Maggan mellan isbjörnar och pingviner

och ett och annat lejon. Mina resor i isbjörnarnas och pingvinernas land och alla ställen jag kommer att besöka mellan dessa utposter också. Inte bara bilder utan även lite berättelser och äventyr.

De sjungande sanddynerna.

Vår punktering är lagad och det är nu dags för oss att utforska Khongor sand dunes, dessa brukar populärt kallas för "De sjungande sanddynerna". Sjungande sand är sällsynt för det finns få platser i världen som har sand med rätt mängd och kvalitet för att producera ljuden. Dessa sanddyner är de största i Gobiöknen. Många tror att Gobiöknen är ett stort område med bara sanddyner, men vi har nu sett hur varierat det är där ändå. Khongor är ett av de få områdena med sanddyner.

Den här sanddynen är 6-12 km bred och 180 km lång och har dyner som är 300 meter höga. Här bildas skap kurvor i sanden som avslutas med en skarp kant som bildar vågmönster i sanden.

När man står här nere och spanar upp så ser den vandringen ganska lätt ut, men lita på mig det är en tuff vandring uppför. Sandkornen är små och fina och sanden är torr, vilket gör att det är väldigt mjukt och man sjunker ner i sanden.

För varje steg du tar framåt så glider man tillbaka en bra bit, känns ibland som om man står och trampar på samma ställe.

Det är dessutom varmt och vattnet i vattenflaskan blir snabbt så varmt så det känns kokt. Jag kämpar mig uppför, bit för bit.

När man kommer högre upp så blir det dessutom  brant, inte bara brant utan väldigt brant. Ser att man måste ta till både händer och fötter för att komma vidare

Jag har kameran med mig och vill inte riskera att få den full med sand, så när jag ser det så bestämmer jag mig för att bara gå dit där det brantaste börjar.

Visst är det säkert bättre utsikt där uppe på toppen, men jag ser bra redan på den här höjden.

Fin utsikt över området med sina camper och bosättningar.

Ser att morgonens regnskur har gjort betet lite grönare nere vid vattenhålet.

Ser kanske inte så brant ut där uppe ifrån den här vinkeln, men jag lovar det är både brant och hett.

Många ger upp, pustar ett tag och vänder sedan nedåt. Förutom att det är varmt så är det också vindstilla så vi hör inte att sanden sjunger för oss.

Jag vänder nedåt. Där nere är det också varmt och utan skugga, smart hade varit att vi fått bilnyckeln, men de är på väg upp till toppen av dynen, och kunnat vänta i skuggan i bilen. Rune och vår guide tar en promenad och jag blir inviterade till några kanadiska damer att sitta i deras bil och vänta, får en trevlig pratstund. En av damerna har varit i Sverige flera gånger.

Fast de allra tuffaste fortsätter ända upp till toppen.

Vår chaufför Amdraa är en av dem, han står här längst till vänster.

Sedan är det dags för dem att också vända ner. Det är då det händer. Sanden börjar sjunga, det är när sanden kommer i rörelse som man kan höra sången.

Ett franskt team har förklarat detta fenomen som på grund av en tunn ytbeläggning av skiffer över sandkornen som gör att sanden gör ett resonansljud. Ljudet är också hänförligt till värme, väderförhållandena i öknen och till lavinverkan som orsakas av sandpartiklarna som rör sig harmoniskt. Detta ljud jämförs också med ljudet från ett flygplan under start och landning.

Sandkornen måste vara runda och mellan 0,1 och 0,5 mm i diameter, den måste innehålla kiseldioxid och vara en aning fuktig för att ljudet ska bildas.

Jag tar en liten filmsnutt, men är nog för varm och trött för den blir så kort att det är svårt att hinna med  att höra ordentligt. Men vill du höra hur det låter då sanden sjunger så klicka på länken sist i inlägget.

I början på vandringen få vi tipset att ta av skorna och känna den mjuka, sköna sanden mellan tårna. Hade nog varit skönt, i början. Solen låg på och värmde ordentligt, sanden blev varmare och varmare och de som gick utan skor brände sig rejält under fötterna. Amdraa hann nästan ända ner innan han tvingades sätta sig ner  och svalka av fötterna.

Lyssna

                                                                       föregående --- nästa

2018-08-02 14:42   Vibybo

Låter som att åka en DC3:a. Hett reportage en het dag, har aldrig hört om semester i Gobiöknen förr.

Svar från Margareta Cortés 2018-08-02 14:56

Tack Stefan!
Bland det bästa jag gjort.

2018-08-02 14:58   Khalad

Spännande bilder från en "riktig" sandöken, sjungande dessutom! Och varmt förstår jag att det är!/ Björn T

Svar från Margareta Cortés 2018-08-03 08:39

Tack Björn!
Varmt var det, men vi har nästan lika varmt här nu. Fast där fick vi lite regn ibland.

2018-08-02 17:09   gertphoto

Synd med punktering Men mycket fina ökenbilder Är det inte värmt att vandra så i öken i dessa sanddynor Ha en skön dag i solen // Gert

Svar från Margareta Cortés 2018-08-03 08:40

Tack Gert!
Punkan fixades snabbt, fast nu måste vi till en verkstad snart för att köra med reservdäck i den här terrängen är inte bra.
Det var väldigt varmt där vid sanddynerna.

2018-08-02 19:37   ehrsa

visst är det jobbigt att gå i lös sand, jag promenerade runt Gotska Sandön 1988 och det var extremt jobbigt, två steg framåt och ett bakåt var känslan hela tiden.. Vackra bilder här!
Hälsn!

Svar från Margareta Cortés 2018-08-03 08:41

Tack Jan!
Jobbigt var det att gå i den lösa sanden och uppför extra trögt.
Varmt var det så en vattenflaska förslog inte långt.

2018-08-02 22:27   aasaboe

Sanddyner -och snödrivor också- ger fina tillfällen för fascinerande bilder!

Svar från Margareta Cortés 2018-08-03 08:43

Tack Christer!
Jämförelsen med snö var bra, om du kollar i kvällsinlägget där vi gick i sanden efter en rejäl regnskur så var det nästan som att gå på skare.
Jag gillar de linjer och skuggor som blir i sanden.

2018-08-02 23:25   Lena Eriksson

Vilka häftiga bilder igen!!! Och kul med de sjungande sanddynorna - hade jag ingen aning om.
Tycker att den här resan ni gjort känns väldigt speciell...

Svar från Margareta Cortés 2018-08-03 08:45

Tack Lena!
Det var kul att sanden började sjunga till slut, inte någon låg och tveksam sång utan ganska så högt.
Extra kul med den här resan eftersom vi planerat allt från grunden och inte åkte i någon grupp. Här kunde vi styra ganska så mycket själva var vi skulle stanna och framförallt HUR länge vi ville stanna vid vår stopp efter vägen.