deras rätta miljö, det kan man leva länge på, kan tänka mig att turen ner igen kändes underbar även om det var jobbig. Fina bilder och kul med den med fotograferna i förgrunden. Tror också jag så någon dokumentär om bergsgorillor för länge sedan, någon som nästan levde tillsammans med dem? men det var så länge sedan att jag inte kommer ihåg så mycket
Svar från Margareta Cortés 2020-02-23 14:55
Tack Peter!
Vägen ner var inte så lätt den heller, halt var det och blött likaså. Många föll även på nervägen då fötterna inte fick något fäste i lervällingen. Dessutom försökte vi gå ute i växtlighete och där var det lurigt, fastnade med ena foten i en växtslinga så jag föll pladask på magen. Tur var det mycket växer där så jag föll mjukt.
Kul att du gillade den bilden, då blir min man glad. Han tog den med mobilen, det är jag till höger i hatten.
Gissar att det var filmen "De dimhöljda bergens gorillor" som du sett, den handlar om Dian Fossey.
Grattis till era upplevelser!!

Kul att ni fick se och uppleva dem så bra.

Såg att en av läkarna på Ryhov, där jag jobbar Maria Tol-fakar var med på samma resa.

Hälsningar,

Daniel
Svar från Margareta Cortés 2020-02-23 15:01
Tack Daniel!
Helt rätt att Maria var med, det var hon som lockade med mig. Fast jag borde ha gjort den resan för 20 år sedan då jag var i hennes ålder. Det var mer krävande än vad vi blivit informerade om.
Men glad över alla upplevelse på den här resan, speciellt på nästa vandring. Men mer om det senare.
Oj vilken resa den skulle jag gärna gjort för 20 år sedan då konditionen var bättre. Men jag får njuta av dina fina bilder i stället, så tack så mycket för att du delar med dig. Har ju flera gånger tagit del av dokumentärer om de dimhöljda bergen där bergsgorillorna håller till och det var lika spännande nu att få se det från din kamera.
Ha det gott/Stig
Svar från Margareta Cortés 2020-02-23 21:39
Tack Stig!
Ja, jag borde ha gjort den resan för länge sedan, men är så glad att jag nu fått uppleva detta.
Det var lika fascinerande som jag trott innan om inte bättre, fast att vandringen skulle vara så jobbig hade jag inte anat.
Vilka fantastiska strapatser du får uppleva. Vilken känsla att få se dessa så nära inpå livet.
Imponerad av din ork att genomföra detta !
ing-marie
Svar från Margareta Cortés 2020-02-23 21:41
Tack Ing-Marie!
Nog var det strapatser allt, mer än tillräckligt. Regnet gjorde sitt till också.
Men att få se dessa giganter var mödan värt.
Det här blir ett minne för livet, och vilka fina bilder du fotat!!
Det var fantastiskt roligt att få följa med dej här i reportaget och jag misstänker att även om det var en oerhört tuff vandring så var den värd alla strapatser....
Svar från Margareta Cortés 2020-02-23 21:44
Tack Anne-Sophie!
Det mötet kommer jag aldrig glömma. Extra kul att få se de små gorillorna.
Det otroligt tuffa vandringen gav resultat, fast jag hade hoppats på lite mindre jobbig tur.
Fantastiskt Margareta, jag är helt tagen!
Tagen av bilder, berättelse och inte minst av din prestation...mycket starkt och bra gjort. Förstår att du tvekade och om du hade vetat i detalj vad som väntade, hade du kanske backat ur?
Tur för dig och tur för oss läsare att du kämpade på!
Hade gärna varit med hos gorillorna, men nej tack till både upp och nerfärden.
Tusen tack för att jag fick komma med på turen via dig. För egen del kommer det inte att bli av...känner precis som du, att det skulle ha gjorts för 20-25 år sedan, så det är kört.
Återigen...stort tack för fina bilder och tillika berättelse!
Svar från Margareta Cortés 2020-02-23 21:50
Tack Gertie!
Jag är nog själv lite förvånad över att jag kom fram till gorillorna och väldigt glad också.
En sak är säker, hade jag vetat hur ansträngande det skulle vara hade jag inte åkt. Så det var ju tur. Lite felaktigt marknadsföring innan, med att vi kommer inte att gå så långt och i så många timmar.
Uppför var det flåset som hade kunnat vara bättre och nedför började mitt knä protestera. Så 20 år yngre hade varit toppen.
Såg ju att de yngre inte behövde slita lika mycket, men de var också tacksamma då jag behövde pusta lite. 😁
Oj oj vad jag har tittat och njutit av gorillorna men även av er vandring för jag kan känna det där med när ni gick uppför från våra fjällvandringar som jag ibland knappast orkade med.

Så dessa gorillor som är så mänskliga så det lockar till skratt verkligen. Jag är så glad på dina vägnar som fick uppleva det här för det måste varit en riktig upplevelse. Jag undrar hur många gånger jag skulle ramlat som ibland gör det mitt i stan.

Gå nerför är ofta värre som du också tyckte för det är enbart sätta sig när fötterna glider undan.
Härligt vara med er denna måndagskväll. Tack tack.
Kramis
Gun-Inger
Svar från Margareta Cortés 2020-02-26 10:35
Tack Gun-Inger!
Jobbigt var det, mycket jobbigare än jag trott. Hade inte bokat den resan om jag vetat om det i förväg, men tur det.
Trodde att tillbakavägen skulle vara lättare men halkan gjorde det svårare. Nedför är jobbigt för knäna.
Gun-Inger Arvidsson 2020-02-26 20:25
Visst så är det samma när vi vandrade i fjällen och skulle gå nerför höga slänter med halvstora stenblock.
Men nu klarade du dig och fick uppleva dessa gorillor som du längtat efter. Du får ha knäskydd nu en tid men ändå röra knäna när du är inne.
Kramis
Gun-Inger
Svar från Margareta Cortés 2020-03-03 08:10
Knät är redan mycket bättre, tränar för att få mer styrka i musklerna runt knät. De har inte fått tillbaka full kraft efter meniskoperationen.
Oj oj vilken upplevelse detta måste ha varit! Har sett många program om bergsgorillorna. Magiskt!
Toppen bilder och berättande!

MvH
Johnny
Svar från Margareta Cortés 2020-02-26 10:36
Tack Johnny!
Ibland får man ta i lite extra för att få de där speciella upplevelserna.



(Visas ej)

Vad heter Disneyfiguren Kalle A*** i efternamn?

XXX
 

Lägg till

Tidigare blogginlägg